Namnet José Antonio Abreu kanske inte får alla musikintresserade att koppla direkt, men nämner man hans livsverk El sistema hajar desto fler till. Det är han som sätter musikinstrument i händerna på fattiga barn och ger dem ett bättre liv. Abreus storslagna projekt ger musiken en ny plats i samhället. En av hans adepter är fenomenet Gustavo Dudamel, ledare för Göteborgssymfonikerna, som för övrigt besöker Stockholm på lördag.

Redan idag har en miljon barn blivit delaktiga i Abreus reformarbete och hans idéer sprider sig till andra kontinenter. Den här gången kanske Polarpriset faktiskt kan bidra till någonting, nämligen att fler får upp ögonen för en viktig verksamhet som kan behöva ännu mer skjuts.

Det är ett gediget och genomtänkt val, men originellt är det inte. För Abreu blir Polarpriset bara ett i en lång, lång rad utmärkelser (med The right livelihood för 2001 som ett av de större). Det är ett val som ingen kommer att ha några invändningar mot. Och det var just vad Polarprisjuryn behövde för sin framtida legitimitet. Abreu är viktigare för Polarpriset än Polarpriset är för Abreu.