Hans försök att debutera bakom en enda bokstav, ett K, misslyckades. Förlaget tvingade fram Kjell Espmarks hela identitet. Nu, mer än ett halvsekel senare, kommer det som inte är hans memoarer, boken som redan i titeln slår fast att detta är en samling förvrängda sanningsskildringar.

Minnena ljuger heter Kjell Espmarks 35:e volym.

Varför i hela friden håller han på så där? Varför kan en man så aktad, därtill nyss fyllda 80 år, inte stå för den han är – och varit?

Svaret ligger förstås färdigformulerat:

–Tanken att skriva en självbiografi eller, än värre, en självbekännelse är mig främmande. Däremot är jag intresserad av minnets sätt att arbeta. Hur vi omformar det vi varit med om till myter som ger struktur och innebörd till våra liv.

Du menar att vi skapar de minnen vi behöver för att förklara varför det blev som det blev.

–Ja, exakt.

Hans bok börjar med bilden, den konkreta, när han som liten sitter på sin mammas arm. Så minns han det också, att de stod där framför ett fönster.

–Men minnet måste ljuga, jag kan ju omöjligt se mig själv ut-ifrån. Det var så jag började fundera på andra barndomsminnen och inse att samtliga var förvanskade, på olika sätt. Det intressanta var just förvanskningen. Själva minnesbilderna kunde vara triviala men sättet på vilket de förvandlats säger mycket om vem jag var – och, inte minst, hade velat vara.

Nu sitter han vid sitt arbetsbord i huset på Djurgården, det som ägs av Svenska Akademien och så lägligt fick ett våningsplan hyresledigt när han och nuvarande hustrun Monica Lauritzen sökte gemensamt hem. Med en blick upp mot Skansen säger han att det enda störande kan vara de tv-sända allsångskvällarna.

–Men då sitter jag här och sjunger med så det är inget större problem.

I ärlighetens namn har jag sträckläst Espmarkböcker inför vårt möte. Mina kunskapsluckor kan hänga samman med de enda minnen han nuddar med ett stänk av bitterhet. Om det nu inte är ren sorg. Detta att han blivit så radikalt missuppfattad. Allt från att man sett honom som en svår författare till att han avfärdats som konservativ, närmast svartblå. En sån som måste ha vuxit upp i omhuldad högborgerlighet utan kunskap om livets hårdare villkor.

–Ingenting är mer felaktigt. Men sånt går inte att säga emot. Konsekvensen har helt klart blivit att jag distanserats från mina läsare.

I verkligheten var han pojken som rycktes ur barndomens paradis redan som fyraåring, när föräldrarna skildes. Snorungen som fick lämna Jämtland och flytta till Gärdet med sin lillebror och olyckliga mamma, hon som oavbrutet hotade att ta livet av sig. Stod där i dörren och sa att nu skulle hon hoppa från Tranebergsbron.

–Fast där kan mitt minne också ljuga. Min yngre bror hävdar att hon sa Liljeholmsbron.

Bron kan kvitta, barnens utsatthet var äkta och har inte mildrats genom år av korrigerande glömska.

Har du aldrig rasat mot din mamma som svek?

–Nej, snarare ser jag vilken djupt olycklig människa hon var. Sviken av sin man, min pappa, som mött en ny kvinna. Tvungen att flytta till Gärdet där det på den tiden mest bodde b-skådisar, symaskinsagenter och ensam- stående mammor. Präglad av domen som hennes egen far ut-talat i alkoholdimmorna: Det är bara skit med dig, Margit.

De blev så ensamma där i lägenheten på Gärdet, barnen och deras mamma. Trots att de två rummen också rymde flera inackorderingar. Och sen kom mormodern, hon som kunde förutspå att lille Kjell, den vanartige, skulle hamna på uppfostringsanstalt.

Du hävdar att minnet ljuger. Men det är väl också så att vissa händelser, kanske de mest outhärdliga, har vi glömt bort, eller förträngt, för att skona oss själva?

–Naturligtvis är det så, också. Men dem kan man ju inte skriva om. En annan sanning är väl att några skapar sig en lyckligare barndom medan jag gjort tvärtom: mina minnesbilder accentuerar det ödesdigra, det utsatta och riskabla. Omedvetet skapar man den bakgrund man behöver som författare.

Som storebror fick han inte bara ta ansvar för sin yngre bror. Han blev också sin egen far, ersatte den som han bara träffade några veckor per sommar. I bästa fall.

Varifrån fick du din styrka, ditt självförtroende? För du hamnade ju inte på uppfostringsanstalt utan i Svenska Akademien.

–Jag vill inte kalla mig maskrosbarn. Snarare hade jag en tåga i mig, en motståndskraft som gjorde att jag inte blev nedbruten, vilket jag borde ha blivit. Men jag måste ha varit ett egendomligt barn. Med denna styrka, men också med en nästan seismisk känslighet, en förening som kan tyckas paradoxal.

Mammans styrka blev lättare att se i backspegeln, hur hon lyckades dra fram sig och sina söner, bland annat genom att skriva noveller till Hemmets Veckotidning samtidigt som hon läste upp sina studentbetyg och utbildade sig till tandläkare. Fick därmed samma yrke som sin exman, Kjells pappa. Men inte bara, även kvinnan som brädat henne var tandläkare. Så delikat var mammans revansch.

I lägenheten på Gärdet samlades hennes väninnor. Kjell Espmark berättar nästa blygt om samtalen som aldrig borde ha nått en ung pojkes öron – men som definitivt format hans för-fattarskap.

Var fick du skrivtalangen ifrån, din mamma?

