”Sensationell Lisa Nilsson”. Så löd rubriken när SvD:s Karin Helander recenserade musikalen ”Next to normal” för ett par veckor sedan. Hon var imponerad av att det i Lisa Nilssons gestaltning fanns en ”så stark integritet, intelligens, glödgat allvar och glimtar av drastisk humor”.
–Jag blev glad och kände mig bekräftad. Det är den första recension jag någonsin satt upp. Den sitter på kylen bland olika teckningar. Det är sällan sådana überord dyker upp i en recension. Även när det är riktigt bra brukar det vara lite försiktigt. Det här blev nästan humoristiskt. ”Sensationell” – hur ofta är man det? Aldrig!, analyserar Lisa Nilsson.
Jag träffar Lisa Nilsson på Stadsteatern. Hon är lite förkyld men pratar oavbrutet. Ja, Gud vad hon pratar! Som tur är så är det mesta intressant. Hon verkar faktiskt tagen av alltihop. Erbjudanden om att spela musikal har hon fått många gånger genom åren. Men alltid tackat nej.
–Jag hade inte tid och vågade inte. Eller så tyckte jag att musikalen hade förlegade könsroller. Jag tror inte på att den där flickan blir kär i den där gubben, som behandlar henne så nedvärderande. Lilla stumpan-förälskelser.
2003 blev hon erbjuden en roll av Colin Nutley som gjorde film av Lisa Marklunds ”Paradiset”. Då sa hon ja till att spela Rebecka Björkstig, den osympatiska kvinnan som driver en stiftelse för misshandlade kvinnor. Tidigare fick hon bara förslag som hon var helt ointresserad av eller som hon uttryckte det när jag träffade henne för tio år sedan: ”De ville att jag skulle spela sångerskor som i regel är dumma i huvudet, har kort skinnkjol och tuggar tuggummi”.
När vi går korridorerna fram på Stadsteatern ser vi en lapp på dörren till Yvonne Lombards och Meta Velanders loge. Det står något om att Sissela Kyle (som regisserar aktuella ”I sista minuten”) ska dyka upp.
–Jag småflirtar med Sissela för att hon är träffsäker och skarp i blicken. Jag skulle vilja att hon var med i ett projekt kring musik och mig och scenen. Textförfattaren Calle Norlén är också intresserad så vi får se om vi slår oss ihop.
Så du siktar inte på en renodlad talroll nästa gång?
–Jag drömmer om det innerst inne men tvivlar enormt på min förmåga. Jag är inte en scenskådespelare på det sättet, har inte tillräckligt med verktyg eller erfarenhet. Jag chansar hej vilt och försöker vara trovärdig.
Plötsligt dyker Mark Levengood upp och Lisa Nilsson utbrister: ”Hur ofta får man se dig segla in i en foajé?” Han kontrar med: ”Grattis till lysande, lysande, lysande recensioner!” och uppmanar mig att porträttera henne ”i sin fulla prakt”.
I ”Next to normal” spelar hon en bipolär kvinna med vanföreställningar och en släng av schizofreni. Inte alls en typisk sorglös musikal med ett par örhängen. Den här Broadwaymusikalen handlar mer om vem som egentligen är normal, psykvården som vill bota med otaliga recept och en familj som lider av att mamman mår dåligt.
Ändå är föreställningen fylld med skratt. Som när doktorn skriver ut recept efter recept, mamma Diana (gestaltad av Lisa Nilsson) tuggar i sig alla tabletter och när doktorn frågar hur hon mår svarar: ”Jag känner ingenting” Läkaren antecknar: ”Patienten stabil”.
Vid ett tillfälle säger Diana i föreställningen att familjen numera har en ”lyckligt lallande sopstation”. När det är över efter ett par timmar vill publiken aldrig sluta applådera. Och det är inte pliktskyldigt som det kan vara.
–Jag registrerar att jag får applåder men det känns som om publiken plötsligt kommer in i mitt badrum. Ett helt konstigt möte mellan det privata jaget och scenpersonen. Man uttalar att nu är illusionen bruten, nu står jag här istället. Det är ganska märkligt.
