Min personlighet klyvs i två inför det splitternya biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm. En bibliotekskonservativ gnällspik och en betydligt mer entusiastisk modernitetsivrare. Den på många sätt förträffliga Läsesalongen flyttade nyligen tillbaka ner till bottenplanet efter många år uppe på andra våningen och bytte namn till Plattan. Lite trist, säger gnällspiken inom mig, som tyckte det var trevligt att sitta där och läsa med den magnifika stadsutsikten framför näsan. Inte så dumt, invänder entusiasten, som tycker att det skall vara så lätt som möjligt att kunna glida in på biblioteket.
Läsesalongen har de senaste tjugo åren varit ett lysande exempel på hur man kan driva modern och samtidsanpassad biblioteksverksamhet utan att ge avkall på djup och kvalitet. Med satsningar som 80- och 90-talsrummet lyfte man fram den unga svenska skönlitteraturen, man skyltade med böckerna på ett intresseväckande sätt som på den tiden var ovanlig i bibliotekssammanhang, och lyckades förmedla en nutidskänsla som gjorde att i alla fall jag faktiskt trivdes bättre där än på huvudbiblioteket på Sveavägen.
Det nya biblioteket har i hög grad behållit nutidskänslan, här är luftigt och rymligt och frikostigt skyltat med både böcker och tidskrifter. Det luftiga och rymliga är dock på gott och ont. För om det är något som slår mitt bibliotekskonservativa jag så är det att biblioteket Plattan innehåller väldigt mycket golvyta i förhållande till bokhyllor.
Jag anar att det är biblioteksideologin på modet just nu, att biblioteket skall vara en ”mötesplats”, som spökar. Själv är jag tveksam till hela den idén. Till biblioteket går jag för att läsa eller låna böcker, vill jag umgås med andra människor går jag till ett kafé eller en bar. Men det kanske bara är jag.
Nu tycker modernitetsivraren att jag är lite väl sur, och pekar på alla fina fönsternischer, fåtöljer och avskilda vrår där man kan sitta och läsa i lugn och ro.
På biblioteket Plattan har man helt frångått den vanliga klassificeringen. Böckerna är insorterade efter olika områden, som ”Livsöden”, ”Ung”, ”Stadsliv” eller ”Om världen”. Biblioteksgnällspiken ser förstås rött. Bortsett från att kategoriseringen är helt godtycklig och ibland direkt dum är det fullständigt omöjligt att hitta något man söker utan att gå till datorn.
Men när man väl inser att det här inte är ett bibliotek man använder på ett vanligt sätt blir det lättare. Kanske är Plattan ett bra sätt att hjälpa litteraturen att hitta sina läsare. Kanske driver man på detta sätt vidare den gamla idén från Läsesalongen om att ta ansvar för den nya skönlitteraturen?
Jag bestämmer mig för att för en gångs skull låta entusiasten vinna över gnällspiken. Jag bestämmer mig för att tro på biblioteket Plattan.
