Det skulle ha blivit stora vägbyggen, som tvingade fram rivning av mängder av bostäder i slumområdet San Agustin i Caracas.

Istället blev det en linbana, med gondoler i luften, och minimala ingrepp i kåkstadens täta och väglösa landskap.

Arkitekterna Hubert Klumpner och Alfredo Brillembourg fick stadens planerare och politiker att tänka om. De lanserade ett alternativt sätt att länka ihop slumområdet San Agustin med övriga Caracas.

Nu är de i Stockholm för att ta emot pris, samtidigt som deras linbaneprojekt visas på Museum of Modern Art i New York.

De pratar med intensitet om vad som driver dem som arkitekter. Ibland pratar de i mun på varandra, och det är närmast omöjligt att kila in en fråga i ordmassorna.

Samtalet kränger från Latinamerikas kåkstäder till Kinas ultrasnabba stadsomvandlingar och Europas problemtyngda förorter.

–Det finns tusentals, bokstavligen tusentals, utmaningar där ute, säger Alfredo Brillembourg och tillägger att framtida arkitektgenerationer inte kommer att nöja sig med att formge ”snygga hus”.

Lite förenklat kan man säga att arkitektur de senaste årtiondena handlat mycket om yta och varumärkesbyggande. Medierna har rapporterat ymnigt om stjärnarkitekter, som närmast behandlats som rockstjärnor, med spektakulära museer och andra prestigebyggen på ritbordet. Samtidigt har det lite mer i det tysta pågått en motrörelse. En motrörelse driven av socialt engagemang och intresse för samhällsfrågor. Klimatkris, segregation och växande storstadsslum har fått många arkitekter att vilja jobba på alternativa sätt.

Och nu ses en utställning på Museum of Modern Art (Moma) i New York som en bekräftelse på ett nytt fokus för arkitekturen.

I utställningen Small scale big change, där kuratorn Andres Lepik samlat ihop projekt från olika delar av världen, visar Moma för första gången sedan 1940-talet en utställning om socialt engagerad arkitektur.

–Utställningen är min kritik av stjärnarkitektgrejen, säger Andres Lepik på telefon från New York.

Han menar att många arkitekter de senaste årtiondena varit lite väl intresserade av sin egen berömmelse. Samtidigt har allmänheten fått fel bild av vad arkitektur handlar om.

–Jag tror att många fått uppfattningen att arkitekter jobbar för de rika och privilegierade. Men enligt min uppfattning ska arkitektur ha en djupare betydelse för samhället.

I utställningskatalogen skriver han att arkitekter under de senaste årtiondena allt för beredvilligt ställt sig i kapitalets och politikens tjänst. Arkitekterna har fått ge estetisk yta till sådant som formas av starkare krafter.

Annat var det under den tidiga modernismen – arkitekter som Le Corbusier och Gropius var inte intresserade av att acceptera status quo. De brann för ett nytt och bättre samhälle.

Modernisterna trodde på möjligheten att skapa en mer demokratisk värld genom arkitekturen. Och de verkade i en tid som bejakade deras engagemang; i Sverige fick arkitekterna en central roll i det svenska folkhemsbygget.

Idag kan man le åt deras moralism och naivism. Man kan också konstatera att modernisternas storslagna visioner ledde till en hel del riktigt usla miljöer.

Postmodernismen, som blev en reaktion på modernismen, vände ryggen till den samhällsomdanande arkitekten. När den så kallade stjärnarkitekten gjorde entré på 80-talet hamnade fokus allt mer på spektakulära ikonbyggen, och 90-talets finansiella högkonjunktur satte fart på de arkitektoniska formfyrverkerierna och excesserna.

År 2000 var det dags för Arkitekturbiennalen i Venedig att öppna en utställning med den uppfordrande titeln Less aesthetics more ethics.

Andres Lepik ogillade titeln – han tycker inte att estetik behöver ställas mot etik – men han inspirerades av biennalens innehåll. Och han började samla exempel på samtida arkitektur som är intressant både för sitt etiska ställningstagande och sin gestaltning.

Till utställningen i New York har han valt projekt där arkitekterna arbetat i områden som kan sägas befinna sig på samhällets skuggsida – det kan handla om en förort till Paris, en kåkstad i Rio eller en fattig del av Los Angeles.

Utställningens titel, Small scale big change, är en tydlig signal om att det nu handlar om något annat än modernismens stora grepp.

Här rör det sig snarare om en radikal pragmatism som tar sig uttryck i mindre projekt. En slags urban akupunktur, som visar att arkitektoniska tillägg kan göra skillnad.

Andres Lepik visste tidigt att han ville ha med Hubert Klumpner och Alfredo Brillembourg i utställningen – deras arbete i Caracas är uttryck för en ny arkitektroll. När duon startade gemensamt arkitektkontor i slutet av 1990-talet ägnade de sig mest åt att studera och försöka förstå den snabbt växande slummen i Caracas.

–De första fyra, fem åren arbetade vi inte alls med att rita hus. Vi gjorde istället research om staden. Man kan inte göra ett statement, man kan inte bidra med något, om man inte först vet vad som finns på platsen, säger Hubert Klumpner.

Forskningsarbetet, som bland annat finansierades med pengar från en tysk kulturfond, resulterade i en bok om Caracas kåkstäder. Hubert Klumpner och Alfredo Brillembourg kunde sedan arbeta vidare med att föreslå konkreta tillägg och förbättringar.

