Säkerhetspolisen kom till honom och sa: Du behöver ett nytt namn. Du behöver nya identitetshandlingar, checker och kreditkort. Ditt namn, Salman Rushdie, är förbrukat. Vi kan inte ens använda det när vi är i enrum, sa man till honom och tillade, det nya namnet bör inte ens vara indiskklingande.

Salman Rushdie, en person som utstrålar självkänsla och stark integritet, reagerade kraftfullt. Men då, ungefär tio dagar efter att fatwan mot hans liv uttalats, fanns inget förhandlingsutrymme.

–Jag hatade det hela tiden, jag hatade verkligen när polisen tilltalade mig med det nya namnet. Jag var även tvungen att ge upp mitt namns etnicitet. Att plötsligt heta Richard Johnson eller något liknande hade känts mycket märkligt, så jag sökte mig till den litterära världen. Den kunde jag åtminstone identifiera mig med.

Salman Rushdie återkallar med lätthet, distans och många skratt en verklighet som var skrämmande och påträngande för dryga 20 år sedan. Han kan i dag le åt att han behövde protestera när de ville att han skulle bära peruk och skottsäker väst, eller att han var tvungen att springa varje gång han lämnade den bepansrade bilen för att sätta sig i säkerhet inomhus.

Han tar emot i ett källarrum på agenten Andrew Wylies Londonkontor. Memoar- boken ”Joseph Anton” och filmatiseringen av ”Midnattsbarnen”, som han skrivit manus till, kommer samtidigt. Han är här för att berätta, i en typiskt välorganiserad pr-kampanj där den ena intervjun följer på den andra, säkerligen fram till november. Utanför håller assistenten järnkoll, det finns inget utrymme för tidsavvikelser.

Salman Rushdie ville inte ha vilket täcknamn som helst. Han försökte först med många olika namnkombinationer, som till exempel Vladimir Joyce eller Marcel Beckett. De ingick i listor med namn som alla lät ungefär lika löjliga, innan han fann på kombinationen av Conrads och Tjechovs förnamn: Joseph Anton.

–Det fanns något hos både Conrad och Tjechov som speglade min situation. Conrad visste mycket om spioner och det underjordiska liv som jag satt fast i. Från honom fick jag också ett citat som blev ett mantra under den här tiden: Du måste leva tills du dör. Tjechov är den store skildraren av isolering, omflyttningar och avstånd, och jag befann mig också på platser där jag kände mig övergiven, längtande efter att få vända tillbaka till mitt verkliga liv.

Han meddelade polisen sitt nya namn, Joseph Anton. Då kom nästa chock. Bra, sa en av poliserna, då kallar vi dig Joe.

–Med titeln ’Joseph Anton’, hoppas jag att läsarna ska förstå hur svårt det är att ge upp sitt namn och dess etniska identitet. Så du förstår, när jag senare fick tillbaka mitt riktiga namn igen kände jag ren glädje.

Det var alltså den 14 februari 1989 – alla hjärtans dag – som den sjuke och döende ayatolla Khomeini lät offentliggöra fatwan: ”Jag kungör för de stolta muslimska folken i världen att författaren av boken ’Satansverser’, samt alla de inblandade i dess utgivning som kände till dess innehåll, vilket strider mot Islam, Profeten och Koranen, dömes till döden. Jag manar alla muslimer att avrätta dem, varhelst de finner dem.”

Salman Rushdie befann sig i sitt hem, senare på dagen skulle han närvara vid en minnesgudstjänst för vännen Bruce Chatwin. Nu ringde telefonen och en journalist från BBC frågade med hänvisning till dödsdomen – som Rushdie då för första gången hörde talas om – hur känns det? Inte bra, svarade han och tänkte, jag är en död man, hur många dagar har jag kvar att leva? Dramatiken fortsatte, polisen kom till hans hem och sa att han borde hålla sig undan några dagar, sen skulle det nog lugna ner sig. Då trodde alla att en politisk lösning skulle förhandlas fram. Det blev 12 år i gömme. Idag, 2012 kan Rushdie – Sir Salman som den numera adlade författaren också kan kalla sig – konstatera att till hemmet i Islington återkom han aldrig.

