Igår kväll visades det första avsnittet av den fjärde säsongen av den smått overkligt briljanta politiska satirserien ”The thick of it” på BBC.

Jag vägrar nästan att nämna den vid sin svenska översättning (okej då, ”Trist, herr minister”) men peppet att alldeles strax få ägna söndagseftermiddagen åt att hitta det på webben är faktiskt smått episkt.

I The Guardian berättar manusförfattaren Simon Blackwell om hur de i den här säsongen har gett Malcolm Tucker, den svavelsvärande skotska spinndoktorn spelad av Peter Capaldi, ett mer lågmält tonläge.

–Men det är bara för att han verkligen ska kunna explodera på allvar senare i serien.

Någonstans just där finns den ena hemligheten bakom seriens – och framförallt Malcolm Tuckers – briljans. ”The thick of it” använder, kanske bättre än någon annan, tre patenterat svåra men briljant utnyttjade humorverktyg: stilla amok, kronisk panik samt fullfjädrad amok.

Rimligtvis borde man ganska snabbt tröttna på denna ständigt återkommande metod men, nej.

I en annan artikel inför den brittiska premiären förklarar en av seriens andra författare, Ian Martin, hur det också handlar om något annat: klaustrofobi. Hur noggrant karaktärerna – både i de fyra tv-säsongerna som i den fristående biofilmen ”In the loop” – placeras i antingen alldeles för trånga utrymmen eller i alltför spatiösa sådana. För många personer i en hiss, överfulla baksäten i taxibilar, ensamma i ödsliga kontorslandskap.

Alla de som avskyr varandra eller befinner sig en konflikt tvingas hela tiden slåss om ett alltför litet utrymme. Lite som en metafor för inte bara brittisk politik i sig utan än mer för hela London, dess bostadsbrist och sorgliga trångboddhet.

Aldrig heller har det tidigare i seriens historia funnits ett så potentiellt storartat material att inspireras av.

Ju mer jag läser om den nya säsongen verkar parallellerna till verkligheten författade med kirurgisk precision. Persongalleriet utökat för att kunna skapa en uttråkad koalitionsregering med fiktiva Camerons och Cleggs och givetvis med en politisk rådgivare hämtad från tabloidpressen. Sedan kan man bara fråga sig om det ens är möjligt att skapa humor av avlyssningsskandalerna och förhören kring Rupert Murdoch, Rebekha Brooks och News International. Går det ens att göra dem mer bisarra än de redan har varit – och fortfarande är – i verkligheten?

Det är nog exakt som seriens skapare Armando Iannucci säger:

–Det känns ju idag betydligt mer som om brittiska politiker imiterar oss istället för tvärtom.