Och när den tjugotredje april inföll vände sig fångarna om och betraktade David Martí, som vilade i skuggan i sin cell med ögonen slutna, och bad honom att berätta en historia som kunde jaga undan tristessen. ”Jag ska berätta en historia”, sade han. ”En om böcker, drakar och rosor, passande för dagens datum, men främst är det en historia om mörker och aska, passande för dessa tider… ”

1. Det berättas i krönikorna att när labyrintmakaren anlände till Barcelona ombord på ett skepp från Orienten, bar han med sig fröet till den förbannelse som skulle komma att färga stadens himmel med eld och blod. Detta var i nådens år 1454 och en farsot hade decimerat befolkningen under vintern och lämnat efter sig en stad dold bakom en slöja av ockrafärgad rök från eldarna där man brände liken och svepningarna efter hundratals avlidna.

Spiralen av miasmer syntes på långt avstånd där den slingrade mellan borgtornen och palatsen och därefter steg uppåt likt ett förebud om begravningar och en varning till resande att inte närma sig murarna utan fortsätta förbi. Inkvisitionen hade utfärdat ett dekret om att staden skulle tillslutas och en utredning hade gjort klart att farsoten haft sitt ursprung i en damm nära den judiska stadsdelen, Call, i Sanaüja, där en diabolisk sammansvärjning av semitiska penninglånare hade förgiftat vattnet, vilket påvisats utöver varje tvivel efter dagar av järnhårda förhör. Sedan deras stora tillgångar tagits i beslag och deras kvarlevor kastats i en massgrav ute i träskmarkerna, återstod bara att vänta på att de goda medborgarnas böner skulle ge Barcelona Guds välsignelse åter.

För varje dag som gick var det färre människor som dog och fler som kände att det värsta nog var över. Dock ville ödet att de förstnämnda blev de lyckligt lottade och att de sistnämnda snart skulle avundas dem som redan lämnat denna jämmerdal. När väl en och annan lågmäld stämma vågade väcka tanken på att ett hårt straff skulle falla över dem från himlen som rening för det skändliga dåd som begåtts In Nomine Dei mot de judiska handelsmännen, var det redan för sent. Ingenting föll från himlen utom aska och damm. Det onda kom, för en gångs skull, utifrån havet.

2. Fartyget siktades i gryningen. Det var några fiskare, som satt och lagade sina nät framför muren mot havet, som såg det komma glidande ur dimman på tidvattnet. När fören fastnade i stranden och skrovet krängde över mot babord klättrade fiskarna ombord. En intensiv stank steg från skeppets inre. Lastrummet var översvämmat och ett dussin sarkofager flöt omkring bland bråten. De hittade Edmond de Luna, labyrintmakaren och den ende överlevande, fastsurrad vid rodret och svårt bränd av solen. I förstone antog de att han var död, men när de tittade närmare efter såg de att hans handleder fortfarande blödde under repen och att det från hans läppar kom en kall andedräkt.

Han bar en skinnbunden skrivbok i bältet. Ingen av fiskarna hann dock lägga beslag på den, eftersom det nu i hamnen hade infunnit sig en grupp soldater vars anförare, på order från biskopspalatset som aviserats om skeppets ankomst, beordrade att den döende skulle föras till det näraliggande sjukhuset Santa Marta. Han ställde även upp sina mannar för att bevaka skeppsvraket till dess att inkvisitionens ämbetsmän inspekterat det och på ett kristet vis kunnat utreda vad som skett.

Edmond de Lunas skrivbok överlämnades till storinkvisitorn Jorge de Leó, kyrkans lysande och ärelystne förkämpe, som förlitade sig på att hans ihärdiga strävan vad beträffade världens renande inom kort skulle förvärva honom ställning som saligförklarad, ett trons heliga och klart lysande ljus. Jorge de Leó konstaterade efter en kort blick att skrivboken var avfattad på ett språk främmande för kristenheten och gav sina män order om att söka upp en boktryckare vid namn Raimundo de Sempere som hade en anspråkslös verkstad intill Santa Anaporten och som, efter resor i ungdomen, kände till fler språk än som var tillrådligt för en god kristen.

Under hot om tortyr tvingades boktryckaren att svära på att han skulle bevara hemligheten om allt som uppdagades. Först då tilläts han öppna skrivboken i ett rum bevakat av vaktposter uppe i biblioteket i ärkediakonens hus, intill katedralen. Inkvisitorn Jorge de Leó iakttog det hela uppmärksamt och lystet. ”Jag tror att texten är skriven på persiska, ers helighet”, mumlade en skräckslagen Sempere. ”Än är jag inte något helgon”, sade inkvisitorn lent. ”Men allt har sin tid. Fortsätt… ”

Och så gick det till när boktryckaren Sempere, under den natt som följde, för storinkvisitorn läste och översatte den hemliga dagbok som skrivits av Edmond de Luna, äventyrare och bärare av den förbannelse som skulle föra odjuret till Barcelona.

