Calle Kristiansson från Kristianstad och Erik Grönwall från Stockholm möts ikväll i Idolfinalen. Tove Östman Styrke åkte ut ur Idol – men en utröstning är inte slutet på karriären. Tvärtom.
Foto: DANIEL OHLSSON, OLLE SPORRONG/XP/SCANPIX
Tove eller Erik? Slussen. Är. Stängd. Peter Jihde tog till sin mest dramatiska stämma.
Sent i fredags kväll var det dags att tillkännage årets andra Idolfinalist, efter att förlusttippade Calle Kristiansson oväntat hade tagit den första platsen. Inför 1,4 miljoner tittare stod Tove Östman Styrke och Erik Grönlund uppställda för att motta domen.
”Nästa att gå till final i Stockholm, i Globen, nästa fredag den 11 december 2009, i Sveriges största musiktävling är...” Tove tittade ner i golvet. Hon, sjuttonåringen från Umeå som av många redan hade utsetts till tävlingens stora talang, borde väl vara säker på en finalplats. Eller? ”Det är... Erik!”
Publikens tjut var öronbedövande. Efteråt kritiserade flera skribenter juryns låtval, bland andra Expressens Maria Brander som skrev: ”Att Tove fick sjunga svårare låtar än killarna igår, fattar till och med trettonåringarna.” Den sammantagna bedömningen var att det unga stjärnskottet hade blivit orättvist behandlat.
Men när Tove kom till sitt hotellrum den natten insåg hon att hon kände sig lättad.
–Jag hade gått runt med en stor tyngd på mina axlar. Plötsligt kände jag hur härligt och lätt allting var. Det var som om ett stort skal hade skalats av mig, säger hon.
Att hon, när hon sökte in till Idol, hade sagt ”hoppas att jag blir trea”, det hade hon nästan hunnit glömma.
– Man hakar på alla andras inställning. När folk kommer fram och säger ”stackars dig som snubblade på mållinjen”, då är det lätt att gräva ner sig. Egentligen är jag jätteglad att jag kom så här långt, säger Tove.
En vecka har gått sedan sändningen från Göteborg. I kvällens final avgörs om det blir Calle eller Erik som vinner årets Idol. Tove ska framföra ett medley tillsammans med de andra tävlande som missade finalen, och dessutom sjunga ett eget nummer i pausen. Hon är fast övertygad om att den snöpliga förlusten inte ska få stoppa hennes karriär. Ska man tro statistiken så har hon sannolikt rätt.
För åtta år sedan sändes det första avsnittet av brittiska Pop Idol, ett i grunden föga originellt talangjaktsprogram skapat av artist- managern Simon Fuller. Idag har Idol växt till en internationell franchise som saknar motsvarighet i både musik- och tv-branschen. Den amerikanska upplagan American Idol är USA:s mest sedda tv-underhållning med ett publikrekord på över 35 miljoner tittare.
Jeff Zucker, chef för tv-nätverket NBC (som inte sänder Idol), har kallat programmet ”det mest slagkraftiga i tv:s historia’’. Totalt har det exporterats till 42 länder.
I kvällspressen behandlas de tävlandes låtval, smågruff och hårfärgsbyten som nyhetsstoff av högsta rang. I DN däremot, beskrev musikjournalisten Fredrik Strage nyligen ett Idol-avsnitt ”som att stirra på en tapet på en cancerklinik”. Idol engagerar, oavsett om man avskyr eller älskar programmet.
Linda Nordeman, musikredaktör på P3, menar att Sverige hade haft färre unga popstjärnor om det inte vore för Idol:
–Inom den kommersiella musiken står Idol för nästan all tillväxt. Jag blir förvånad över hur många nya talanger de lyckas fiska upp och göra någonting av. Utan Idol tror jag att mainstreammusiken hade dominerats mer av amerikanska och brittiska artister.
Bland fjolårets sju mest sålda svenska singlar sjöngs fyra av Idolartister, samma sak året före det. Idol har etablerats som standardvägen för en ung talang att nå popstjärnehimlen. Inte minst fungerar programmet som plantskola för den andra stora musikcirkusen i svensk tv: Melodifestivalen. Hela fem före detta Idoler tävlade i vårens final.
