Dödsolycka under lek, vuxenångest och skuldkänslor. Svåra ämnen, men den flerfaldigt belönade norske serietecknaren Jason lyckas förmedla dem med enkla bilder och minimalt med pratbubblor.

- Det börjar alltid med en bild. Sen ritar jag en till, och på så vis utvecklas historien, sida för sida, förklarar serietecknaren Jason, 36, i telefon från Paris.
- Berättelsen finns alltså aldrig färdig från början, utan jag improviserar mig fram.
Egentligen heter han John Arne Saeterøy, är född i Molde och flyttade till Oslo när han var 22.
År 2000 erhöll han svenska Urhunden för bästa översatta seriealbum, det vemodiga "Vänta lite..." (Optimal Press). Följande år kom berättelsen på engelska, fick översvallande lovord i amerikansk press, och Jason nominerades till det prestigefyllda Ignatz-priset, tillsammans med storheter som Alan Moore och Chris Ware.

Ungefär samtidigt utnämnde Time Magazine "Hey, Wait..." till årets näst bästa seriebok.
Historiens första del handlar om småkillarna Jon och Björn som lever i en idyllisk men märklig förort. En förhistorisk pterodactyl kan plötsligt flyga förbi och ta pojkarnas drake. De vuxna går på styltor i stället för att åka bil, och Jons pappa låter ibland sonen "köra in i garaget", bara han är försiktig.
Figurerna har djuransikten, men orealistiska sådana. Mest av allt liknar de afrikanska animistmasker. Harmonin upplöses med ens när de två kompisarna hittar på en farlig manbarhetsrit i skogen. Jons "Vänta lite..." kommer försent, och Björn störtar nerför ett stup och dör.
- Berättelsen är delvis självbiografisk. Jag hade en nära vän som flyttade, och därmed försvann ur mitt liv, och det påverkade mig mycket.

På nästa uppslag, efter olyckan, består vänster sida av sex helt svarta rutor, och jag låter blicken dröjande vandra från den första till den sista. Som om boktitelns "Vänta lite..." också riktas till läsaren.
- Jag prövade olika sätt att skildra att Björn dog, och hur Jon upplevde det. Så här blev det mest effektivt.
Historiens andra del beskriver Jons vuxna liv, i tristess och elände, och med återkommande drömmar och fantasier om olyckan med Björn. Och skulden.
De sex svarta rutorna ligger i linje med Jasons hållning i övrigt; enkla bilder, nästan alltid lika många och stora rutor per sida, ofta i svartvitt, ofta utan pratbubblor.
Nestorn Will Eisner har skrivit om det "inbördeskrig" som präglar de flesta serierutor. Är bilden eller texten viktigast? Vart ska ögat gå först, till teckningen eller pratbubblan? Jason har löst motsättningen genom att dra ner det talade ordet till ett minimum.
- Jag vill överlämna så mycket som möjligt åt läsaren. Att allt inte förklaras i ord gör också att läsaren i större utsträckning bidrar själv, och tolkar historien på egen hand.
I "Säg mig en sak" (Optimal Press) är berättelsen helt stum, förutom två rutor med text, vita bokstäver mot svart platta, av samma slag som återfinns i gamla stumfilmer.
- Film stimulerar mig en hel del, och är nog det medium som ligger närmast den tecknade serien. Har till exempel inspirerats av regissörer som Jarmusch, Hartley och Kaurismäki.
Den senare brukar som bekant inte tillåta skådespelarna att visa känslor, något som Jason har prövat för egen del i sina serier. Han har funnit att "en sorglig scen ofta blir ännu sorgligare om huvudpersonerna inte visar några känslor".

Metoden användes i den grafiska romanen "Maus" (Brombergs Förlag) av Art Spiegelman, en serietecknare som Jason har jämförts med av flera recensenter. För Spiegelman fyllde de neutrala ansiktsuttrycken flera funktioner. De tvingade in läsaren i bilden, fick honom eller henne att stanna upp, på jakt efter figurernas sinnestämningar - och gjorde därmed läsaren medskapande. Han eller hon fyllde själv i.
Det senare är viktigt för Jason, som svarar på flera av mina frågor med "Det är upp till var och en" eller "Det överlåter jag till läsaren".
Han vill att serierna ska vara öppna för olika tolkningar.
"Det finns inte något facit till vad som är den rätta förståelsen och upplevelsen av varje serie", förklarar han i en intervju i Bild & Bubbla (2/2001). "Det är något av det jag gillar mest med stumma serier. På samma sätt som med stumfilmen uppstår ett slags magiskt element."

Men till skillnad från filmandet rymmer tecknandet ett stort mått av frihet, enligt Jason. En inspelning kräver samarbete och kompromisser, under det att "en serieskapare helt kan inrikta sig på att hitta det personliga eller unika konstnärliga uttrycket".
En annan fördel: Man kan sitta och arbeta varsomhelst. Tidigare har han delat ateljé med belgiska tecknare i Bryssel, och nu har han alltså sin bas i Paris.
- Det är billigare att leva i Frankrike och Belgien. Dessutom blir man tagen mer på allvar här, som serietecknare.
Därutöver finns också något naturligt med att det är i just dessa länder som Jason verkar. I tonåren var det främst belgiska och franska serier som fick honom intresserad, klassiker som Tintin, Asterix, Lucky Luke och Gaston.
Jobbar med just nu?
- Som du kanske har märkt använder jag gärna figurer från populärkulturen, som till exempel Darth Vader och Elvis. Nu gör jag ett svartsjukedrama med personer från Frankensteins brud.
Därutöver letar han ateljé i Paris och förberder hösten, som bland annat rymmer framträdanden på bokmässan i Göteborg i september.
Där ska han lansera den svenska utgåvan av "Järnvagnen", en klassisk kriminalroman av Stein Riverton som Jason alltså har tolkat till serieberättelse.

Ricki Neuman
08-13 56 13