” Det är klart att det sticker väl en del i ögonen att Wilhelmson är engagerad i tredje världen ”

Anders Wilhelmson håller sig varken med snygg skylt eller flashiga lokaler. Det är nästan svårt att hitta hans kontor, som gömmer sig i en malmgård vid Danvikstull i Stockholm.

Dörrfärgen flagnar. Ett fönster står öppet för att få in lite luft, tunna sanitetspåsar ligger utspridda på arbetsborden. På ett bord står en nyproducerad fåtölj, som mest består av två vita kuddar.

Så här brukar det inte se ut på arkitektkontor. Å andra sidan beskrivs Anders Wilhelmson ofta som en outsider i svensk arkitektur, så det finns ingen anledning att vänta sig en strömlinjeformad arkitektmiljö.

Själv kommer han ångande med två lådor sushi i en påse, och en nyinköpt blomkvast som ska ned i en vas. Han röjer undan lite på ett bord och sätter sig och börjar prata.

Sedan pratar han i ett par timmar.

Han hoppar över allt dösnack. Inga artighetsfraser här inte. Inga frågor om vad som hänt sedan sist, trots att vi träffats förut. Istället går han rakt på det som engagerar honom: husen han ritar, konservatismen i Stockholm, de växande megastäderna och bristen på toaletter i världens slumområden.

Det dröjer nästan en timme innan han sticker ner pinnarna i sin sushilåda.

Att lyssna på Anders Wilhelmson kan vara både inspirerande och irriterande. Ofta är det underhållande; han är associationsrik, drastisk, rättfram.

–Jag har en känsla av att vissa verkligen tycker illa om mig, och vissa tycker väldigt mycket om mig, säger han utan att riktigt verka förstå varför det blivit så.

Bland kollegor är Anders Wilhelmson känd som en kompromisslös arkitekt, en av de mer egensinniga och begåvade i landet. Men även utanför arkitektkåren har han blivit känd som en provokativ och idérik person, som med krulligt hår och rundbågade glasögon dykt upp i medierna för att presentera sitt okonventionella hem eller sina radikala idéer för Stockholm.

Han har gärna kastat sig in i debatten om Stockholm –en stad han kallat Europas Gävle och liknat vid ett pudrat lik. En stad som visserligen är vacker, men där han saknar visioner och intressant samtidsarkitektur.

–Se bara nu hur man hanterar området kring Stadshuset. Och se på stadsbibliotekstillbyggnaden; vi får vad vi förtjänar, säger Anders Wilhelmson som tycker att det är hans ansvar som arkitekt att debattera och visa på alternativa lösningar.

Genom åren har han presenterat en mängd förslag för Stockholm, som rört allt från Slussen till nya bostäder i slanka torn.

Men hans idéer har inte fallit i vidare god jord i huvudstaden.

–Stockholm är en småborgerlig stad. Om man vill något annat, om man sticker ut, så kan det bli en störning, säger Anders Wilhelmson som många gånger varit ilsken över arkitekturklimatet i Stockholm.

Det finns åtskilliga som beklagar att Anders Wilhelmson inte fått någon byggnad uppförd i Stockholm. Andra påpekar att han värnat sin enfant terrible-roll, och testat gränser på bekostnad av sin egen framgång.

Men nu sitter han här i ett par diskreta glasögon, och håret är prydligt klippt. Han utstrålar något slags lugn. Han är inte bara nytillträdd professor vid KTH, och en allt mer etablerad och respekterad outsider. Han har också skiftat fokus.

Anders Wilhelmson är fortfarande intensivt intresserad av hur människor bor och hur städer utvecklas. Men nu pratar han mindre om Stockholm, mer om städer som Nairobi och Mexico City.

I en tid då världen blir allt mer nedlusad av ikonbyggnader – städer tävlar i uppmärksamhet och arkitekter förväntas rita spektakulära grejer som ska ”hamna på kartan” –brinner Anders Wilhelmson just nu mest för en tunn påse.

–Det är inte säkert att arkitektur måste vara klädd i titanplåt. Och bara för att jag är arkitekt och intresserad av staden så är det inte säkert att resultatet av mitt arbete ska bli ett hus. Det är inte säkert att det ska bli ett avloppsrör ens, säger han och tillägger att många av världens människor lever i självbyggda, informella stadsmiljöer som kräver nya synsätt.

I en tid av stadsromantik konstaterar han att för de flesta människor i världen handlar staden om något helt annat än att sitta på kafé och dricka latte.

–Det vi kallar stadsliv är ju en skapelse från förra sekelskiftet. Vi tror att en storstad är New York, eller att det handlar om att flanera och dricka kaffe i Paris. Men den stora stads- utvecklingen i världen handlar ju om någonting helt annat, säger han.

Världen urbaniseras i hisnande takt. Planeten får allt fler megastäder, det vill säga städer med fler än tio miljoner invånare. För många människor är livet i staden synonymt med slum och kåkbebyggelse.

De senaste åren har Anders Wilhelmson rest runt till flera av världens snabbväxande städer. Och han har konstaterat att ett av de stora problemen är bristen på toaletter.

Så fick han idén till den lilla påsen som ligger utspridd på hans kontor.

