Det var en mörk och stormig natt. Min honkatt hade försvunnit. Mamma satte in en annons i lokaltidningen och en kväll ringde det på dörren. Två småflickor höll en våt kattunge i famnen och undrade om det var vår. De kunde inte behålla den, eftersom deras pappa var allergisk. Mamma sade att han kunde få stanna över natten och sedan skulle hon lämna honom till Djurens Vänner.

Han stannade i sjutton ljuvliga år och blev med tiden en riktig Trisse, tämligen fet och tronade på köksbordet under middagen eller på sin egen kudde i min säng. När papegojan kom blev vi tre i sängen. När vi låtit Rasmus – så hette han efter Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”, han som drömde en natt att han hade en katt – mätt av år och visdom och strömming, somna in på Veterinärhögskolan var min storebror så förblindad av tårar att han inte kunde starta bilen.

Att familjen blev kattmänniskor (i mogen ålder blev jag hundmänniska, men det är en annan historia) har vi i mångt och mycket Gösta Knutsson att tacka för, alla katters och djurs bäste vän (själv hade han två taxar, Sofie 1 och Sofie 2). Ty det var hans oförglömliga böcker om den godtrogne och naive Pelle Svanslös som tände min längtan efter en egen katt, och Rasmus var förvisso lika snäll som Pelle (liksom hans sentida hundefterträdare med samma namn). Det var Knutsson som fick mig att längta till katternas märkliga värld.

Igår var det hundra år sedan han föddes och om honom har Unn Torell skrivit en fin och anspråkslös liten biografi, Karl för sin katt. Gösta Knutsson som vi inte minns honom. Det är berättelsen om ett märkligt svenskt författaröde. Gösta Knutssons barnböcker sålde i sammanlagt två miljoner exemplar, den första Pelle-boken (1939), ”Pelle Svanslös på äventyr” i två hundra tusen, till Bonniers häpnad. Den skulle följas av elva till, den sista, en ”sladdis” 1957.

Gösta Knutsson var en lysande folkbildare, riksbekant för sina frågesporter i radio och sedermera tv och för sitt vänliga och eftertänksamma sätt att samspråka med barn i sina barnprogram, utan tjafs eller fånigt röstläge. Han var en högt bildad Uppsala- akademiker som förstod att tala med barn på barns vis. Frågesporterna var näst intill folkrörelser, enormt uppskattad underhållning, något som tål att tänka på i en tid när det är trams och förnedring som gäller i etermedierna. Knutsson blandade humor med allvar och var dessutom en övertygad anti-nazist.

Han var enormt produktiv, skrev en rad andra barnböcker om Nalle Lufs och Tuff och Tufs och allt vad de hette. Dessutom tillsammans med hustrun Erna en flitig översättare. Det är märkligt med vissa klassiska böcker – Knutsson skrev böckerna om Pelle & Co lite med vänster hand, ungefär som när Conan Doyle skapade Sherlock Holmes.

Men det är säkert som Pelle Svanslös skapare han kommer att ihågkommas. Sedan jag läst Torells biografi återvände jag för första gången på decennier till Pelle-böckerna, i en samlingsvolym som Bonniers gav ut 1990. Jag vet inte hur lätta böckerna är att få tag i numera; det är väl mest antikvariat som gäller. Och se! Det var samma härliga upplev­else som i barndomen, fast med ett viktigt undantag. Då läste jag dem på fullt allvar, engagerade mig verkligen på Pelles sida mot Måns och de två side kicks han har, idioterna Bill och Bull, vars krumbukter när de skall instämma med Måns är komiska höjdpunkter. Nu läste jag dem ständigt skrattande, men insåg att detta också är en om än godmodig samhällssatir, en släng åt det övermaga och pretentiösa, och, om man får vara litet pretentiös själv, åt ondskan, givetvis representerad av Måns. Upplägget är oftast detsamma, Måns skall sätta stackars svanslösingen på pottan (den svanslösing som i likhet med sin skapare alltid reagerar mot förtryck och inte minst mot rasfördomar, som när han kritiserar diskrimineringen mot svarta katter i Amerika), men till sist, som i alla sagor, är han den onde som förlorar till sist. Alltid.

Komiska fullträffar är det fantastiskt gott om, och Knutsson hade en formidabel förmåga att väva in samtiden i berättelserna. Tag till exempel den underbara ”Swing it, Måns!” från ”Pelle Svanslös klarar sig” (1942) där tidens Swing-fluga dyker upp i form av sångerskan Alice Jams Karlsson, alltså Alice Babs. Hon sjunger: ”Pip, pip, vita mus – det är ingenting för oss! Nej adilabompa bzzz addi tjimpim pang ska det vara förstås!” Det är bara att jamma med. Eller snarare jama. Och sugas in i den kattvärld där man har egen polis och egen tidning, minsann, där Måns skriver arga insändare om den stroppige Pelle som inte ens har kattens stolthet, svansen.

Och så håller det på, det ena roligare än det andra, allt förstärkt av Lucie Lundbergs kongeniala illustrationer. Det hör till pelleologin att försöka utröna vilka de verkliga förebilderna ur livet i Uppsala var. Pelles älskade Maja Gräddnos är givetvis Knutssons hustru Erna, Feta Trisse, den ständigt strömmingsslukande, är Gallie Åkerhielms tjocka katt, Gammel-Maja i Domkyrkotornet är ärkebiskopen Nathan Söderbloms hustru, Rickard från Rickomberga docenten Rickard Engländer, Murre från Skogstibble Knutssons vän, den på sin tid berömde allvetaren Ejnar Haglund. Och så vidare.

Men vem var förebilden till Måns? Torell menar att han var en allmän bild av ondskan. Fast författaren Ola Larsmo anser sig veta vem förebilden var, men han ruvar på hemligheten. Kanske någon av SvD:s läsare har ett förslag? Först öppnade rätta lösning belönas med en färsk strömming.