Hemma i Israel är Etgar Keret en kultfigur: Förlagen får in mängder med Keret-liknande manus, han är den mest köpta författaren bland landets yngre läsare, och mest lästa i landets fängelser, och mest stulna i landets boklådor, ”jag vet inte varför, och det är inte mitt fel” – och den ende ­israel som på länge har fått en bok ­översatt och publicerad på Västbanken.

– Och den har dessutom sålt bra, även om folk på mitt israeliska förlag misstänker att Hamas har köpt upp och bränt allt de har kommit över.

Vi är i Mellanöstern, där mycket kan hända, där man som Keret kan ha en yngre syster som har elva barn och vars rabbin förbjuder henne att läsa broderns berättelser. Och en äldre bror som är aktiv i Anarchists against war och grundare av ett politiskt parti som vill legalisera marijuana. Och en far som överlevde För­intelsen genom att gömma sig i en grop i två år.

– Folk som kommer från skruvade miljöer har mer att berätta, det bara är så, förklarar han och ler när vi diskuterar de internationella framgångarna för israelisk kultur.

– Och Israel är en synner­ligen skruvad plats. Hur kan man samtidigt vara så konservativ att man förbjuder kollektivtrafik på lördagarna, och så radikal att man skickar en transvestit till Euro­visionsschlagern?

Alla är inte lika förtjusta i det som Keret skriver. En politiker kallade honom antisemit i den israeliska riksdagen, på grund av en omdebatterad tv-sketch.

– Den handlade om ett israeliskt friidrottsgäng som är i Tyskland och tränar, och som vill att deras löpare ska få en något kortare bana, med tanke på Förintelsen och allt, och till slut lyckas de. Skuld fungerar, och det vet israeliska politiker som ju ofta använder Förintelsen som ett redskap. Därför blev det extra känsligt.

Åtta procent av ingenting rymmer 30 noveller, berättar om unga, trasiga antihjältar, och gör det med en mycket kondenserad stil. Många av berättelserna är på endast en sida eller två.

– Jag vet inte varför. Det bara blir så. De lever sitt eget liv, och jag kan aldrig säga i förväg när ­eller hur de ska sluta. Jag släpper kontrollen när jag skriver, och det är outsägligt skönt, särskilt för mig som är så kontrollerad, liksom många andra barn till föräldrar som har varit i lägren. Man säger till sig själv: Äh, vad fan, de har lidit tillräckligt, stackarna, och så behärskar man sig.

Men i sina historier är han ”vild och ansvarslös”, vilket är precis vad flera i den äldre författar­generationen anklagar honom för, och syftar då på att en israelisk författare bör känna ett särskilt ansvar.

– Hos de äldre finns en moralisk uppmaning: Vi måste stötta varandra i kampen mot fienden, och stå enade – och våra hjältar är starka, modiga och övertygade.

–Jag å andra sidan vill få läsarna mer förvirrade och osäkra. Vår kultur saknar tvetydighet. Tyvärr. Om du åker taxi i Israel, eller står i kön på posten, då möter du hela ­tiden människor som direkt vet svaret, och kan peka ut vilkas fel allt är. Det är arabernas eller bosättarnas eller fredsvännernas eller amerikanernas och så vidare.

– Inte nog med det, de vet också exakt vad palestinierna vill, och vad Hamas i själva verket håller på med. Vi talar om en ­nationell neuros. Vi är mycket mer förvirrade och osäkra än vi tillstår, och svagare.

När författaren växte upp kände han aldrig igen sig i den israeliska litteraturen, och har ”som protest” skapat ett galleri med karaktärer som verkar veka och fega, som tvekar och tvivlar, och som inte är övertygade.

I en av Kerets noveller låter en kvinna limma fast sig i taket i vardagsrummet, för att övertyga sin man om hur starkt Superglue är, efter ett häftigt morgongräl, och hänger där uppe och väntar på att han ska komma hem från arbetet.

Israelerna har blivit extrema, som Keret ser det, genom att vara i extrema situationer.

– Jag känner en kvinna som blev inkallad när hon var 18, och som under två år tvättade bort blodet från färska lik, palestinier som hade dött i strid, med deformerade huvuden och bortskjutna kroppsdelar. Sedan lämnar hon armén och lever idag ett harmoniskt, fungerande liv. Eller?

Keret bor i Tel Aviv och rör sig hela tiden ”bland människor som har passerat en gräns”, kanske passerat den många gånger, och det bär man förstås med sig, betonar han, hur väl man än döljer det.

– Din tandläkare kan vara en ­tidigare prickskytt i armén, som har lönnmördat 14 palestinier. Din skräddare kan ha torterat våra fiender.

Man bär med sig dessa upplevelser, men visar det aldrig, förklarar han, utom när man blir stressad eller känner sig hotad. Det är därför det blir mer våld i hemmen, och fler som slåss i trafiken.

– Se det så här: När du är 18 åker du in i armén, och du sparkar sönder folks ytterdörrar, och slår ner folk, och skjuter ihjäl folk. Sedan åker du hem och förväntas leva ett normalt liv. Men i samma ögonblick som din flickvän säger nej, och stänger sin dörr med en smäll, vad gör du då? Det är inte som att du är i en helt ny situation.

– Kriget sipprar in, överallt. Det är egentligen det mina historier handlar om.