Solen lyser men inne på Drottningholmsteatern mullrar åskan när barockdansen intar scenen. Den anrika teatern har celebert besök av ”Solfjädersdanskompaniet” – Compagnie de danse l’Eventail – grundat 1985 av Marie-Geneviève Massé och för detta ändamål förstärkt med fyra svenska dansare från Stockholm Baroque Dancers. Två balettreformister, storheter och exponenter för 1700-talsbarockens dans, är programmets upphovsmän: fransmannen Noverre och italienaren Angiolini. Balettomaner med divergerande åsikter om hur man skulle skapa ”natur” och ”realism” i dansen, men med det gemensamma målet att väcka åskådarnas känslor – att ”röra till tårar” som Angiolini uttryckte saken.

Men det är inte barock dokusåpa vi får se. Natur och realism ska förstås i mer överförd än handfast bemärkelse. Vilket inte hindrar att Noverres Les Petits Riens och Angiolinis Don Juan har ett poetiskt respektive dramatiskt tilltal för en nutida publik. I Massés tolkning flödar känslorna och avspeglar sig i Oliviers Bériots suveräna kostymer i mättat sensuella färger.

Gästspelet är ett led i teaterledningens lovvärda önskan att återge dansen utrymme på tiljorna och därmed knyta an till den unika repertoar som från 1950-talet och framåt skapades av pionjärerna Mary Skeaping, Ivo Cramér och Regina Beck-Friis (den sistnämnda iscensatte också Don Juan).

Les Petits Riens, från 1778, är en allegorisk balett, där Venus och hennes cupidoner driver sitt gäckande spel med ett älskande par. Ett rikt varierat fotarbete innefattar såväl ”hoppsasteg” som höga, raka benlyft medan överkroppen är mindre rörlig. Den tunna historien är inte så lätt för dagens publik att kodifiera och lite förvirrande blir det när dansarna dubblerar sina roller. Här får man knappast grepp om varför samtiden kallade Noverre för ”dansens Shakespeare”. Men poesin är charmerande och fint förstärkt av de fantasifulla dräkterna med silverblänk, änglavingar och ett skirt parasoll som accentuerar det luftigt lätta. Bäst är Blindbocken (Oliviers Collin) i sin Pierrotkostym, med vilt svängande käpp. En blandning av kraft och komik. Les Petits Riens ger associationer till Mary Skeapings Den fångne Cupido; en variation på kärlekstemat.

Den Tragiska Kärleken leder oss över till en ny era, kolorerat med solfjädrar, kastanjetter och tjurfäktarposer i kavaljerernas dans. Don Juan från 1761 är lätt att ta till sig; det är verkligen en ”ballets d’action” – en handlingsbalett. Historien om den notoriske kvinnoförföraren är välkänd och inte minst Glucks fenomenalt dramatiska musik driver dansen. Angiolinis stil är mjukare och rundare än Noverres och Massé tar fint vara på möjligheten att ge profil åt huvudrollerna. Betjänten Sganarelle (Bruno Benne) svarar för comic relief, konflikten mellan Don Juan och Kommendören är tydligt gestaltad. I den tredje akten härskar ett förtätat Inferno som kulminerar med vålnadernas hetsande dödsdans i ett furioso som hörbart tänder publiken och får genklang i orkesterdiket under Mark Tatlows laddade ledning.

Mötet mellan de tolv franska och fyra svenska dansarna resulterar i ett imponerande lagarbete. Massés rörelsemönster knyter an till Sigrid T’Hoofts gestik i uppsättningen av ”Cosi van Tutte”, som också den spelats i sommar på teatern. Då och nu flätas samman. Barockdansen har lyckosamt återvänt till Drottningholmsteatern för att utvecklas och leva vidare.