Det nya århundradet började inget vidare för Whitney Houston. 11 januari 2000 hittade flygplatspersonal på Hawaii marijuana både i hennes och maken Bobby Browns bagage. Paret hann dock borda planet innan tillkallad polis kunde gripa dem.

Incidenten var inte särskilt spektakulär men kablades ut över världen som ett första konkret exempel på att de seglivade ryktena om att superstjärnans omfattande drogmissbruk var sanna.

Det skulle komma mer. Två månader senare uteblev hon från en gala då Clive Davis, souldivans beskyddare och skivbolagsboss, högtidligen skulle bli invald i det hedersamma Rock and roll hall of fame. Strax därefter hindrade vännen Burt Bacharach henne från att uppträda på årets Academy awards. Först uppgavs röstproblem som anledning men det var, skulle det framkomma senare, Whitney Houstons märkliga och oförutsägbara uppträdande bakom scenen som var den verkliga orsaken.

Rapporter om drogmissbruket och det stormiga äktenskapet med den notoriskt otrogna sångaren Bobby Brown – själv med en karriär i brant utförsbacke – fortsatte att strömma in i samma takt som konserter och intervjuer ställdes in, alltid utan trovärdiga förklaringar. När bilder på en tärd och mycket smal Whitney Houston, från en hyllningskonsert till Michael Jackson, spreds ut över världen förklarades de av hennes presstalesman bottna i ”familjeangelägenheter och stress”.

Till skillnad från Michael Jackson, vars bisarra beteende hade ett kittlande gåtfullt skimmer över sig, var Whitney Houstons öde bara grått och tragiskt. Utifrån sett var det två popstjärnor, Whitney och Bobby, som oförmögna att klara pressen från omvärlden knarkade och söp sig ner till botten. Dessutom med en gemensam dotter, Bobbi Kristina, att ta hand om.

Den allmänna bilden gick ut på att det var Bobby Brown som var dålig för Whitney Houston, men verkligheten var antagligen mer komplicerad än så.

Mitt i allt elände lyckades superstjärnan ändå genomföra enstaka konserter, ro iland ett förnyat kontrakt med skivbolaget Arista på 100 miljoner dollar plus royalty – vid tidpunkten det största någonsin – och i slutet av 2002 ge ut sitt femte soloalbum, Just Whitney.

När hon för marknadsföringen av albumet satt i soffan hos tv-profilen Diane Sawyer medgav hon problem med droger men nekade till att paret skulle röka crack. ”We don’t do that. Crack is wack”, var det ofta citerade svaret av den uppenbarligen obekväma Whitney Houston, som plågat slingrade sig som en mask på en krok under hela intervjun.

Det var som så mycket annat en lögn, skulle det visa sig. När svägerskan Tina Brown – som Whitney Houston brukade knarka med när maken Bobby satt i fängelse – lät publicera bilder på sångerskans skitiga knarkarkvart i utkanten av Atlanta blev det slutligen, 2006, omöjligt för den tandlösa och helt nerdekade sångerskan att längre hålla upp en fasad.

Det var inte så här det skulle gå. Den 21-åriga baptisten Whitney Houston var ju närmast osannolikt perfekt när hon debuterade med sitt självbetitlade album 1985. Fotomodellvacker och med en uttrycksfull röst som var helt fulländad från start var hon – även om det skulle dröja ett år innan hon slutgiltigt toppade världens listor – en elegant soulig dröm fritt svävande någonstans mellan Barbra Streisand och Chaka Khan.

Vägen till topplistorna och utmärkelserna var – föräldrarnas skilsmässa till trots – till synes odramatisk. Omgiven av en framgångsrikt soul- och gospelsjungande mamma, Cissy Houston, kusinerna Dee Dee och Dionne Warwick och – som om det inte var nog – en gudmor vid namn Aretha Franklin dröjde det inte länge innan den unga och mycket begåvade sångerskan började sjunga solo i den lokala gospelkören hemma i New Jersey.

Snart började hon följa med – och ibland gästa – mamma Cissy på nattklubbsspelningar. 1977 skötte den då 14-åriga Whitney Houston ledsången på Michael Zager Band-singeln Life’s a party, året efter sjöng hon bakom Chaka Khan på I’m every woman. Studiojobben ramlade in, bland annat med Lou Rawls och Jermaine Jackson, samtidigt som hon, i början av 80-talet, inledde en framgångsrik modellkarriär.

1983 togs sångkarriären till nästa nivå, då Gerry Griffith på Arista records såg Whitney Houston uppträda tillsammans med mamma Cissy på en New York-klubb. Griffith övertygade bossen Clive Davis att kolla in den unga sångerskan vilket – lätt som en plätt – ledde till ett guldkantat skivkontrakt.

