Vi står utanför paret Tranströmers lägenhet fyra trappor upp på Söder i Stockholm - och väntar, med ett halvdussin andra journalister. Alla är tysta, någon kontrollerar tekniken, det vilar ett allvar över trappuppgången. Tre minuter i ett ringer det inne i lägenheten - det är från Peter Englund visar det sig senare - och därefter öppnar Monica dörren och släpper in oss.

- Tomas har nog inte riktigt förstått det hela, säger hon osäkert och lotsar oss in i vardagsrummet, där han sitter i en fåtölj vid fönstret, med käppen på golvet, mitt emot den stora flygeln.

Men efter att någon från Expressen har kört upp en nytryckt löpsedel i ansiktet på honom finns inget tvivel.

Vi ställer frågor, Tomas svarar med ansträngning, för det mesta ett ”ja”, ”nej” eller ”mycket bra”, och sedan kompletterar Monica.

– Trodde du att du skulle få priset, frågar någon.
– Jaaa, svarar Tomas utdraget.
– Nej, det trodde vi aldrig, svarar Monica.

Hon förklarar att detta är en stor överraskning, och att de båda har blandade känslor.

- Lycka, men också förskräckelse.

Tomas försöker säga något, men lyckas inte, och Monica fyller i: Jag vet, det är mycket du skulle vilja berätta, men du har inte orden till hands. Inte nu.

- Är du glad, Tomas, frågar någon, och han ler och svarar med ett bestämt ”ja”.

Sedan tränger sig grannen Alf Nilsson fram, mellan kameror, bandspelare och skrivblock, gratulerar, överlämnar en flaska champagne - och Tomas lyser upp.

- Trodde du att du skulle få priset, frågar någon.

- Jaaa, svarar Tomas utdraget.

- Nej, det trodde vi aldrig, svarar Monica.

Hela tiden ringer telefonerna, tv:n står på, det kommer stadigt fler journalister och blir allt varmare och trängre.

Någon ber Tomas att röra lite på sig, eftersom han spelar in för webben.

Till slut meddelar Monica att nu får ni lämna lägenheten. Familjen och vännerna vill tala med Tomas.

”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i händerna.”

Musiken är en stor del av Tomas Tranströmers liv och dikt. Han är också en begåvad pianist, och i tidiga år stod valet mellan ord och ton. Vad han valde vet vi, men egentligen valde han bägge. Även om spelet inte är som förr, efter stroken 1990 som gjorde honom halvsidesförlamad så har han än i dag, 80 år gammal, musiken i sin hand, den vänstra. Och ständigt klingar musiken mellan raderna.

När vi fick höra honom spela Glière Reinholds Impromptu för vänsterhand, klingade både det sagda och det outsagda i hans dikter genom hans stillsamma tolkning. Det skedde när tv-programmet Babel hälsade på hemma hos paret Tranströmer för att korka upp födelsedagschampagnen, och det känns helt rätt att denne man, inte bara för att han har svårt med talet efter stroken, spelar i stället för att prata. Musiken finns där ständigt, i ordval – dikter som Allegro, C-dur, Schubertiana – men framför allt i rytmen, och i sökandet efter outsagda dimensioner.

Tomas Tranströmer är också inte oväntat en ofta tonsatt diktare.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse

Tomas Tranströmer föddes 1931, Stockholmspojke, mamma lärare, pappa redaktör. Morfar var lots på Runmarö i Stockholms skärgård, och där tillbringade han också sina barndomssomrar. Hans debut 1954 var närmast en skräll på 50-talets litterära scen, och han befäste snart sin position som en av sin generations främsta poeter. Han var då 23 år, låg vid universitet, läste litteraturhistoria, religionshistoria och psykologi och anställdes efter avslutade universitetsstudier 1957 vid Psykometriska institutionen vid Stockholms universitet. Några år senare arbetade han vid en ungdomsanstalt i Linköping. 1965 flyttade han till Rådet för personal- och arbetslivsfrågor, PA-rådet och 1980 till Arbetsmarknadsinstitutet, bägge i Västerås där han bodde fram till år 2000 med hustru Monica och de två döttrarna. På Ami var han ända till strax före jul 1990 då stroken drabbade honom.

