Manifestationerna för fred och harmoni duggar tätt denna sensommarens första riktiga arbetsvecka – tecken i en tid skakad av konflikter i klimatförändringarnas spår. Men fredsorkestrarna och -körerna är inget nytt fenomen utan springer ur 1900-talets medborgarrättsrörelser, och kraven på uttryckets stringens stiger i takt med budskapets angelägenhet. Den jättelika fredskör, Vox Pacis, som på fredagskvällen uppträdde i Blå hallen i Gunilla Nordlunds regi hade kvällen ­innan ­föregåtts av gästspelet med Väst-östliga divanorkestern.

Men här, i Ragnar Östbergs ­pelarsal, gavs de individuella uttrycken inledningsvis fritt spelrum istället för att som i Berwaldhallen inordnas i symfoniorkesterns symmetri. Nordlund har låtit sig inspireras att utforska kraften i reaktionerna på de danska Muhammed-teckningarna. Hennes föreställning är påfallande skön både musikaliskt och ­visuellt, sammanhållen av en ekumenisk grundtanke som tycks inspirera den fulltaliga publiken. Ändå är det något i slutackordet som skorrar.

Här kretsar Virphi Pakhinens svarta ödesfågel över trappan, innan maskklädda dansare från den tibetanska exiloperan samlas i en kraftfull ritual. Den skicklige tablaspelaren Debaisish Mukherjee låter sitt instrument gurgla i medkänsla, och följer en finstämd duett mellan tibetanska Chima Arkhang och hinduiska Shipra Nandy. Småningom vaggas åskådaren in i en hypnotiserande väv av fredsböner som klingar oöversatta, men ändå når fram. Anslående är den kärva skönhet som den georgiska ensemblen Anschiskati förmedlar i sin gregorianska sång. Liksom det ögonblick där de tibetanska gyotomunkarnas brummande strupsång skickas över till samiska Sami Jienat och förvandlas till en svängig jojk. Kvällens mest finstämda bidrag kommer från israeliska Moran Singers Ensemble, vandrande med ljuslågor i en vädjande hymn.

Efter två timmars uppvisning är det dags för kvällens samlade manifestation – Ylva Q Arkviks och Sigrid Kahles kantat A Challenge for humanity. Även om det strävt modernistiska tonspråket ligger närmare Britten, så är det andemeningen i Beethovens 9:e symfoni som svävar över den brokiga ensemble som stämmer in i Kahles mestadels syllabiskt tonsatta text. Författaren bannar våldet, hyllar samverkan och manar till förändring i dialogiska körer. Vackrast är avslutningens träblåsarkoral och hyllning till kärleken – med Pakhinens guldängel som förenande kraft.

Men Arkviks tonspråk känns för svårforcerat för att förena de olika klangkropparna, och symbolvärdet i Vox Pacis förblir starkare än genomförandet. Det är ­istället den individuella kraften i varje enskild ensemble som lyser med bedövande strålglans.