3. Trettio år dessförinnan hade Edmond de Luna avrest från Barcelona österut på jakt efter underverk och äventyr. Hans färder över Medelhavet hade lett honom till förbjudna öar som inte fanns på sjökorten, till att dela bädd med prinsessor och med varelser så beskaffade att de är omöjliga att återge, till kunskaper om hemligheter hos civilisationer nedgrävda i tiden och till att bli förtrogen med den vetenskap och konst som omgärdar konstruktionen av labyrinter, en begåvning som gjorde honom mångomtalad och tack vare vilken han fick uppdrag och rikedomar i tjänst hos sultaner och kejsare.

I och med att åren gick började emellertid alla dessa njutningar och tillgångar att betyda allt mindre för honom. Han hade släckt sin törst efter begär och ära långt utöver drömmarna hos vilken dödlig som helst och nu, bliven en mogen man med insikten att han gick mot livets afton, bestämde han sig för att aldrig mer erbjuda sina tjänster annat än i utbyte mot den största av belöningar, den förbjudna kunskapen.

I åratal avböjde han erbjudanden om att få konstruera de mest vidunderliga och intrikata labyrinter eftersom han inte fann någonting av det han erbjöds som ersättning åtråvärt. Han hade vid det laget blivit övertygad om att det inte fanns något kvar i världen som inte erbjudits honom, när det kom till hans kännedom att kejsaren i staden Konstantinopel anhöll om hans tjänster och var beredd att i gengäld ge honom en tusenårig hemlighet som ingen dödlig haft tillgång till på flera hundra år.

Uttråkad och frestad av utsikten att få ett sista tillfälle att blåsa liv i själens eldslåga, avlade Edmond de Luna ett besök hos kejsar Konstantin i dennes palats. Konstantin levde i den bestämda förvissningen att de osmanska sultanernas belägring skulle göra slut på hans kejsardöme och från jordens yta sopa bort all den lärdom och kunskap som samlats i staden Konstantinopel under många sekler.

Av den anledningen önskade han att Edmond skulle utarbeta den största labyrint som någonsin skapats, ett hemligt bibliotek, en stad av böcker som skulle existera dold under katakomberna vid kyrkan Hagia Sofia och där de förbjudna böckerna och århundradens tankemirakler kunde förvaras för all framtid.

I utbyte erbjöd kejsar Konstantin honom ingen skatt, endast en flakong, en liten flaska av slipat glas i vilken en scharlakansröd vätska glänste i dunklet. Konstantin log ett egendomligt leende när han räckte över flakongen. ”Jag har väntat i många år på att hitta en värdig mottagare av denna gåva”, förklarade kejsaren. ”I fel händer kan detta bli ett ondskans instrument.”

Edmond undersökte fascinerat och nyfiket den lilla flaskan. ”Det är en blodsdroppe från den sista draken”, sade kejsaren med låg röst. ”Det eviga livets hemlighet.”

4. I månader arbetade Edmond de Luna med ritningarna för den stora boklabyrinten. Han ritade och ritade om utan att bli nöjd.

Han hade nu insett att betalningen inte längre var viktig för honom, ty hans odödlighet skulle bli en följd av skapandet av detta vidunderliga bibliotek och inte resultat av en förmodad trolldryck ur någon sägen.

Kejsaren var tålmodig men bekymrad, och påminde honom om att osmanernas slutgiltiga belägring var nära förestående och att ingen tid fanns att förlora. Slutligen, när Edmond de Luna kom fram till lösningen på det invecklade problemet, var det för sent. Trupperna under Mehmet II, Erövraren kallad, hade belägrat Konstantinopel. Stadens, och kejsardömets, slut var nära.

Kejsaren mottog Edmonds ritningar fylld av förundran, men han förstod att labyrinten aldrig skulle byggas under staden som bar hans namn. Han bad då Edmond att försöka kringgå belägringen tillsammans med alla de andra konstnärer och tänkare som stod i begrepp att ge sig av till Italien.

”Jag vet att du kommer att finna den allra mest passande platsen för labyrinten, min vän.” Fylld av tacksamhet gav kejsaren honom den lilla flaskan med den sista drakens blod. En skugga av oro drog i samma stund över hans ansikte. ”När jag erbjöd dig denna gåva vädjade jag till sinnets girighet i syfte att fresta dig, min vän. Nu vill jag att du också tar emot den här anspråkslösa amuletten, som en dag kanske kommer att vädja till din själs vishet i det fall ärelystnadens pris blir alltför högt… ”

Kejsaren lyfte upp en medalj han burit om halsen och räckte över den. Hängsmycket innehöll varken guld eller ädla stenar, blott en liten sten som mest liknade ett simpelt korn av sand. ”Mannen som gav den till mig sade att det är en Kristi tår.”