Han har alltså under större delen av sitt författarskap haft ett yrke bredvid, ända från debuten 17 dikter, Hemligheter på vägen och Den halvfärdiga himlen till den rika produktion som följer. Efter stroken kom Minnena ser mig, en självbiografisk bok. Och 1996 diktverket Sorgegondol – som sålde i 30 000 exemplar – mer koncentrerad och förtätad, en bearbetning av hans nya tillstånd.

Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro

Inte sällan talas om Tranströmers sökande i dikterna, drömtillståndet, mystiken – och att han som psykolog skulle ha utforskat sina och andras drömmar. Men Staffan Bergsten, vän till Tomas Tranströmer, och som har skrivit boken Tomas Tranströmer - ett diktarporträtt, motsatte sig detta i ett tv-program om Tranströmer.

– Han säger absolut stopp till att tolka drömmar och säger: ”Jag har drömt en dröm och vad det betyder angår varken dig eller mig”. Jag har talat med Freud och Jung med honom, men bort med det. Han är inte psykolog på det sättet, han utbildade sig på Psykotekniska för att få ha poesin i fred, berättade Bergsten i programmet.

Med sin musikaliska grundton, med Tomas Tranströmers vardaglighet som tillåter läsaren att söka i många lager under och samtidigt hans gåtfullhet, har hans dikter tagit vägen in i mångas hjärtan. Man hittar hans diktsamlingar både på nattygsbordet hos dem som sett stor del av sitt liv passera, som Tranströmer själv, och hos dem som står på tröskeln till det. Det finns tranströmska metaforsamlingar på nätet, och många har någon av hans haikudikter – som han skrivit så flitigt under senare år – på kylskåpsdörren. Han är helt enkelt folkkär.

Kraftledningarna / spända i köldens rike / norr om all musik

Kanske finns en av förklaringarna till att han utan att vara enkel i meningen endimensionell, är enkel att läsa. Och förstå på så många olika plan. Många talar om en återupptagen tradition från Karlfeldt, Fröding och andra stora diktare som gick till folkets hjärta innan modernismen ”krånglade till det”. Och Tomas Tranströmer gick på tvärs redan vid debuten, och fortsatte med det. Under 70-talet när en politisk medvetenhet, kanske också korrekthet, stod på även den litterära agendan, så fortsatte Tranströmer att vara sin egen inre röst trogen.

Krister Henriksson, som ofta läst Tomas Tranströmer från scenen och som ljudböcker – vilket författaren gärna gjorde själv före stroken – berättade i en av de tv-program som gjordes kring författarens 80-årsdag om hans egen väg till Tranströmer gick via Allan Edwall. För Henriksson var Edwall en idol, och han ville veta hur han gjorde för att bli så bra. Så vad läste Allan Edwall, undrade Krister Henriksson. ”Det är bara en sak man behöver läsa, Tomas Tranströmer.”

Hemma hos Tranströmers dröjer sig journalisterna kvar. Efter en stund meddelas att var och en får sin egen lilla pratstund.

- Hur känns det, frågar SvD.

Tomas visar med vänsterhanden hur tillvaron har gått upp och ned, upp och ned, och stannar på upp, och ler.

- Livet har gått vidare, även efter stroken, säger Monica, och varit intressant, inte sant, Tomas?

Han nickar.

Nu har dottern Paula kommit, kramar sin pappa länge, svarar i telefon och säger högt: Det är fullt kaos här!

Samtidigt anländer två allvarliga vakter. Den ena försöker ordna kö till författaren, den andra begär presskort och ber oss lämna ryggsäckar och väskor i farstun.

Den enda som är lugn är Tomas, leende och alldeles stilla.

Anna Tillgren från Bonniers föreslår att presskonferensen flyttas till förlaget.

- Nej, nej, ropar Tomas och slår ut med vänsterhanden.

Vi frågar om han skriver något nuförtiden.

- Nej, verkstaden har varit stängd i ett halvår, svarar Monica, men det kan ändra sig, och vi har mängder av utkast och anteckningar som Tomas kan återvända till. Fast just nu är musiken det viktigaste.

- Mycket bra, säger Tomas, ler och spelar elegant i luften med vänster hand.

Du kommer att få många nya läsare, var tycker du att de ska börja?

Monica och Tomas enas om två böcker, samlingen 17 dikter och den självbiografiska Minnena ser mig.

Vad ska ni göra när vi journalister äntligen har gått härifrån?

- Överleva dagen, svarar Monica, och blir det fint i helgen åker vi nog ut till sommarstället på Runmarö. Vi måste försöka landa.