Jag är nio år och det är dans på gympalektionen. Händerna, svettiga av nervositet, möter lika svettiga, lite degiga pojkhänder som försöker hålla så löst som bara är möjligt utan att greppet lossar, vilket det gör med jämna mellanrum. Fötterna om möjligt ännu fuktigare i randiga sockiplast, kan omöjligt röra sig enligt det mönster som fröken Britta visar. En skrällande grammofon spelar om och om igen samma repiga polska och jag hatar den dyra gympadräkten som mamma köpte i helt rätt butik på Hornsgatan. Dess ljuvliga volangprydda ljusblåhet framhäver ytterligare min tafatthet, klumpighet, min totala brist på musikalitet och aldrig tar lektionen slut.

Minnet kom till mig i förra veckan under ett seminarium om dans i skolan. Den karismatiska Marcelle Bonjour berättar entusiasmerande om sitt mångåriga arbete med att föra in dansen på schemat. Projektet heter Danse au coeur, Dans i hjärtat. Nervositet och repighet tycks avlägset – här är det energi och sensitivitet som är ledorden. Professionella dansare och koreografer kommer till en klass fem gånger per år och vid dessa tillfällen arbetar de tillsammans med barnen. Det handlar inte om att lära ut en koreografi utan att i skapandet av en koreografi tillvarata barnets kunskap, kapacitet och vilja. I mötet mellan det enskilda barnets, kollektivets och konstnärens rörelse uppstår ett ordlöst språk som frigör kreativitet, stärker självkänslan och skänker glädje.

Det låter som en utopi. Men Danse au coeur har funnits i tjugo år och blivit allt större. Och liknande projekt finns numera även i Sverige. Ett nationellt institut, Dans i skolan, har bildats och i Johan Skytteskolan i Älvsjö förenar man teori och praktik, intellekt och kropp, i dansmatte som ersätter var tredje traditionell matematiklektion. Barnen blir på detta vis medvetna om mängder, mått och geometri – samt sina egna kroppar.

Det hade den nioåriga jag, som gillade matte men ogillade min kropp, nog verkligen kunnat behöva. Rentav uppskattat. Särskilt om det innebar att polskalektionerna utgick.