Egentligen gick det inte upp för dem förrän natten efter ståhejet. Efter telefonsamtalet om att Tomas Tranströmer hade fått Nobelpriset och hysterin bröt ut där hemma och journalister och fotografer vällde in, liksom representanter från Svenska Akademien och från förlaget. Till slut också några uniformerade vakter som fick bringa ordning i kaoset. Och de stannade över natten: två i porten och en utanför dörren.

–Men ni måste ju få ta en kopp kaffe minns jag att jag sa till dem, berättar Monica Tranströmer.

Utmattade stupade de så i säng, men när hon vaknade mitt i natten och tassade upp överrumplades hon i köket:

–Där satt en uniformerad vakt! Ja, just det, det var ju det: Tomas har fått Nobelpriset. Först då blev det riktigt verkligt.

De skrattar bägge åt minnet när vi träffas i den ljusa lägenheten där uppe på Stigberget på Söder: Tomas Tranströmer, i samma fåtölj som han kablades ut över världen i den där dagen för nästan ett år sedan, hans fru Monica och fotografen Dan Hansson, som följt Tomas Tranströmer i flera år med kameran.

–Det var förstås en stor överraskning, men du verkade bli så spontant och enkelt glad…

Han nickar och visar med friska handen i rummet:

–Ja, just det, det var så förskräckligt många som vällde in här.

– Men redan efter tio minuter försökte du få bort oss, flikar Dan Hansson in: ”Nu får ni gå, nu är Tomas trött”.

De skrattar igen och hon säger att hon nog inte var tillräckligt bestämd, för folk gick inte. Men de har ändå upplevt att människor har respekterat att en 80-årig man i rullstol i sviterna efter en stroke inte orkar hur mycket som helst.

Hur har året varit då?

–Mycket bra…

–... och lite konstigt, men väldigt roligt, fyller Monica Tranströmer i. Tröttsamt ibland?

Han nickar. Stroken som Tomas Tranströmer drabbades av 1990 gör att han har svårt både att tala och arbeta med språket, och hans fru går in som tolk. Men han är med hela tiden i samtalet, avbryter, gestikulerar. Många år tillsammans gör förstås att hon vet en hel del, men är noga med att han ska läsa vad jag skriver, så hon inte har lagt fel ord i hans mun.

Glimten i ögat, och förtjusningen över den uppskattning som priset innebär går dock inte att ta miste på hos Tomas Tranströmer. Året har förstås inneburit extremt många fler inbjudningar, evenemang, resor och mottagningar än tidigare år, och mycket har de måst tacka nej till.

–Jag kan inte… –han visar med handen –…så bra…

–Jag tycker nog ändå att du har rest rätt mycket, kompletterar hon lite dröjande, och han nickar. Tyskland, Polen, London, runt i Sverige och snart bär det av till Madrid.

Det är märkligt, tänker jag medan vi sitter där. Denne store författare, med ord som glatt och tröstat så många av oss genom åren, uttalar själv inte längre så många ord. Men det glömmer man snabbt bort, samtalet finns där ändå; man förstår, man får kontakt.

Har du fortfarande dikter som pockar på att få komma ut?

–Ja, svarar han med eftertryck och visar med handen.

Jag hänger inte riktigt med. Monica Tranströmer avvaktar, men säger efter en stund:

–Du har ju en hel del saker som det nog blir något av. Du har ju inte helt smällt igen locket?

Han nickar när hon förklarar att det varken har funnits tid eller ork det här året, för det är en så enorm kraftansträngning för honom att arbeta med språk och dikt.

–Vi får se när lugnet kommer…

–Jo, jo, säger han och pekar på flygeln.

Ja, i musiken kan han uttrycka sig utan hinder, den har fått ersätta diktandet det här året och han har fått flera nya vänsterhandskompositioner sig tillägnade att studera in. Några av hans favoriter finns på notstället: Zdeněk Fibich, Reinhold Glière och Frank Bridge.

Och de drar sig till minnes besöket i Rinkeby, där ungdomarna varje år hyllar litteraturpristagaren. ”Bland de bästa tolkningarna vi hört”, sa paret Tranströmer då, och minns än idag pojken som läste ”Allegro” och sa att han förstod: ”Tomas känner sig fri när han spelar piano, jag känner mig fri när jag spelar fotboll”.

Men hur blir det nu? I så många år har ju pressuppbådet stått där i trappen, och sedan fyllt papperskorgen utanför med obrukade gratulationsbuketter.

–Det blir lite tomt. Det har ju blivit som en ritual, som en liten hyllning i sig.

–Men har ni märkt oss, undrar Dan Hansson förvånat.

–Ja, vi har allt hört er. Framför allt har vi hört ljudet när alla rasslat ner för trapporna efter att beskedet har kommit.

Ända till förra året. Då ringde de på istället.