Edmond rynkade pannan. ”Jag vet att du inte är troende, Edmond, men tron står att finna när man inte söker den och det kommer en dag då det är ditt hjärta, inte ditt huvud, som trängtar efter själens rening.” Edmond ville inte misshaga kejsaren och hängde den enkla medaljen om halsen. Utan annat bagage än ritningen över sin labyrint och den scharlakansröda flakongen, gav han sig av redan samma kväll. Konstantinopel och kejsardömet skulle komma att falla en kort tid senare, efter en blodig belägring, medan Edmond korsade Medelhavet på väg mot den stad han lämnat i ungdomen.

Han färdades tillsammans med ett antal legoknektar som erbjudit att ta honom med i tron att han var en rik köpman som de skulle få tillfälle att befria från hans tillgångar när de väl befann sig ute på havet. När de blev varse att han inte hade några som helst rikedomar tänkte de kasta honom över bord, men han övertalade dem att låta honom stanna på skeppet mot att han berättade om några av sina äventyr, på samma sätt som Scheherazade.

Knepet bestod i att varje gång sluta mitt i ett spännande händelseförlopp, det hade han lärt sig av en klok gammal berättare i Damaskus. ”De kommer att hata dig, men de kommer att vilja ha dig kvar ännu mer.”

På lediga stunder började han skriva ned sina erfarenheter i en anteckningsbok. För att skydda den från dessa piraters taktlösa blickar skrev han på persiska, ett förunderligt språk som han lärt sig under sina år i det gamla Babylonien. Komna halvvägs stötte de på ett fartyg som drev vind för våg, utan vare sig passagerare eller besättning.

Det hade en last bestående av stora amforor med vin, vilka hämtades över och på vilka piraterna berusade sig om kvällarna medan de lyssnade till Edmonds berättelser. De lät honom inte smaka en endaste droppe. Efter ett par dagar insjuknade hela besättningen och inom kort dog legoknektarna en efter en, offer för giftet i det stulna vinet de intagit.

Edmond var den ende som undkom detta öde och han lade kropparna i lastrummet, i sarkofagerna som utgjorde byte efter en tidigare räd. Först när han var den ende vid liv ombord och greps av fruktan inför att dö drivande på havet och i den mest förfärliga ensamhet tordes han öppna den lilla flaskan och lukta på innehållet en sekund.

På ett ögonblick anade han den avgrund som kunde bemäktiga sig honom. Han kände hur ångan som steg ur flaskan svepte över hans hud och under en sekund såg han sina händer täckas med fjäll och naglarna förvandlas till klor, vassare och mer dödliga än de mest fruktansvärda svärd. Då fattade han tag i medaljongen som hängde runt hans hals och bad Kristus, som han inte trodde på, om frälsning.

Själens svarta avgrund försvann och Edmond kunde andas på nytt när han såg händerna på nytt bli en människas. Han förseglade åter flakongen och förbannade sin naivitet. Han insåg att kejsaren inte hade ljugit, men också att detta inte utgjorde vare sig betalning eller välsignelse. Det var nyckeln till helvetet.

5. När Sempere var färdig med översättningen av skrivboken syntes det första morgonljuset mellan molnen. Strax därpå lämnade inkvisitorn salen, utan att säga ett ord, och två vakter steg in för att ta boktryckaren med till en cell varifrån han var förvissad om att aldrig slippa ut levande.

När Sempere placerats i fängelsehålan begav sig inkvisitorns män till skeppsvraket där de undangömd i en metallkista hittade den lilla scharlakansröda flaskan. Jorge de Leó väntade på dem i katedralen.

De hade inte lyckats finna medaljongen med den Kristi tår som Edmonds text beskrivit, men inkvisitorn hyste inga betänkligheter eftersom han visste att hans själ inte var i behov av ytterligare rening. Med ögonen lysande av girighet fattade han den lilla scharlakansröda flaskan, höll upp den mot altaret för att välsigna den, och i det han tackade Gud och helvetet för denna gåva svalde han innehållet i ett drag. En kort stund förflöt utan att någonting hände. Så brast inkvisitorn i skratt.