Davis ville att allt skulle bli perfekt så det tog sin tid innan rätt låtskrivare matchats ihop med rätt producenter och rätt musiker. Men trots goda recensioner gick försäljningen trögt när albumet släpptes i början av 1985. Det var inte förrän skivbolagets marknadsföringsavdelning utökat den svarta målgruppen till att även gälla en vit publik som intresset för den nya soulsångerskan började ta fart.

Med flitig exponering genom det av vit popmusik tidigare dominerade MTV – Whitney Houston bröt mark för de kvinnliga afrikansk-amerikanska artisterna på samma sätt som Michael Jackson tidigare gjort för de manliga – nådde albumet och singlarna till slut, ett år efter att det släppts, listornas högsta nivåer.

Härifrån gick det, i alla fall kommersiellt sett, bara uppåt. De två efterföljande albumen, Whitney och I’m your baby tonight, sålde som smör redan från start, likaså konserter över hela världen, vilket gjort Whitney Houston till en av tidernas mest framgångsrika och hyllade artister. Att hon med sin kombination av dramatiskt tindrande ballader i widescreenformat, sofistikerad soul och syntig danspop medvetet vände sig till och skördade framgångar såväl på den svarta som vita scenen genererade en hel del kritik.

Soultalibaner menade att både Whitney Houston och Michael Jackson vände ryggen åt sitt ursprung och spädde ut soulen med alltför mycket popmusik och kommersialism. Houston har aldrig tagit åt sig av kritiken utan hela tiden hävdat – och i praktiken visat – att hon vetat var hon kommer ifrån och vart hon varit på väg.

Med The Bodyguard , filmen där hon spelade mot stenansiktet Kevin Costner, slogs alla tänkbara rekord. Det romantiska dramat som utspelade sig mellan den temperamentsfulla svarta sångerskan och den tystlåtna vita livvakten attraherade inte filmkritikerna men drog gigantiska skaror till biograferna. Soundtracket – med sex Whitney Houston-låtar – gick upp på alla listor och singeln I will always love you (skriven av Dolly Parton, som själv skördat framgångar med den) gjorde Whitney Houston större än störst.

Den enorma framgången med The Bodyguard omsattes i två inte fullt lika framgångsrika filmprojekt, Waiting to exhale, från 1995, och The preachers wife året därpå. Båda ackompanjerande av storsäljande soundtracks. I The preacher’s wife, där Whitney Houston spelade mot Denzel Washington, fick hon leva ut hela sin gospelbakgrund.

Mot slutet av 90-talet kom tecken som indikerade att allt inte stod helt rätt till hemma hos den förut så ordentliga och ambitiösa sångdivan. Ända sedan giftermålet 1992 med den notoriska strulputten Bobby Brown hade mer eller mindre trovärdiga rykten cirkulerat om parets framfart, rykten som dessvärre inte försvann med ankomsten av dottern Bobbi Kristina 1993.

Arbetslusten fanns i alla fall kvar och 1998, åtta år efter I’m your baby tonight och tre filmprojekt, var Whitney Houston tillbaka med My love is your love, ett album med en tydlig ambition att placera superstjärnan i en samtida kontext. Men även om ambitionen delvis lyckades hade Whitney Houston själv tappat fotfästet. Det märktes tydligt i den närmast katastrofala konsert hon gav i Scandinavium året därpå, med en mentalt frånvarande sångstjärna som var ungefär lika mycket på scen som var ungefär lika mycket på scen som hon var bakom den.

Konserter har aldrig varit hennes starka sida – de har känts splittrade, som en berg- och dalbana – men som den extraordinära sångerska hon är (eller ska vi säga varit) har Whitney Houston ändå alltid levererat, både på scen och i studio. Låtarna har kommit från andra pennor men som den skickliga uttolkare hon är har hon övertygande gjort dem till sina egna.

Det är som sångerska, inte scenartist, Whitney Houston gjort ett outplånligt intryck. Både på sin publik och generationer av sångerskor som byggt wailande karriärer på ett närstudium av den omfångsrika och perfekt konstruerade rösten och den unika förmågan att kombinera den utlevande soultraditionen med musikaltraditionens tuktat teatrala uttryck. Utan Whitney Houston ingen Mariah Carey eller Celine Dion. Utan Whitney Houston ingen Leona Lewis eller Sarah Dawn Finer.

Inför återkomsten med albumet I look to you, som släpps på fredag, 28 augusti, ställer sig frågetecknen på rad. Är den från Bobby Brown skilda, den med dottern Bobbi Kristina försonade och den till synes rehabiliterade Whitney Houston på banan igen? Håller den något oroväckande mörknade och blästrade rösten? Kan hon fungera i en samtida kontext där den popsoul hon kom fram med i 80-talets mitt numera är att betrakta som retromusik?

En sak vet vi redan nu. Att den återuppståndna 46-åriga superdivan från New Jersey skulle kunna nå fornstora dagar är att sikta för högt. Men det behöver hon inte heller, det räcker gott att få tillbaka respekten från kritiker, kollegor och den stora publik som väntat på henne. Det är hon värd.