Romanen ”Satansverserna” – baserad på en idé som Rushdie burit på länge – utkom hösten 1988 och blev snabbt kontroversiell. Många hade åsikter om det man, utan att egentligen ha läst boken, betraktade som blasfemiskt och ett fräckt angrepp på profeten Muhammed och islam. Det började i författarens hemland Indien, där en radikal iman uttalade sig och uppmanade till bojkott och protester. Boken kunde därefter inte säljas i Indien. Även muslimer i Storbritannien reagerade och visade sin avsky för romanen, alldeles särskilt i Bedford där man också brände boken på bål.

Den första tiden var det romanen som attackerades. Sen kungjordes fatwan och dödshoten som ledde till att den japanske översättaren mördades, den italienske översättaren knivhöggs men överlevde och norske förläggaren William Nygaard skottskadades.

Plötsligt fick många människor som lever utanför den muslimska världen ett nytt ord att grubbla över, fatwa. Vad betydde det egentligen, dödsdom, order, religiöst påbud? Även för Rushdie var den nya innebörden en överraskning.

–Jag känner till ordets etymologi eftersom det härstammar från att tala, motsvarigheten på engelska är väl edict (påbud). Nu fick det betydelsen dödshot, vilket det egentligen inte har.

Men förstod du omedelbart innebörden av fatwan?

–Ja, men det berodde inte på ordet fatwa utan på grund av ordet Khomeini. Till skillnad från andra präster hade han trupper som stod beredda att skickas ut i världen för att mörda. Han hade gjort det tidigare mot oppositionella. Detta var allvar. Det kändes konstigt för en 41-åring att tänka att om några dagar är jag mördad.

I en artikel, nyligen publicerad i Sunday Times Magazine, berättar en av hans livvakter att den enda anledningen till att Rushdie fortfarande är vid liv är att säkerhetspolisen hade bra kontroll över fiendens rörelser. Andra källor säger också att poliserna drog sina vapen fler än en gång under de 12 år han hade skyddsbevakning.

–Jag var aldrig ensam. Det var en underlig känsla av ensamhet och klaustrofobi på en och samma gång – för många människor och inte de rätta människorna. Det var svårt för mig att träffa min son, min syster och mina vänner. Polisen ville egentligen aldrig att jag skulle bo eller vara i London, men jag sa ni kan inte hindra mig från att träffa min son och mina vänner.

I denna utsatta situation fick Salman Rushdie ett enastående stöd av vänner och familj. Han var ju inte vem som helst och många av vännerna var inflytelserika. Det var politiker, särskilt från delar av Labour, och författare som Harold Pinter, Ian McEwan, Martin Amis, Edward Said, Bill Buford, Christopher Hitchens, agenter som Andrew Wylie och förläggare. De lånade honom sina lägenheter och hus och de försökte allmänt hålla honom vid gott mod.

Men han kunde inte ta något för givet. Människor reagerade olika, inte minst blev han överraskad av att många vars vänsterhållning han egentligen sympatiserade med nu vände sig mot honom. Till exempel så var författarna John Berger och John Le Carré starkt kritiska mot boken, liksom en del politiker med socialistiska värderingar.

–Jag tror kriser tydliggör människors karaktär. Vissa runt omkring mig var enastående, andra blev jag besviken på. Men jag skriver i boken att rädsla får bra människor att göra dåliga saker, säger han och tänker bland annat på hur svårt det var att få ut pocketutgåvan av ”Satansverserna”. Det drogs i långbänk, ingen vågade fatta det slutgiltiga utgivningsbeslutet.