Lisa Nilsson är nöjd med att ha lyckats lägga sin gamla artistiska identitet, jargong och utseende åt sidan.
–Det har blivit mycket mer naket och nära det privata. Jag tycker att jag nu tillåter mig att vara mig själv, även med mina barn, där jag kan säga ifrån mer eller visa vad jag känner. Och mycket snabbare säga ”det var dumt sagt” utan att det är en stor grej. Teatern är en social träningsarena.
Visst känner Lisa Nilsson igen sig i karaktären hon spelar. Det finns upp- och nedgångar i hennes liv också, men kanske inte lika allvarliga.
–Jag känner till pendlingarna mellan hybrisaktig genikänsla där allt man gör är nästan gudabenådat och sen motsatsen nästa dag då musiken är usel, totalt obegåvad och man genomskådar allting. ”Vilken tur att jag vaknade upp ur den här konstiga drömmen för nu ser jag ju hur dålig jag är”. Jag kan gå ner i långvariga downperioder, inte depressioner, men låg volym och lågt tempo.
Men ingen medicinering?
–Nej, men jag funderat på om jag är en av dem som borde jämna ut mig lite grann. Istället har jag lyckats påverka livet. Tidigare har jag haft perioder när jag varit vaken på nätterna och en tendens till överkonsumtion av alkohol. Nu efteråt är det självklart att jag var labil.
Hon ser gärna en framtid där psykofarmaka skrivs ut ungefär som nässpray.
–Folk kunde öppet på tunnelbanan ta sig en liten dusch. Har man slut på sitt kan man låna av någon annan. Man kan må sämre av en rejäl influensa än av en liten lätt depression.
Lisa Nilsson växte upp i Tyresö, söder om Stockholm, med pappa jazzpianisten och mamma läraren. Även styvmamman Monica Borrfors är en känd jazzsångerska. Styvpappan är också lärare.
–Jag hade en väldigt kärleksfull, lekfull barndom. Men det var inte alltid stabilt runt omkring och så skilsmässa när jag var fyra år. Men i och med att jag såg att människor också kunde blomma upp så har det präglat mig på hur jag ser på kriser. Jag vet att det kommer att hända något bra också.
Med tanke på att hon bara var fyra år är minnesbilderna extremt tydliga. Särskilt kommer hon ihåg när hon stod i radhusfönstret och tittade ner på hur pappans flygel rullade upp på en ramp in i en flyttbil. Då gick det upp för den lilla fyraåringen att det var på riktigt och att pappa skulle försvinna.
–Jag sprang in till hans säng där han hade sin pyjamas och snodde pyjamaströjan. Den var inte alls mysig. Det var 70-tal och han var så hipp så pyjamasen var glansig, knallblå med vita revärer, men den luktade pappa så jag la den i smyg under min madrass. Det är en söt bild och jag har skrivit en ny låt om händelsen som heter ”Stanna kvar”.
Det var blivande komikern och ståupparen Ann Westin som sa åt elvaåriga Lisa att söka till Lasse Kühlers dansskola, där hon sedan gick i sex år.
–Jag var medveten som en liten duktig tjej, för tidigt vuxen, jag visste att jag kunde sjunga och ville bli en modern Ginger Rogers.
Sedan blev det dansgymnasium i Uppsala och Balettakademien, där hon inte alls trivdes.
–Jag var på tok för ung, bröt ihop och kände mig ful och tjock.
Istället vann hon talangtävlingen Stjärnskott 1987, fick skivkontrakt av Billy Butt som tyckte att hon skulle banta. 17-åriga Lisa Nilsson spottade ur sig en lysande oneliner: ”Jag sjunger inte med rumpan!”
–Jag är jättenöjd med det svaret. Jag var inte ens tjock utan det var 80-talsideal, Barbietiden, precis som nu.
Träffar man Lisa Nilsson är samarbetet med Mauro Scocco omöjligt att hoppa över. Faktum är att jag trött börjar titta på videon till ”Himlen runt hörnet” från 1992 och efter bara några sekunder inser att låten är fantastisk och att videon fortfarande ser modern ut.
