Ett kort aggressivt sjukdomsförlopp har satt punkt för Marie Louise Ramnefalks liv. Sorgen och vemodet vid dödsbudet blandas med tacksamhet över att hennes lidande blev kortvarigt, en period i vilken Marie Louise gick in med den för henne typiska föresatsen att betunga så få andra som möjligt med hur det var ställt.
När jag 2001 fick ansvaret för Svenska Dagbladets kulturredaktion tog jag snar kontakt med Marie Louise Ramnefalk i akt och mening att värva henne som recensent. Som sådan hade hon, under 80-talet, verkat i Aftonbladet och jag hade saknat hennes självständiga röst i det kulturella samtalet sedan dess. Under åren hade vi stött på varandra i olika sammanhang, jag hade alltid frapperats av hennes drift till uppriktighet, ett slags grundprovocerande ifrågasättande som säkert kunde skrämma en del medan det på andra hade en befriande effekt. Om man en gång hade sett det rätt roade glittret i hennes blick visste man att hennes sätt och stil inte var tom attityd utan övertygelse och på djupet reflekterad livsvilja. Hon tog liv och arbete på allvar.
Dessbättre tackade Marie Louise ja till erbjudandet; därmed fick vi en kritikerröst med ovanlig inriktning och ovanligt självständig hållning. I olika verksamheter och roller – som litteraturforskare, lärare, författare men också i författarfackliga, kulturella och kyrkliga sammanhang – hade hon en samhällelig förankring vars erfarenheter gav kritikerådran sin särskilda puls. Marie Louise var en ytterligt engagerad och, det erfor jag ofta i våra samtal, passionerad och humörstark människa; det färgade hennes läsning och satte avtryck i hennes texter. Hon var sträng, kunde vara obönhörligt kritisk, avskydde flum, var hyperkänslig mot falska tonfall – och i medvetenhet om dessa grunddrag i karaktären och att de ibland kunde komma att prägla hennes bedömning för mycket, ålade hon sig själv en mycket stark självkritik.
Mycket mer än hon lät ana brottades Marie Louise med att balansera sin kritiska läggning och hållning; det blev ett personligt arbete där inte minst hennes kristna tro, en tro som bar henne in i döden, gav henne redskap, språk och tystnad.
Marie Louise Ramnefalks uppfordrande medverkan på SvD:s litteratursidor kommer att saknas, av mig och kollegerna men framför allt av läsare som på de sidorna förväntar sig kunskap, engagemang, originalitet och passionerad ärlighet.
SvD:s kulturchef 2001–2008.