Här stod en princip på spel: det fria ordet, författarens rätt att själv bestämma över sitt verk och det öppna samtalet. Snabbt hade de omfattande dödshoten fått effekt, människor var rädda, inklusive Salman Rushdie. ”Satansverserna” utkom i de flesta länder som ursprungligen köpt rättigheterna, men förlag, till exempel i Tyskland, vacklade och velade.

När Rushdie under de första åren av ”fångenskapen” hade skrivit ”Harun och Sagornas hav” (berättelsen var en present till sonen Zafar) ville hans vän Sonny Metha, på Random House, inte ge ut den av rädsla för att den skulle skapa rabalder och blodsutgjutelse i Indien.

–Jag blev chockad när jag fick veta att han hade sagt att den var farligare än Satansverserna. Eftersom han också är från Indien, skulle kanske andra förläggare lita på hans omdöme. Ingen skulle vilja ge ut boken, min karriär som författare skulle vara slut. Sonny och jag har senare försonats och jag är säker på att han ångrar det han gjorde.

Berättelsen gavs ut av Granta, där en annan vän, Bill Buford var ansvarig. Inget hände, och den fick ett gott mottagande. De religiösa och mångkulturella frågeställningarna skulle emellertid återkomma i framtida böcker. Hur skulle det gå att undvika? Salman Rushdie, som är ateist, har alltid haft ett starkt intresse för religion och religiösa frågeställningar. Han kommer från ett sekulärt muslimskt hem där inte minst fadern hade ett brinnande intresse för religionen som kulturyttring och existentiellt bollplank.

–På det sättet hade min far stort inflytande över mig. Skriver man berättelser om Indien och Pakistan finns det ingen möjlighet att undfly religionen, regionen är dränkt i religiösa frågeställningar.

–Religioner baseras på skapelsemyter och moralsystem. De är ofta vackra, även om de inte är sanna. Vi kan ta till oss dessa myter för att skapa poesi, men de innehåller inga svar på våra frågor. Vi vet idag för mycket om jordens tillkomst. Även etiken förändras, moralsystem som följer de olika religionerna är förlegade. Jag behöver inga budord, men religionerna är en bra utgångspunkt för en diskussion om vad som är rätt och fel.

Det var i viss mån den diskussionen som uteblev i samband med ”Satansverserna” och dödshoten. Rushdie menar att radikala islamister har satt handfängsel på islam. De grundläggande problemen idag, anser han, är att religionen flyttat in på den politiska arenan. Det gäller inte bara islam, utan även hinduismen, kristendomen och judendomen – de fundamentalistiska religiösa gör allt större anspråk på politisk makt.

–Jag tillhör ju 60-talsgenerationen och ett av våra stora misstag var att vi inte såg vad som skulle komma. Vi levde i föreställningen att ämnet religion var avfört från dagordningen. Gud var död. I dag är religionen kanske vår tids viktigaste fråga.

Skulle man kunna säga att det fanns ett före och ett efter ayatolla Khomeinis fatwa?

–Jag tror fatwan var en indikation av en förändring, mer än själva förändringen. Det var väldigt svårt för mig att under dessa år säga att det som hände mig var en del av något mycket större. Andra muslimska författare attackerades och dödades, till exempel i Turkiet och i arabvärlden. Medeltida uttryck och skäl – hädelse, blasfemi, kränkande, förolämpande – användes mot oss alla.

–Men människor ville inte lyssna på mig när jag sa att det handlade om en förändring inom islam. Jag tror att fatwan var en prolog till den mycket större händelse som var 11 septemberattacken.

Det är åren runt ”nine-eleven” som den drygt 600-sidiga memoarboken slutar. Rushdie har nu berättat hela historien utan säkerhetslina. Här blandas storpolitik med privatlivets intimitet, det är spännande och upprivande, konfrontativt och självrannsakande. Inom sig visste han mer eller mindre från början att han en dag, om han fick leva, skulle skriva denna historia.