–Den är fin. Jag tycker också att den håller. Tidlöshet var grejen då.
Lisa Nilsson sjunger orden ”Så många människor omkring mig utan varken mening eller mål” avskalat. Hon håller tillbaka och därför blir genomslagskraften desto större. Lisa Nilsson rör på sig bara lite grann men det svänger. Egentligen är det konstigt att ”Let’s dance” aldrig ringt och frågat om hon vill vara med.
–Nej, de kanske tänker att ”hon är så Garbo och knasig så det är ingen idé”.
Skulle du svara ja?
–Nej, det skulle ta för mycket tid.
I ”Himlen runt hörnet” gör Lisa Nilsson ett litet souligt hummande en-sekunds-wail före andra versen. Jag undrar om inte själva nyckeln till låten ligger där och vem vet om det inte är därför plattan sålt i en halv miljon exemplar.
–Jag vet vad du menar. Det blir kanske personligt. När jag tänker på varför den blev så stor är det någon form av konflikt det handlar om – Mauros uttänkta stil, hans frasering och så jag som brottades med mina drömmar om att bre ut mig, hålla ut och briljera. Jag skulle in i den där formen som var så bra och man måste respektera en melodis genialitet. Kryddar man – wailar – för mycket så smakar det ingenting.
Mauro Scocco berättade tidigare i år i P4 Musik att Lisa Nilsson var ”en glad schlagertjej som sjöng fint och nu skulle förvandlas till någonting annat, en sval sofistikerad souldiva”. Det skriver inte Lisa Nilsson under på.
–Lite klumpigt formulerat. Jag som kom från en gedigen intellektuell musikfamilj där schlagern var totalförbjudet. Men jag hade ju varit med i Melodifestivalen 1989 med ”Du”.
Ska du inte ställa upp igen?
–Christer Björkman och jag hörs en gång om året, haha. Men för första gången har det dykt upp en bra låt jag funderar på men jag är inte säker på att jag vill vara med. Men jag har inte sagt nej än.
Sjunger du fortfarande ”Himlen runt hörnet” eller spyr du då?
–Nej, jag har spytt färdigt. Den står inte längre i vägen för allt annat jag ville pröva.
Jag frågar Lisa Nilsson var toaletten är, lämnar bandspelaren på och det dröjer så klart inte lång tid förrän hon pratar på.
–Jag vet vad jag kan passa på att säga! Apropå att spy på ”Himlen” så har jag aldrig tyckt om att sjunga den så mycket som jag gör nu. Nu pratar jag för mig själv men det gör jag hemma också så det är inte så himla märkligt för mig.
I en intervju 2003 påpekade Lisa Nilsson i SvD att ”vi blev förblindade av framgången och blev så oerhört självgoda och satt och utnämnde hittar i studion”.
–Vi blev knäppa. Det var inte verkligt. Jag kommer ihåg att jag berättade för några polare att ”idag har vi spelat in den här låten och man ser bara dollartecknen”. Jag kan höra mig själv och känner sådan avsky över den totala bristen på empati, ödmjukhet och förstånd. Pucko! Jag ville inte vara kvar i den miljön och till slut ville jag inte gå upp på scenen vilket genast omskrevs till utbrändhet, vilket det absolut inte var.
När Lisa Nilsson ville komma ifrån rollen som popstjärna gjorde hon en paus. Ett ordentligt uppehåll åren 1996–1999.
–Jag ville inte göra fler Mauro Scocco/Johan Ekelund-skivor utan egen musik. Så jag hoppade av framgångskarusellen, gjorde mer jazz, musicerade. Det var en låsning att bli så haussad. Många sa att jag kastade bort min tid. Det var en lite ensam period.
Själv betraktar hon plattan ”Små rum” från 2001 som sin bästa, den hon vill bli ihågkommen för. Hon skrev de personliga texterna och producerade själv.
–Nu finns många av mina mest efterfrågade låtar där. Men den blev ganska sågad av alla de hippa snubbarna som fortfarande inte gift sig och fått barn. De var fortfarande Lundellcoola men har senare tagit tillbaka mig i sina medelålders liv.
