Gllert Tamas visar i sin nya bok hur hårt politiskt, medicinskt och folkligt tryck till slut fick regeringen att ge efter och lätta på utvisningstakten av de apatiska barnen 2006. I dg finns uppgifter om att återigen ett stort antal svårt sjuka apatiska flyktingbarn väntar på besked. Till höger: Nuralja Maripova och sonen Tair Maripov är uigurer från Kazakstan. Tair hålls vid liv genom sondmatning. Det är oklart om de får stanna i Sverige.
Foto: Lars Pehrson, Dan Hansson
5 januari 2005. Arlanda. Det första planet med omkomna i tsunamin ska snart landa. Ärkebiskop KG Hammar och statsminister Göran Persson sitter i vänthallen och talar om de apatiska flyktingbarnen. Hammar vädjar om amnesti, Persson säger nej. Han befarar att det ska spela främlingsfientliga krafter som Sverigedemokraterna i händerna.
– Samtidigt som tusentals thailändare kämpade för att hjälpa drabbade svenskar, nekade Sverige ett hundratal svårt sjuka flyktingbarn uppehållstillstånd.
Författaren och journalisten Gellert Tamas lutar sig över bordet i konferensrummet på Natur & Kultur när vi träffas för att tala om hans nya bok.
– Detta är en av de största skandalerna i svensk nutidshistoria.
Titeln, ”De apatiska. Om makt myter och manipulation”, syftar på de apatiska flyktingbarnen som utvisades under åren 2003-2006, men också på ett samhälles apati.
– Historien är en berättelse om vad det är att vara människa och vilka värderingar ett samhälle bygger på. Det är viktigt att vi inte glömmer, bara sopar under mattan och går vidare.
Utvisningarna orsakade en utdragen, smärtsam och infekterad debatt. Trots hård medicinsk kritik och stort folkligt motstånd så avvisades barnen ett efter ett. Kriminalvårdens transporttjänst tvingades lyfta livlösa barn ur sjukhussängarna, koppla bort dropp, bära ut dem till väntande flyg och lämna dem på olika flygplatser i världen utan mottagande sjukvård. I 10-15 fall skickades barn tillbaka till Sverige för att läkare på plats ansåg dem vara för sjuka.
I tre år har Gellert Tamas arbetat med den 600 sidor tjocka boken.
– Jag underskattade svårigheterna. Det har varit ett psykiskt påfrestande arbete, inget ämne har berört mig så djupt som det här, säger han och tillägger att dödsfall i familjen fördröjde boken ytterligare.
2003 gjorde Gellert Tamas ett kritiskt reportage om avvisningen av svårt sjuka 11-åriga Mariana i programmet Kalla fakta. Uttrycket apatiska barn hade ännu inte börjat användas, men en polis påstod redan då att han hört att det fanns barn som fejkade sjukdom för att få stanna. Tre år senare påstod även en statlig utredare att en av flera orsaker till apatin kunde vara att barnen manipulerades av sina föräldrar, eventuellt också drogades.
– Min nyfikenhet var väckt. Varifrån kom påståendena? Var det sant? Hur vanligt var det?
Han läste journaler, krävde ut handlingar, polisrapporter, mejl, granskade mediebevakningen och gjorde över 150 intervjuer med drabbade familjer, läkare, psykologer, politiker och tjänstemän.
Fram växte bilden av ett politiskt spel, men också av enskilda individers övertygelse att barnen skulle ut. Påståenden spreds. Som att apatiska barn bara fanns i Sverige, enbart drabbade asylsökande från vissa länder, att de uppe på nätterna och åt och lekte, att det fanns ”resebyråer” som instruerade hur barnen skulle drogas till apati.
– Inget av detta var sant, säger Gellert Tamas bestämt. Jag blev förvånad att så många grova felaktigheter spreds från så hög nivå.
Enligt honom kan i stället ryktena spåras till en handfull personer som spred dem bland politiker och ”läckte” till medierna, bland annat till SvD.
Gellert Tamas namnger ett stort antal inblandade personer, såväl asylsökande som tjänstemän, politiker, poliser och läkare. Men han nöjer sig inte med det, utan arbetar med en livlig litterär dramaturgi. Han tecknar omfattande porträtt av flera av beslutsfattarna, gestaltar såväl krigstrauman och flyktberättelser som möten och händelser på tjänsterum och mottagningar.
– Jag vill ge kött och blod åt historien och de inblandade, visa komplexiteten, hos både familjerna och beslutsfattarna.
Han medger att han riskerar att flytta fokus från sakfrågan och maktspelet, men menar att enskilda personers handlande inte kan få genomslag om det inte finns ett stöd uppifrån, en villighet att tro på påståendena, i det här fallet ett politiskt behov.
– De fungerar i ett sammanhang. Det behövs ingen stor konspiration, det räcker att spela med människors iver att vilja komma nära makten.
Boken är ett glödande debattinlägg och han hoppas förstås på debatt; om politiken och den mediedramaturgi som spelade ryktesspridarna i händerna – och att handläggningen granskas juridiskt.
Men framför allt hoppas Gellert Tamas att Sverige inte någonsin mer ska frakta iväg svårt sjuka flyktingbarn till ett ovisst öde någonstans i världen.
