När Eric Schüldt började mixa klassisk musik med pop i Sveriges Radio var han en pionjär. Trogna P2-lyssnare muttrade över respektlösheten medan andra lockades av den tydliga stilblandningen. Men redan från början stod det klart att Schüldt i P2 handlade om något annat än att korsbefrukta olika genrer.

– Trots att vi gjorde ett renodlat musikprogram tog vi in ickemusiker. I det första programmet var Jan-Ove Waldner med, och när vi pratade om nervositet intervjuade jag en trafikskolelärare. Vi ville undersöka vad musik egentligen är för något, säger han.

I ett annat program intervjuades den djupt troende estniske tonsättaren Arvo Pärt. För att ge ökad förståelse för hans verk och referenser gavs även två präster utrymme. Inför den andra säsongen började Eric Schüldt utforska andra ämnen än bara musik.

– Tanken har hela tiden varit att programmen inte ska vara subkulturella. De ska inte handla om musiklivet eller kulturlivet, utan om livet och döden.

Han refererar till Svenska Dagbladets radiokrönikör Erik Löfvendahl, som i en artikel beskriver hur han blev personligt berörd av att lyssna.

– När jag får sådana reaktioner känner jag att jag lyckats, det är dit jag vill nå. Det här handlar om dig själv, upplyser han de tilltänkta lyssnarna och slår med jämn rytm pekfingret i bordet.

Allvaret i anslaget, de intima intervjuerna och den mollstämda musiken förlänade honom förra året en vinst i prestigefyllda Prix Italias musikklass. Häromveckan prisades han igen, den här gången som årets rookie på Radio- galan.

Vi sitter på det kafé i Gamla stan där Eric Schüldt intar sin dagliga cappuccino. Han och kollegerna på produktionsbolaget Filt kallar stället för Solna, eftersom det visade sig att den förre ägaren inte var från Italien, som alla trott, utan från en alldaglig Stockholmsförort. Eric Schüldt har även gett smeknamn åt de flesta av sina vänner samt de olika rummen på kontoret.

– För att få grepp om världen är det bra att börja benämna saker som man själv uppfattar dem. Det är ett sätt att knyta omvärlden lite tätare inpå.

Ungefär samma resonemang präglar hans förhållande till programmen. Trots att de bygger på omsorgsfullt redigerade intervjuer som interfolieras med stämningsfylld musik och att hans egen röst förekommer sparsamt är han själv i allra högsta grad delaktig i att skapa de suggestiva berättelser som kommer lyssnarna till del. Hans egna funderingar kring livet, konsten och vetenskapen är idébrunnen som han och producenterna öser ur.

– Programmen är ett uttryck för mitt personliga sökande. Om jag inte gjorde dem skulle jag läsa om de här sakerna i stället. Jag tycker att det är sunt att medvetet vara med i verklighetsskapandet, för det är man ju ändå, även om man försöker att inte vara det.

Radioteaterns chef Magnus Florin formulerar kanske bäst vad Schüldt i P2 handlar om när han i ett av de senaste programmen berättar om sitt eget arbete med att skriva en opera om författaren och mystikern Emanuel Swedenborg. Här finns inga gåtor att lösa eller nycklar som ska passa in i något lås. Det är inte svaren vi söker, förklarar han och definierar därmed både sin egen, Swedenborgs och Eric Schüldts inställning till livet och berättandet.

När det sista programmet klingat ut senare i höst börjar förberedelserna för vårens projekt.

– Det blir ett existentiellt sökande i kulturens lustgård, säger Eric Schüldt med ett medvetet lillgammalt tonfall.

Programmet, som går under arbetsnamnet Lilla Hästen, blir en vidareutveckling av Schüldt i P2, ”mindre allmänfilosofiskt och mer konkret”. Den här gången gör han 26 program på ett bräde som ska sändas i P1 på lördagseftermiddagar med repris söndag morgon. Det bäddar förstås för fler lyssnare, men också en stramare redigering eftersom programtiden kortas från en timme till 30 minuter.

Någon innehållsmässig anpassning blir det dock inte tal om. Eric Schüldt har hittat sin nisch i public service-radions brokiga flora av röster. Hans roll är mystikerns och den håller han fast vid även om programmen ändrar format.

– Public service handlar mycket om att vara pedagogisk, att förklara. Och det är jättebra, men jag tror på att förklara genom att fördunkla, då får lyssnarna tänka själva.