John Coltrane, Julian "Cannonball" Adderley, Miles Davis och Bill EVans under inspelningen av Kind of blue.
Det räcker med att lyssna på första låten So what med den inledande basgången och det vackra pianot som 35 sekunder in i låten kantrar tillsammans med trummorna och blåset som får det att svänga…eh…våldsamt.
När Miles Davis ytterligare någon minut senare spelar på sitt karaktäristiska sätt så är det inte svårt att begripa att skivan sålde två miljoner ex vilket på den tiden var oerhört mycket inom jazzvärlden. Den har dessutom aldrig lämnat skivhyllorna.
Miles Davis växte upp i Illinois, fick en trumpet när han fyllde 13 år och flyttade till New York 1944, 18 år gammal, för att gå I Julliard School of Music. Redan 1949 släppte han klassikern Birth of the cool.
När han dog i Kalifornien 1991 var han 65 år gammal och hade redan hunnit vara legend i flera decennier. Till skillnad från de flesta andra legender slutade han aldrig att vara nyfiken.
När Miles Davis gick in i Columbia 30:th Street Studio på Manhattan i New York City den 2 mars 1959 hade han med sig hela jazzeliten med saxofonisterna John Coltrane och Julian ”Cannonball” Adderley i spetsen. De kompletterades av Bill Evans och Wynton Kelly på piano, Paul Chambers på bas och Jimmy Cobb på trummor. En andra inspelning gjordes den 22 april och sammantaget tog det tio timmar att få ihop plattan, som också fått epitetet Jazzens Sgt Pepper.
Jazzpianisten Herbie Hancock har kallat Kind of blue för en av jazzens grundläggande skivor och i en ambitiös nyutgåva av Kind of blue med tillhörande dvd konstaterar han:
–Den är ungefär, du vet, som bibeln. Du bara har en i ditt hem.
Trummisen Jimmy Cobb, som hunnit bli 80 år gammal, är den ende överlevande från Kind of blue-inspelningarna. Han spelar fortfarande med sitt band Cob’s Mob på jazzklubbarna och han har många gånger sagt att han inte kan förstå att han medverkade på ett album som skulle bli den mest säljande plattan i jazzhistorien.
Många har försökt förklara storheten i Kind of blue. Möjligen kommer Jimmy Cobb närmast med sin förklaring: ”Den måste ha gjorts i himlen”.
Andra jazzmusiker har vittnat om att hemligheten är enkelheten och friheten, som kan sammanfattas med begreppet ”less is more”. Det är enkelt, det svänger och bygger på bluesen, därav namnet Kind of blue.
Det är knappast någon tvekan om att Miles Davis befann sig i en kreativ topp eftersom han redan i december 1959 började inspelningarna av Sketches of Spain, ännu ett mästerverk.
En annan förklaring till att det låter som om musiken flyter på alldeles naturligt är att den var en tidig form av modal jazz, som tillät musikerna att vara mer fria i sin utövning. Jazzsångerskan Jeanette Lindström anser att den modala improvisationen kom som en reaktion på bebopens oförutsägbara melodier.
–I Kind of blue finns det mer frihet, tydliga melodier och det är inte lika störande med alla ackord, som också var utmärkande för bebopen.
Det verkar inte ha funnits mycket att gå på för musikerna, som å andra sidan var så professionella att de kunde ha väckts mitt i natten och ändå spelat virtuost. Miles Davis modell handlade om att inte repetera och att sätta låten på första tagningen. Bara några timmar före inspelningarna klottrade han ner några utkast där det stod vad gruppen skulle spela. I en intervju i musikmagasinet Mojo har pianisten Chick Corea berättat att Miles Davis aldrig gav direktiv till musikerna: ”Ibland viskade han i våra öron när vi spelade men det var allt. Han pratade så mjukt att det ibland var svårt att höra vad han sa.”
Canonball Adderley har varit inne på samma spår i en radiointervju: ”Miles sa aldrig hur någon skulle spela”. På den nya Kind of blue-boxen finns en del livetagningar, där Miles Davis förändrar låtarna, ungefär som Bob Dylan älskar att göra. Inte så överraskande att Miles Davis brukade säga ”Don’t play what’s there, play what’s not there.”
Kind of blue finns att köpa på cd, eller att lyssna på på Spotify.
