När Aftonbladet i veckan gjorde en blixt-Sifo i samband med Schenströmaffären uppgav en fjärdedel att deras förtroende för Fredrik Reinfeldt minskat. Frågan är vad resultatet blivit om ämnet varit förtroendet för journalistkåren.

Det har påpekats att TV 4:s krishantering varit ungefär lika tafflig som regeringens. Först försvarade cheferna reportern Anders Pihlblads krogmangling med statsministerns högra hand, för att sedan gradvis inta klassisk pudelposition.

”En god reporter hugger hellre i sten än kramar en politiker” slår Dagens Nyheters etikettexpert Magdalena Ribbing fast, medan Niklas Svensson i Expressen uppmanar sina journalistkollegor: ”Upp med kreditkortet och bjud politiker och tjänstemän på både middagar och vin.”

De flesta verkar dock överens om att Anders Pihlblad gick för långt, inklusive han själv. Den reporter som bokstavligen sitter i knät på dem han är satt att granska kan räkna med att få sin opartiskhet ifrågasatt.

Erik Fichtelius hemliga projekt med Göran Persson ledde till att han förlorade jobbet som politisk kommentator på Aktuellt. Och Rapports korrespondent Hasse Svens kritiserades häromåret i Granskningsnämnden sedan han kramat Finlands president Tarja Halonen efter valsegern.

Gränsen för det acceptabla blir märkbart suddigare när blicken riktas mot andra journalistiska fält som kultur, sport eller ekonomi.

– Samma etiska regler borde gälla för alla. Men alla journalistiska grupperingar har sina egna uppfattningar, inofficiellt, konstaterar Maja Aase, chefredaktör för Journalistförbundets tidning Journalisten.

För kritiker är reglerna tydliga: Det är strängt förbjudet att recensera personer som du har någon som helst personlig relation med.

– Tummar vi på det faller allt som ett korthus och vår röst i det offentliga samtalet blir inte mycket värd, säger Carl Otto Werkelid, SvD:s kulturchef.

Är inte mingeltillställningar med rödvin ett betydande inslag i kulturjournalistiken?

– Jo, men det är vars och ens ansvar som skribent att omdömet räcker, så att du inte ingår ett förbund och blir någons talesperson.

SvD:s nöjeschef Erika Hallhagen är kompis med flera artister, och menar att det inte är unikt.

Av hänsyn till dem vill hon dock inte att det står vilka i tidningen. Hon konstaterar att det vore lätt att smygfotografera henne på krogen i sällskap med personer som det skrivs om på nöjessidorna.

– Man kan vara vänner med folk och samtidigt vara professionell. Men granskningen har blivit hårdare, journalister skyddar inte varandra längre. Jag tror att det kommer att bli tuffare krav, säger hon.

Inom nöjesvärlden är ibland samma personer både journalister och utövare. SvD:s klubbskribent Stefan Thungren ordnar exempelvis själv klubbar.

– Stefan skulle aldrig skriva om sin egen klubb, så det är snarare så att det drabbar honom, säger Erika Hallhagen.

SvD:s sportchef Ola Billger var tidigare politisk reporter och konstaterar att det finns skillnader.

– Reglerna är desamma, men makten syns tydligare i politiken.

Han är själv öppen med att han tyckte att det var ”jävligt roligt” att Blåvitt vann fotbollsallsvenskan, medan han som politisk reporter röstade blankt.

– Sport är känslor och sportjournalister är ofta intresserade av sport sedan barnsben. Det går inte att förbjuda att de har sympatier för ett visst lag, men det får aldrig påverka journalistiken. Det får inte finnas osunda bindningar, som medlemskap i föreningar.

Maja Aase på Journalisten efterlyser fler och djupare diskussioner ute på redaktionerna.

– Många journalister själva tror att de är väldigt etiska, men när de får ett par järn innanför bh:n är de som folk är mest.

Pressombudsmannen Yrsa Stenius tillhör dem som tycker att reportrar ”mycket väl” kan ta ett glas vin med dem de bevakar.

Hon är osäker på hur mycket Pihlbladaffären påverkar förtroendet för journalistkåren.

– Jag tror att vi gör en hemskt stor affär av sådana här i journalistkretsar, medan allmänheten kanske inte bryr sig så mycket.