Håller medierna ensamma på att förändra villkoren för den politiska makten? Diskussionerna om den politiska rapporteringen av alla ”skandaler” och dess dramaturgi leder hur som helst tankarna till den ofta citerade mediefilosofen Marshall MacLuhan och hans förutsägelser om att politiken småningom kommer att ersättas av bilder (”imagery”), och att dessa bilder är mäktigare än vad politikerna själva någonsin skulle kunna bli. Hur hade Håkan Juholt förhållit sig till den cyniska slutsatsen? Eller Tysklands statschef, förbundspresidenten Cristian Wulff (korruptionsanklagelser), eller landets förre försvarsminister Karl-Theodor zu Guttenberg (plagierad doktorsavhandling), för att ta två aktuella tyska exempel som påminner oss om att varken politikernas handel och vandel eller gatloppen i medierna är något specifikt svenskt fenomen.
Nej, makthavare är gubevars inte alltid några moraliska dygdeexempel, men om de breda folklagrens svar på allt detta blir ett reflexmässigt och tilltagande förakt för eliten – såväl den politiska som kulturella – är demokratin rentav hotad. Det menar bland andra den meriterade tyske historikern och författaren Paul Nolte. I en brett upplagd essä under temarubriken ”Politik vid skampålen” i det månatliga samhälls- och kulturmagasinet Cicero (februari 2012) varnar han för att den allt större klyftan mellan medborgarna och makthavarna leder till att demokratibegreppet mindre handlar om att knyta samman samhällets medborgare än om en allt oresonligare kritik av den politiska makten som sådan.
Nolte angriper i sin analys bland annat civilsamhällets starka individualisering och kulturella nivellering, och som en direkt följd av detta mediernas starka betoning på makthavarnas persona och privatliv (MacLuhans ”bilder”, om man så vill), vars mediala framtoning bara bekräftar den ”vredgade medborgarens” syn på politikernas föraktfulla överhöghet.
Man kan säkert ha synpunkter på detaljer i Noltes kritiska belysning, men kontentan av hans analys borde varje anständig medborgare förena sig med: vår rätt att granska och kritisera makten är lika obestridlig som vår skyldighet att visa förtroende och respekt för dem som politiskt engagerar sig för den demokratiska staten.
Enbart vrede gör ingen demokrati
8 februari 2012 kl 10:46
Håller medierna ensamma på att förändra villkoren för den politiska makten? Diskussionerna om den politiska rapporteringen av alla ”skandaler” och dess dramaturgi leder hur som helst tankarna till den ofta citerade mediefilosofen Marshall MacLuhan och hans förutsägelser om att politiken småningom kommer att ersättas av bilder (”imagery”), och att dessa bilder är mäktigare än vad politikerna själva någonsin skulle kunna bli. Hur hade Håkan Juholt förhållit sig till den cyniska slutsatsen? Eller Tysklands statschef, förbundspresidenten Cristian Wulff (korruptionsanklagelser), eller landets förre försvarsminister Karl-Theodor zu Guttenberg (plagierad doktorsavhandling), för att ta två aktuella tyska exempel som påminner oss om att varken politikernas handel och vandel eller gatloppen i medierna är något specifikt svenskt fenomen.
Nej, makthavare är gubevars inte alltid några moraliska dygdeexempel, men om de breda folklagrens svar på allt detta blir ett reflexmässigt och tilltagande förakt för eliten – såväl den politiska som kulturella – är demokratin rentav hotad. Det menar bland andra den meriterade tyske historikern och författaren Paul Nolte. I en brett upplagd essä under temarubriken ”Politik vid skampålen” i det månatliga samhälls- och kulturmagasinet Cicero (februari 2012) varnar han för att den allt större klyftan mellan medborgarna och makthavarna leder till att demokratibegreppet mindre handlar om att knyta samman samhällets medborgare än om en allt oresonligare kritik av den politiska makten som sådan.
Nolte angriper i sin analys bland annat civilsamhällets starka individualisering och kulturella nivellering, och som en direkt följd av detta mediernas starka betoning på makthavarnas persona och privatliv (MacLuhans ”bilder”, om man så vill), vars mediala framtoning bara bekräftar den ”vredgade medborgarens” syn på politikernas föraktfulla överhöghet.
Man kan säkert ha synpunkter på detaljer i Noltes kritiska belysning, men kontentan av hans analys borde varje anständig medborgare förena sig med: vår rätt att granska och kritisera makten är lika obestridlig som vår skyldighet att visa förtroende och respekt för dem som politiskt engagerar sig för den demokratiska staten.
Martin Lagerholm
Martin Lagerholm
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se