Jag var elva år och hade precis börjat gå på bio utan mina föräldrar. Första filmen var Alla vi barn i Bullerbyn, den andra - Dirty Dancing. Det var som en smärre jordbävning - de första stegen in i vuxenvärlden, ett sexuellt uppvaknande, en totalförälskelse. Dagsljuset som slog emot mig när jag efteråt klev ut från salongen var utfrätt, luften krispigare. Någonting hände där, i oktober 1987, som gjorde att min entusiasm inför Mer om oss barn i Bullerbyn tvärdog.

Eleanor Bergsteins Dirty Dancing är än i dag en lysande film och Jennifer Greys Baby en feministisk förebild, som samtidigt som hon tar sina egna första merenguesteg bort från barndomen trotsar klass- och könsnormer. Men jag skulle ljuga om jag säger att det var det som var mitt fokus, och inte Patrick Swayzes Johnny. I Dirty Dancing är han sinnebilden av manlighet, samtidigt som det sårbara sipprar igenom och gör honom till något mer än spelande muskler och ett juckande skrev.

Scen för scen är memorerade; hur han för Babys hand mot sitt hjärta så hon ska känna takten, hur han till tonerna av egna She's like the wind rivstartar bilen, och hur han sedan kommer tillbaka igen och befriar Baby från sitt hörn. Jag får fortfarande gåshud. Och jag är inte ensam - vi är många som rankar den där brittiska hemvideon, där brudparet som bröllopsvals dansar avslutningsdansen (I've had) The time of my life från just Dirty Dancing, som det mest romantiska vi sett. Näst efter Dirty Dancing då.