–Jag vet inte. Mamma och jag hade en tyst överenskommelse att inte läsa varandras texter. Först när min roman Glömskan kom ut uppmärksammade några av hennes kolleger att hon fanns med där, vilket inte var sant. Det blev en smärtsam uppgörelse. När jag för första gången nådde min mor var det med ord som gjorde henne illa.

Lintotten Kjell, han som slogs med pojkarna på Gärdet, skulle så småningom utkämpa andra maktstrider. Men först började han på Östra reals läroverk, tog studenten och bestämde sig för att bli jurist, hoppade av efter ett års studier och valde istället litteraturhistoria, ämnet som han mellan 1978 och 1995 var professor i vid Stockholms universitet. Samtidigt skrev han. Först en rad historier för skrivbordslådan, efter debutboken Mordet på Benjamin 1956 för en större publik. Även om han aldrig, vilket han erkänner utan omsvep, kunnat försörja sig på sitt författarskap.

–Jag bestämde tidigt att gå den smala vägen, utan hänsyn till försäljningssiffror. Man kan säga att jag band mig vid ett yrke för att kunna vara fri.

En gång var han mest inställd på att bli skulptör. Idag undrar Kjell Espmark om det inte var det han faktiskt blev, han har bara bytt leran mot orden.

–Det är så det känns, att jag knådar orden tills inte en enda lerklutt finns kvar.

Det långa äktenskapet, som slutade med att hans hustru Anna dog i cancer, är knådat med ord som släpper igenom både stormarna och lyckan. Sen stod han där, ensam.

–Det var ett tolvårigt döende, där jag fick känslan att kastas ut från den vanliga tillvaron till något annat. Runt detta skapade jag en myt; att det vid sidan av livet vi lever finns ”det andra livet”. Vägarna löper parallella men hur vi än sträcker oss mot det andra livet kan vi inte nå det. Vi kan bara kastas in i det, av nåd. Då händer något; färgerna får en annan lyster, gatstenarna skimrar i det jag kallat ”det rasande ljuset”.

Men du skriver också, där verkar minnet inte ljuga, om den häftiga – och besvarade – förälskelse du upplevde medan du fortfarande var gift. Den du valde att avstå från. Är påminnelsen viktig – eller en onödig lerklutt?

–Den är viktig, och hör ihop med minnet av min första kärlek, hon som träffade en annan vilket ledde till att vår förlovning bröts. Jag menar att man inte får ge efter ens för det som är mer än en flirt. Jag har lärt på huden vad det kostar, vem som får betala. Barnen.

Begreppet ansvar, nu är det nog ändå professor emeritus Espmark som talar, har präglat både hans privata liv och hans författarskap. Samtidigt har han fått flera chanser till nytt liv. Först efter en diskbråcksoperation i 30-årsåldern, sedan efter den lätta stroke som drabbade honom för några år sedan. Att han efter några år som änkling mötte Monica Lauritzen, kulturproducenten på Sveriges Radio som skulle intervjua honom, blev också början till en ny tillvaro. Det samtal de inledde en septemberdag pågår fortfarande.

–Fast enligt Monicas dagbok möttes vi en oktoberdag. Men det kändes som september.

Den åldrade kärleken är så mycket mer sammansatt än den unga, vet Kjell Espmark idag.

–Båda parter bär med sig så många fler minnen och erfarenheter. Men man har råd att ge det förflutnas gestalter plats. Som jag skriver i en dikt:

Låt dem tala. Vi har råd.

Bakom ryggen på Kjell Espmark trängs ord och titlar, arbetsrummets bokhylla är lika välfylld som våningens övriga. Han är förvisso en man som läser mycket, inte bara de författare som – måhända – är på väg att kvala in som kandidater till Nobelpriset. Av medlemmarna i Nobelkommittén, som han i 17 år var ordförande för, krävs också något annat:

–Pokerfejs. Ingen får ana vilka författare som är uppe till diskussion.

Så att Dagens Nyheter förra året prickade in Herta Müller…

–… ja, det ska inte hända igen.

Du menar att någon hade läckt uppgiften, trots all sekretess?

–Det vet jag faktiskt inte. Det hoppas jag inte.

Att välja Nobelpristagare i litteratur är mer rafflande än ett slutspel i hockey. Det börjar med en lista på världens mest framstående författare, säg ett par hundra namn, som reduceras till 15–20 för att sedan bli de fem slutkandidater som akademiledamöterna läser in under sommaren. Innan de måste enas om årets pristagare.

Hur ofta har ditt eget förslag blivit nedröstat?

–Det kan jag inte säga. Jag kan bara säga att det hänt.

Werner Aspenström grät när han blev invald i Svenska Akademien. Vad gjorde du?

–Stekte köttbullar. Lars Gyllensten ringde precis när jag stod och gjorde middag.

Just Lars Gyllensten ägnas ett av de längsta kapitlen i Minnena ljuger. Kjell Espmark beskriver, här minns han ändå tydligt, hur hårt han tog den schism som uppkom mellan dem, att Gyllensten i sina memoarer kallade honom en krypande streber, en ”arrivist”.

–Bakgrunden var att jag vägrade spela med i hans intrig. I själva verket var jag en av de få som krävde ett starkare engagemang i Rushdieaffären.

Telefonen ringer, hustrun Monica behöver avhandla något inför en förestående resa. Kjell Espmark låter inte ens stressad. Saktmodigt slår han fast att när han var stark nog att klara barndomen ska han nog klara ålderdomen också. Nu har han precis lagt sista handen vid en pjäs, han har en roman och en diktsamling på gång.

–Det skulle inte förvåna mig om det blev en essäsamling också. Sen sitter jag och tänker på din fråga om skillnaden mellan ung och åldrad förälskelse. Den måste jag nog formulera i en dikt.