–Jag vet precis när det var. Jag låg på ett bra hotell i Paris, säger han och berättar att sambon tvingat med honom till Paris för att fira hennes 40-årsdag.

Där, mitt i natten, fick han idén till en portabel och nedbrytbar engångstoalett.

–Sedan pratade jag bajs hela hennes 40-årsdag, säger han med sitt bullrande skratt och konstaterar att sambon inte var särskilt road just då.

–Men nu är hon i hög grad aktiv i det här projektet. Utan henne hade det aldrig gått, tillägger han.

Påsen, som Anders Wilhelmson utvecklat tillsammans med forskare vid KTH och Sveriges lantbruksuniversitet, är nu patenterad.

På engelska kallas den peepoo bag, det vill säga kiss- och bajspåse, och den ska fungera som ett eget litet reningsverk. Insidan är bestruken med ett medel som renar innehållet från sjukdomsframkallande organismer.

Påsen kan sättas på en avklippt petflaska, och den kan användas sittande eller stående. Efter förslutning blir den luktfri. Sedan tar det två till fyra veckor, beroende på temperatur, innan innehållet förvandlats till gödsel.

Påsen har just testats av tio familjer i Nairobi. I höst blir det ett stort tremånaderstest.

–Vi vet att den har teknisk prestanda. Men om den ska vara användbar så måste den ju passa människor, säger Anders Wilhelmson och tillägger att toalettfrågan har många dimensioner.

När människors avföring hamnar i diken och vattendrag leder det till smittspridning och hög spädbarnsdödlighet. Men bristen på toaletter är inte bara ett sanitärt utan också ett socialt problem; många kvinnor känner sig tvingade att anpassa sitt intag av mat och dryck så att de ska kunna smyga ut i skydd av mörkret. Ofta riskerar de dessutom ofredande och övergrepp när de inte har någon möjlighet att uträtta sina behov i avskildhet.

Anders Wilhelmsons engagemang i de här frågorna förvånar nog en del, särskilt de som förknippar honom med uppmärksammade villor och butiksinredningar åt Saab Automobile. Han lutar sig bakåt på den vita kontorsstolen.

–Det är klart att det sticker väl en del i ögonen att Wilhelmson är engagerad i tredje världen, säger han och konstaterar att han fått en del kommentarer om att hans toaletter för fattiga skulle rimma illa med hans mångåriga samarbete med Saab.

–Bara för att jag gör det ena, så betyder det inte att jag inte kan göra det andra också. Det är väl en modern hållning, säger han bestämt och tillägger att han vill använda de pengar han drar in till något mer än att bygga upp ett flashigt kontor.

–Man behöver ju inte bli som Bono. Men varför ska vi inte använda en del av vår energi till att försöka lösa några av de problem som finns i världen?, säger han och tillägger att han kan sakna en politisk och moralisk dimension i den svenska design- och arkitektvärlden, där många har fullt upp med att bygga sina varumärken, göra karriär och få så många projekt som möjligt genomförda.

Anders Wilhelmsons egen produktion är ganska begränsad. Men han är en av få svenska samtidsarkitekter som väcker internationellt intresse, och uppmärksamheten började med ett litet gravkapell i italienska Viterbo.

På 1980-talet drev han kontor tillsammans med Gert Wingårdh.

–Vi var som tvillingar, vi stod varandra väldigt nära, säger Anders Wilhelmson om tiden med Wingårdh.

Är det rätt att säga att ni valt olika vägar?

–Ja, det har vi verkligen gjort, säger han med ett gapskratt och tillägger att de två ”ville göra olika saker med arkitekturen och livet”.

Gert Wingårdh brukar i dag kallas för Sveriges stjärnarkitekt, priser och utmärkelse regnar över honom. Han är en smidig person och en hyllad arkitekt.

Anders Wilhelmsons karriär har inte varit samma framgångssaga. Men på hans cv finns både omskrivna radhus i Helsingborg, uppdrag för Kiruna inför stadens flytt och tio år som professor på Konsthögskolan.

Många av hans hus har dock stannat på pappret.

–Jag ritar annorlunda hus. Skulle folk bli ledsna om de såg ett sådant här hus? Jag tror inte det, säger han med hetta och visar en modell av ett bostadshus med runda fönster, som aldrig blivit uppfört. Han ruskar på huvudet. Han pekar ut genom fönstret på några nya hus i stram nyfunkisstil, sådana hus som just nu uppförs en masse i Stockholm.

–Tänk vad mycket trista hus det byggs. Jag tror att folk vill ha annorlunda hus. Då skulle folk bli glada, några skulle kanske bli sura, men de skulle bli engagerade.

Själv ritar han just nu ett litet hus åt en 14-årig flicka i Orminge, som vill ha något eget på föräldrarnas tomt. Och han reser sig för att hämta bilder på ett nytt projekt i Helsingborg.

–Det här är kul hus, som verkar vara på väg upp, säger han och visar vita flerbostadshus med fönster som liknar guldramar med krusiduller. Han berättar att hans förslag mötts av glada leenden i Helsingborg.

–Helsingborg är en rik och högborgerlig stad. Där kan de älska vitt med guld. Högborgerligheten har helt klart lättare för Anders Wilhelmson än småborgerligheten.