LONDON ”We’re Begbie from Trainspotting. You’re the rapper from the Black Eyed Peas. That’s England and the US in a strange little nutshell.” Bakom litteraturhistoriens kanske mest smaklöst billiga omslag har den amerikanska journalisten och publicisten Greg Gutfeld gömt ett litet mästerverk. Hans reseskildring Lessons from the land of pork scratchings (Simon & Schuster) publiceras i England den här veckan – passande nog samma vecka som den svenska bevakningen av det amerikanska presidentvalet, med exakt åtta månader kvar till den faktiska valdagen, transformerats till ett lite finare alternativ till Schlagerfestivalens allt mer utdragna deltävlingar.
Själv har jag just registrerat mig för Londons borgmästaval den 1 maj och fnissar mig igenom Greg Gutfelds djupt perceptiva beskriving av sin flytt från New York till London. Amerikanska humorister som åker till England och skriver ironiska böcker om hur obegripligt allting är må vara en uråldrig tradition, men Greg Gutfield uppdaterar genren likt en inverterad Toby Young (Hopplös och hatad av alla). Som chefredaktör för tidningen Men’s health hemma i USA har han inlett varje dag av sitt vuxna liv med två timmar på gymmet. Han tvingas till London för att lansera den tveksamma tidningen Maxim och blir lika genuint förälskad som förbryllad. Över att ingenting exploderar i engelska tv-serier, över brittiska mäns kärlek till Stone Roses, över hur någon någonsin får något gjort med en pub i varje gathörn. Efter bara några månader har Gutfeld slutat träna och blivit alkoholist. Och någonstans där, medan han går upp i vikt och tappar håret, lyckas han ändå sätta fingret på vad det är som driver brittisk kultur framåt: ”We know it’s crap. But it’s good crap.”
Där, i de två så enkla meningarna, sammanfattar han, effektivare än någon annan som tagit sig an den här ön, hur det just är de kroniskt lågt ställda förväntningarna på livet som gör brittisk film, mode, popmusik, pubkultur och television så evigt fascinerande för oss andra.
Ett amerikanskt geni i London
Engelska äventyr Det finns egentligen ingenting nytt i att amerikaner gillar att ironisera över England, men Greg Gutfelds reseskildring uppdaterar genren helt. En lite längre stund tar det att vänja sig vid Life on mars-spinoffen Ashes to ashes.
Fler kommentarer
1. Teenagers – Reality check
(Kommande album)
Det är omöjligt att inte härleda Teenagers sprudlande parisiska penispop till exakt det ögonblick då en kedjerökande Serge Gainsbourg i direktsänd fransk tv lutade sig fram och viskade ”i want to fuck you” i Whitney Houstons öra.
2. Ashes to ashes’
(tv-serie, bbc1)
Det var en något överraskande spinoff till redan småklassiska serien Life on Mars som började på BBC i torsdags där en nu åtta år äldre poliskommissarie Gene Hunt (Philip Glenister) jagar drogbaroner i det allra tidigaste 80-talets London med en kvinnlig ”Sam Tyler” spelad av Keeley Hawes. Jag lovar att återkomma i ämnet när jag har vant mig en smula vid omställningen.
3. Guillemots – Get over it
(kommande singel)
Fyfe Dangerfields återkomst är inte bara glädjande för att han alltid ser ut som en glad Kjell Häglund, utan också för att Fyfes musik ger oss möjligheten att uppskatta storslagen pop av waterboyskt episka mått utan ett uns av medeltida druidritualer.
4. An England story: The culture of the MC in the UK 1984–2008
(kommande album)
”This is a UK thing. It’s hip hop and reggae an we do reggae – and those Americans don’t know about that”, säger London Posses Rodney P i omslagsessän till Soul jazz eminenta historielektion i ett kvarts sekel av brittisk mikrofonteknik – från Tippa Iries tidigaste musichall-ragga till bashment och grime.
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID.
Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se Läs reglerna i sin helhet
