”Syrien har varit ockuperat av många länder genom historien. I mina låtar finns också en historisk kritik, men sedan kom vår diktatur som visade sig vara ännu värre.”

”Det tycks som att det råder en nyhetströtthet när det gäller rapporter från Syrien”.

Orden är människorättsexperten Thomas Hammarbergs, när han i veckan var moderator under Palmecentrets seminarium om Syrien. Det är en mening som känns – för visst finns den där, lite till mans, den där tröttheten och uppgivenheten. Jaja, de fortsätter att kriga i Syrien, FN gör fortfarande ingenting, jaha – nu hoppade Kofi Annan av som medlare, äh – jag slår över till Skavlan istället.

För att sätta gäspningen i vrångstrupen ordineras som kvällslektyr Amnestys rapporter från det 18 månader långa kriget. Rapporter med rubriker som ”Jag ville dö” (om tortyr utförd av regimen) och ”Dödlig vedergällning” (om attacker mot civilbefolkningen). Förslagsvis läser man också människorättsorganisationens blogginlägg från 11 september som visar teckningar ritade av några barn som lyckats fly undan inbördeskriget till Libanon. Och sedan googlar man ”massaker Daraa” och klickar på den första träffen – en textad filmsekvens av en fredlig demonstration som plötsligt attackeras av beväpnade styrkor och blir till ett blodigt inferno.

Det är just den massakern, en av otaliga krigsförbrytelser under det pågående inbördeskriget, som Samih Choukeirs låt ”Ya hef” (”O skam”) handlar om. Hans protestsång spred sig snabbt via Youtube och har blivit ett slags soundtrack till den syriska revolutionen.

–Mort.

Samih Choukeir använder sitt nya hemland Frankrikes ord för död och drar handen över halsen. När det kommer till svaret på vad som skulle hända om han återvänder till Syrien idag behöver han ingen tolk. Han fortsätter på arabiska.

–Den där låten slog ner som en bomb hos regimen. Den plockades snabbt upp av folket och över hela landet och utanför dess gränser sjöng man om al-Assads tyranni. Det har förstärkt upproret och det är något regimen är rasande över.

Protestsångaren ser så liten ut där han sitter i fåtöljen i hotellrummet på Ringvägen. Han höjer inte rösten, använder inga stora gester, men hans melodiska basröst svarar långt och ingående på varje fråga. Och ständigt återkommer han till kampen för ett fritt Syrien.

–Sedan 1980-talet är det här mitt liv. Jag började med att skriva poesi, sedan provade jag att tonsätta en av mina dikter. Mitt mål är att förmedla något meningsfullt genom min musik. Jag vill göra låtar som berättar om mitt folk och som kan ingjuta mod.

När Samih Choukeir började ge utlopp för sina politiska åsikter och sitt sympatiserande med socialismen hamnade han i konflikt med sin far, militären, vilket ledde till att han tidigt flyttade hemifrån. Han säger att de sedan dess har försonats, men egentligen vill han inte tala alls om sina åldriga föräldrar, då de är kvar i Syrien. Samma diskretion gäller vår tolk, som inte vill medverka med namn i tidningen på grund av risk för repressalier mot familj och vänner i det forna hemlandet.

–Vi har lärt oss att utnyttja de små marginaler som finns och tänja på dem, säger Samih Choukeir.

–Kultur är ett utmärkt medel för detta, det går att skriva en modig text utan att nämna några namn in den. Flera gånger när vi klev upp på scenen i Syrien visste vi att vi skulle bli fängslade efter konserten, men regimen ville inte göra en stor sak av mig. Det skulle inte gagna dem att skada en omtyckt artist.

Han talar i imperfekt. Idag har al-Assad med all önskvärd tydlighet gjort klart för folket att han varken bryr sig om vad det eller omvärlden tycker. Samih Choukeir lämnade landet några månader före revolutionen, efter att regeringen hade beslutat att begränsa hans medverkan på scen, i tv och i andra medier.

”Skam, o skam. Du skjuter skott mot obeväpnade. Du fängslar unga i sin blomning. Du är min landsman, men du dödar mina barn. Du vänder din rygg mot fienden och går till attack mot mig med ditt svärd.”

Protestsångarens röst sjunker ännu några melodiska oktaver när han reciterar ur ”Ya hef”. En stund senare knäpper han vemodigt på sin oud, en arabisk luta. Det går inte att låta bli att tolka in en uppgivenhet över läget i hemlandet, även om Samih Choukeir säger att han starkt känner att han snart ska få vända hem igen, till det Syrien som finns i hans drömmar.

–Självklart är jag kritisk till att FN:s passivitet. Det är tydligt att det är en intressefråga – i Libyen fanns det till exempel olja som lockade. Men det som är svårast att förstå är varför inte vanliga människor har reagerat mer. Det gör ont att världen bara ser på medan det syriska folket dödas av sin egen regim.

Lyssna på ”Ya hef” här