Soldaterna såg rådvilla på varandra och undrade om Jorge de Leó kanske hade tappat förståndet. För flera av dem blev detta deras livs sista tanke. De såg hur inkvisitorn föll på knä. En iskall vind svepte genom katedralen och ryckte loss träbänkarna, rev omkull statyetter och tända vaxljus. Därpå hörde de hur hans hud och lemmar brast, hur Jorge de Leós röst i ångestvrål kollapsade i rytanden från odjuret som trädde fram ur hans kropp och hastigt växte till ett blodigt gytter av fjäll, klor och vingar.

En svans med borst knivskarpa som yxblad växte ut på denna den största av ormar och när odjuret vände sig om och visade dem sitt anlete streckat av huggtänder och ögon brinnande av eld, vågade de knappt börja springa. Eldsflammorna överrumplade där de stod orörliga, slet köttet av benen på dem på samma sätt som en hård vind sliter löven av ett träd.

Så fällde odjuret ut sina vingar och inkvisitorn, på en och samma gång Sankt Göran och draken, försvann flygande genom katedralens rosettfönster i en storm av glas och eld och kastade sig ut över taken i Barcelona.

6. Odjuret spred skräck och fasa i sju dagar och sju nätter, raserade helgedomar och palats, satte hundratals byggnader i brand och trasade med sina klor sönder de skälvande gestalter som bönföll om barmhärtighet sedan taken slitits av deras hus.

Den karmosinröda draken växte för varje dag och slukade allt som kom i dess väg. De sargade kropparna regnade från himlen och flammorna ur drakens gap flöt fram längs gatorna likt en störtflod av blod. På den sjunde dagen, när alla var övertygade om att odjuret skulle krossa staden fullständigt och utrota alla dess invånare, steg en ensam gestalt fram.

Edmond de Luna, med knapp nöd återhämtad och med en grav hälta, tog sig upp för trappan som ledde till katedralens tak. Där väntade han på att draken skulle se honom och ge sig på honom. Ut ur de svarta molnen av rök och glöd kom odjuret flygande snuddande nära hustaken i Barcelona. Den hade vuxit så att den nu var större än helgedomen den först kommit ut från.

Edmond de Luna fick se sin egen spegelbild i de ögonen, jättelika som dammar av blod. Odjuret öppnade käftarna för att sluka honom där den kom flygande likt en kanonkula över staden medan den slet ned terrasser och torn i sin väg. Edmund de Luna tog då fram det eländigt lilla sandkornet han hade i halsmedaljongen och höll det hårt i sin slutna hand.

Han drog sig till minnes Konstantins ord och sade sig att tron till sist hade hittat honom och att hans liv var ett lågt pris för att rena odjurets svarta själ, vilken inte var annorlunda än den hos alla människor. Så höjde han näven med Kristi tår, slöt ögonen och skänkte sig själv. Käftarna slukade honom snabbt som vinden och draken flög med honom rätt upp och in bland molnen.

De som minns den dagen säger att himlen delade sig och att ett stort eldsken antände himlavalvet. Odjuret sveptes in i lågorna som rann fram mellan huggtänderna och vingslagen bildade en stor ros av eld som täckte hela staden. Så lägrade sig tystnaden och när människorna öppnade ögonen igen var himlen övertäckt som under den mest molnhöljda av nätter och ett stilla regn av glittrande askflagor började falla högt uppifrån och över gatorna, de brända ruinerna och begravningsplatserna, över helgedomar och palats, breddes ett vitt täcke som smälte när man rörde vid det och som luktade eld och förbannelse.

7. Den natten lyckades Raimundo de Sempere rymma från sin cell, återvända hem och förvissas om att såväl hans familj som verkstaden hade överlevt katastrofen. I gryningen gick boktryckaren bort till muren vid havet.

Vraket efter skeppet som hade fört Edmond de Luna tillbaka till Barcelona låg och vaggade vid stranden. Havet hade delvis plockat isär skrovet och han kunde nu ta sig in innanför det som om det var ett hus med ena väggen bortlyft. Han gick omkring i fartyget i den tidiga morgonens spöklika ljus och hittade till sist det han letade efter.

Havssaltet hade angripit en del av pennstrecken, men ritningarna till den stora boklabyrinten var intakt, exakt sådan som Edmond de Luna hade gjort den. Boktryckaren satte sig i sanden och vecklade ut papperet. Hans förstånd förmådde inte omfatta komplexiteten och aritmetiken i denna önskedröm, men han sade sig att det skulle komma mer framstående intellekt med förmåga att bringa klarhet i hemligheterna och fram till dess – tills andra klokare människor kunde hitta ett sätt att rädda labyrinten och minnas odjurets pris – skulle han bevara ritningen i släktkistan där den, och om detta hyste han inte det ringaste tvivel, en dag skulle hittas av den labyrintmakare som var värdig en sådan storslagen utmaning.