Men trots att det är tittarna som röstar i Idol – samma tittare som sedan förväntas köpa de tävlandes skivor – är det sällan segrarna som i slutändan blir stjärnor. Ett undantag är Agnes Carlsson, som efter vinsten i Idol 2005 har nått internationell framgång.
För andra vinnare, som Marie Picasso och Markus Fagervall, har den musikaliska karriären gått trögt. I rampljuset har vi istället sett Danny Saucedo, sexa i Idol 2006; Amanda Jenssen, tvåa 2007; Sibel Redzep, trea 2005; Johan Palm, fyra 2008; Darin Zanyar, tvåa 2004; Ola Svensson, åtta 2005, och Erik Segerstedt, tvåa 2006. Samt den kanske folkkäraste av alla – femman från Idol 2005 – Måns Zelmerlöw.
Enligt tidigare jurymedlemmen Clabbe af Geijerstam kan en förklaring ligga i hur röstningen i Idol går till – att de populäraste Idolerna helt enkelt inte vinner.
–Några favoriter har fallit på att folk antar att alla andra röstar på dem. Så var det med Danny. Tonårstjejerna trodde att han ändå skulle få massor av röster, och så försvann han bland de fem första, säger han.
Linda Nordeman påpekar att det är stor skillnad på att uppträda med covers och att släppa eget material:
–Nyckeln till framgång efter Idol är att jobba med rätt människor, att hitta samarbetspartners som kan hjälpa en att odla fram sin stil. Sedan spelar det absolut ingen roll om man kom etta, tvåa, trea eller fyra.
Kan det rentav vara en nackdel att vinna?
Hösten 2004 kom norrlänningen Daniel Lindström etta i den första svenska säsongen av Idol. Han klämde snabbt ur sig ett radiovänligt debutalbum och åkte på turné.
–Det var som att kasta sig direkt ut i puckel-pisten. Vi turnerade som fan, men det kändes inte som att det fanns någon riktig plan. Till slut kom det till en punkt där jag kände: Vad håller jag på med? Vad är det för musik jag egentligen vill göra? Jag gick in i väggen och fick börja om på nytt, säger han.
Idag gör Daniel Lindström soulmusik, men för en mindre publik. Senaste skivan D-day släpptes av ett litet bolag och har inte sålt en bråkdel av vad debuten gjorde. Han varvar kyrkokonserter och företagsgig med spelningar på klubbar och Finlandsfärjor.
–Rent musikaliskt har det aldrig känts bättre. Dessutom har jag kontroll över allting som händer runt omkring. Men självklart vill man som artist att så många som möjligt ska lyssna, säger han.
De Idoler som har lyckats efter programmet kan delas upp i två kategorier, enligt Clabbe af Geijerstam: antingen har de satsat fullt ut kommersiellt eller lyckats hitta rätt låtar för att utveckla sin egen image, som exempelvis Amanda Jenssen. Daniel Lindström anser att alla som är kvar i rampljuset har anpassat sig efter kommersiella intressen. Han får medhåll – av Måns Zelmerlöw.
– Det är klart att det är så, men jag ser inget fel i det. När jag åkte ut ur Idol var jag helt övertygad om att det var mitt livs sista tv-sändning. Sedan tackade jag ja till Let’s Dance, trots att alla i min närhet tyckte att jag inte skulle göra det. Jag tror att jag var tvungen att anpassa mig för att kunna lyckas. Jag var inte tillräckligt duktig, säger han.
Såväl Linda Nordeman, Daniel Lindström som Clabbe af Geijerstam tror att Tove Östman Styrke är den i årets Idol som har bäst chanser att slå stort.
–Tove är ung, kaxig och sjukt talangfull. Hon har hela paketet, säger Linda Nordeman.
–Hon har en särprägel och egen ton som gör att man kommer att känna igen hennes röst när man hör den på radio. Det är väldigt viktigt, säger Clabbe af Geijerstam.
Själv har Idoltrean redan saker på gång, även om hon än så länge håller dem hemliga. Några dagar efter nederlaget i Scandinavium skrev Tove ett avskedsbrev på sin blogg, samt chattade med fansen på TV4:s sajt. En specifik mening återkom som ett mantra både i bloggen och chatten:
”Det här är bara början.”