I Caracas klättrar täta kåkstäder okontrollerat uppför bergen; de är exempel på ett snabbt växande fenomen runt om i världen, så kallade informella städer.

–Man ser att de finns där. Men när man öppnar en karta finns de ändå inte där, säger Hubert Klumpner och konstaterar att det handlar om livsmiljöer som myndigheterna gärna vill negligera och slippa ta ansvar för.

Bristande samhällsservice, när det gäller allt från elektricitet till skolor, präglar livet i slummen. Invånarna i kåkstaden San Agustin var dessutom avskurna från övriga staden genom en flod och en stor ringled, och helt utan kopplingar till Caracas buss- och tunnelbanenät.

Inte undra på att folk jublade när myndigheterna ville bygga vägar för att knyta ihop San Agustin med övriga Caracas. Men jublet tystnade när invånarna insåg att cirka 30 procent av deras hus skulle behöva rivas. Glädjen förbyttes i protester mot vägprojektet. Då föreslog Hubert Klumpner och Alfredo Brillembourg att vägbygget skulle ersättas av en linbana.

–Det är något som finns på många andra ställen. Det ger bra transportkapacitet till låg kostnad, och det kräver inte några stora ingrepp, säger Hubert Klumpner och tillägger att deras idé var att linbaneprojektet i Caracas också skulle ha ett socialt och kulturellt innehåll. De föreslog att stationsbyggnaderna skulle rymma exempelvis skolor, bibliotek och vårdmottagningar.

Nu rör sig gondoler över kåkstadens tak, och resenärerna från San Agustins höjder har en storslagen utsikt över Caracas. Linbanan invigdes för ett år sedan. Det sociala och kulturella innehåll som arkitekterna föreslagit har också börjat ta konkret form; just nu byggs bland annat bibliotek och gym vid en av stationerna.

–Vi vet inte hur det här linbaneprojektet kommer att utvecklas. Men det är ett exempel på att man måste experimentera, annars kommer vi aldrig framåt, säger Alfredo Brillembourg som menar att kåkstäderna kan visa på lösningar som kan bli intressanta också för andra urbana miljöer.

–Det här handlar inte om filantropi. Filantropi är 90-tal, säger han med bett i rösten och tillägger att megastädernas slumområden istället kan bjuda på många lärdomar för framtiden. Här finns ju redan mycket av det som betraktas som föredömligt i diskussionen om hållbar stadsutveckling: tät bebyggelse, låg resursförbrukning, inget bilberoende.

–De här områdena är mycket mer hållbara än Norman Fosters Masdar City, säger Alfredo Brillembourg.

Han närmast spottar ut orden när han talar om Masdar City som byggs upp i Abu Dhabi, ritat av Norman Foster och marknadsfört med omfattande klimatskryt.

Hubert Klumpner och Alfredo Brillembourg menar att världens informella kåkstäder, trots alla sina problem, är betydligt intressantare. De pratar om experimentzoner, där nya lösningar kan prövas. Och med deras synsätt har arkitekterna ett ansvar för att övriga världen inte prackar på dessa områden de ohållbara och förlegade strukturer som finns i västvärldens städer.

De berättar om ett av sina pågående projekt, där de arbetar med uppgradering av favelor i São Paulo.

–Myndigheterna funderar på att göra något annat än det vanliga, det vill säga att riva och sedan placera invånarna i höghus av 60-talstyp. De har bjudit in oss för att de vill ha alternativa modeller, förklarar Hubert Klumpner.

Intresset för megastädernas slum har vuxit inom arkitektkåren de senaste åren. Det är här den snabba urbana tillväxten sker, och här finns uppenbara utmaningar att ta sig an.

Men för arkitekter som vill svara på olika samhällsfrågor finns naturligtvis utmaningar överallt.

Sepideh Karami, forskare på den nystarstade arkitekturskolan i Umeå, ser ett stort intresse för både ekologisk och social hållbarhet hos skolans studenter.

–Arkitektur handlar inte bara om själva byggnaderna, utan minst lika mycket om människorna som ska använda byggnaderna och städerna, säger hon och tillägger att arkitekterna har en uppgift att involvera människor i det som planeras, så att de kan bli delaktiga i stället för överkörda.

Hon tror att arkitekter i framtiden kommer att vara aktiva på nya sätt, och ha mindre fokus på ren design. På Museum of Modern Art pratar Andres Lepik om en arkitekt som också är aktivist, en person som inte bara väntar på uppdrag utan som allt mer tar saker i egna händer och sätter igång processer.

Betyder det att arbetet blir mer politiskt? I viss mån, menar Sepideh Karami.

–Vi kan inte bara vara åskådare till vad som händer i samhället, i så måtto handlar det om politik.

Hubert Klumpner och Alfredo Brillembourg menar att den som idag arbetar med arkitektur omöjligt kan blunda för politiska frågor.

–Arkitektur och stadsplanering är frusen politik, säger Alfredo Brillembourg bestämt och travesterar uttrycket Arkitektur är frusen musik, som brukar tillskrivas både Goethe och Schiller.

Han tittar med allvarlig blick bakom sina glasögon. I tankarna är han i Kina.

–Kina använder stadsförnyelse som ett politiskt redskap. Kina har inget intresse av demokrati, inget intresse av bostadsmiljöer som göder demokrati och social interaktion. Därför river de sina hutongområden, där människor lever nära varandra, och placerar människor i höghusområden. De vet att det leder till alienation.