–Jag är inte en person som för dagbok. Inte som Susan Sontag som hade sina dagböcker snyggt ordnade och skrivna med vacker handstil, helt klara för en kommande publicering. Nu bestämde jag mig dock för att varje dag föra dagbok. Det var en sån press på mig och saker hände så snabbt, att även om jag har ett gott minne, skulle jag inte komma ihåg allt. Jag skrev en mycket detaljerad dagbok med konversationer och händelser.

–När allt var över föreslog personer att jag skulle skriva om händelserna. Men jag hade just kommit ut ur denna tunnel, varför skulle jag vilja ge mig in i den igen. Av emotionella skäl ville jag inte göra det och som författare behövde jag distans, få möjlighet att reflektera, smälta och ta till mig händelserna på nytt så att jag hade kontroll när jag började skriva.

Salman Rushdie är alltså ingen dokumentarist och har följaktligen ingen ordning på sina papper, så i början av 2000-talet skänkte han 180 pappkartonger med manus, gasräkningar, brev, anteckningar till Emory University i Atlanta. De arbetade i fyra år för att bringa ordning i det som sedan skulle bli underlaget till den nya memoarboken. När han såg vad de hade gjort vaknade också instinkten, den där lilla rösten i huvudet talade om att nu var det dags.

Det tog dock ett tag innan han kom underfund med hur han skulle skriva boken. Han ville att den skulle uppfattas som en bok bland andra Rushdieböcker, inte bara som en memoarbok och då var formen viktig. Den skulle skrivas så att den kunde läsas med samma förväntningar som läsaren har på en roman, nämligen en djup, mångfacetterad och inträngande personskildring. För att uppnå detta valde Rushdie att skriva om sig själv i tredje person, då fick han den distans till ämnet som han behövde. Det var också det enda sättet att behandla sig själv på samma objektiva sätt som de andra personerna i berättelsen om hans liv.

Ibland är det hårda tag, särskilt när det vid sidan om storpolitiken handlar om kärlek, pengar och svek. Han kan vara skoningslös, och i rättvisans namn även mot sig själv. Ingen, inte ens hans mest slagfärdiga fiender, kommer att kunna säga att Rushdie försöker skönmåla sig själv på bekostnad av andra.

–Läsaren ska märka att författaren vet vem han är och vet allt om sig själv utan att dölja något. Boken ska inte kunna läsas som om den vore skriven för att jag vill komma med massa ursäkter.

–Jag tror att från en litterär utgångspunkt är mitt privatliv mer intressant än själva omständigheterna. Människan i allt som händer runt omkring henne är det intressanta. Självklart måste texten handla om politiken, etiken, religionen, de intellektuella frågeställningarna – men de måste skildras genom levd erfarenhet.

När du började skriva, genomled du då återigen händelserna under denna plågsamma period?

–Mer eller mindre. Men det som var en fördel med att det hade gått så lång tid var att det inte rev upp några känslor. Visst hände det att jag mot slutet av en dag var på väldigt dåligt humör, inte på grund av något som hänt i mitt liv då utan på grund av vad jag skrivit om.

Nej, även om memoarboken handlar om en kontroversiell och hotfull period i Rushdies liv, så tror han inte att den kan leda till nya konflikter. ”Satansverserna” anklagades för blasfemi, men detta är, som han säger ”bara berättelsen om mitt liv”. Salman Rushdie är och känner sig som en fri människa nu, han bor i New York men har delar av sin familj i London. Han reser obehindrat till hemlandet Indien och även om han inte är naiv så känner han sig fri som före den fatwa som fortfarande finns, men officiellt avskrivits.

–Det är ganska uppenbart att jag inte kommer att semestra i Teheran, säger han med ett uppsluppet skratt.

Ett avgörande kapitel i personen Salman Rushdies liv är lagt till handlingarna. Romanförfattaren Salman Rushdie kan fortsättningsvis, som han så vackert skriver, ”göra resan till sanningen på låtsaslekens vatten”.