”Oförmåga att bära ansvar.” Formuleringen läste han någonstans, och den fastnade.
– Det är en så bra definition av alkoholism därför att den inte innehåller ordet alkohol. För det handlar inte om själva drogen, utan om personlighetsstörning. Och för mig en sinnessjukdom som gör att jag måste leva nykter. Men oförmågan att bära ansvar, den finns ju kvar även om jag inte dricker, om jag inte jobbar med mig själv.
Han snurrar snusdosan mellan fingrarna, pratar intensivt, fort, flackar med blicken över gräset och vattnet. Vi har hamnat på en bar i Rålambshovsparken. Den nyktra alkoholisten Jonas Inde med den bipolära hjärnan, som han säger, hade föreslagit ett fik, men som var stängt. En timme och två flaskor mineralvatten senare har jag rest berg-och-dal-bana fram och tillbaka i hans liv. Förberedd som tur var, efter att ha sett ungefär 4 timmar tv-serie: ”Jonas löfte”.
Det är alltså därför vi möts. Inte för att Jonas Inde var en i det hyllade Killinggänget – eller för att han abrupt lämnade dem efter 12 år. Inte för att han är en begåvad skådespelare och författare. Inte heller för att han hoppade ut från sin lägenhet på tredje våningen under en våldsam psykos. Eller; kanske på grund av allt det där, och lite till. För tv-serien ”Jonas löfte” är en brutalt ärlig och halsbrytande roadmovie genom Jonas Indes hjärta – och bipolära hjärna.
– Min oförmåga har alltid handlat om att inte kunna ta hand om mig själv. För mig är inte ansvar något ytligt jidder om att betala skatt och veta hut. Det är det ansvar som en människa kommer fram till i kris, ett existentiellt ansvar. När en drogberoende kapitulerar är det i en slags ansvarskänsla.
Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Jonas Inde tänker fort och pratar fort. Hoppar mellan associationerna: ena sekunden det svartaste svarta, nästa så drastisk att jag brister ut i skratt.
Och förstås. Som liten var det han som var clownen i familjen och skolan. Men det som fanns inuti larmade och stod i, ville ut. Han fick som inte plats i sig själv.
– Min första fylla var en otrolig stark upplevelse, sensationell, som en gudsupplevelse. Det är klart jag blev beroende av det. Det blev lugnt, och jag behövde det. Ja gud vad jag behövde glädjen, flykten för att stå ut.
Då var han 14 år. Några år senare hoppade han av gymnasiet, ”lallade omkring hemma i Umeå”, flyttade till Stockholm året han fyllde 18.
– Jag cyklade runt som en besatt mellan alla filmföretag och sökte jobb...
Du visste redan då att du ville...
–...nej, nej, jag skulle bli regissör för att impa på en tjej som jag var kär i. Det var för hennes skull jag flyttade till Stockholm. Jag fick konstigt nog jobb på ett jätteflashigt filmbolag och berättade det för henne. Hon var inte ett dugg intresserad i alla fall.
Han gapskrattar, vet att han kan berätta en historia.
–Ja men så var det, exakt så var det!
Att göra en tv-serie om drogberoende var inget Jonas Inde gick och funderade på våren 2011. Tvärtom. Han var pank efter sin senaste långa behandling, uppriktigt bekymrad. Aktiv twittrare som han är skrev han att han behövde jobb. Vad som helst, kanske taxichaufför. Tv-producenten Ulrika Nulty nappade och ville att han skulle medverka i UR:s serie Inferno om psykisk ohälsa. Just det tackade han artigt nej till, men ett möte kom till stånd och förtroende uppstod.
–Detta är ju långt ifrån de första program som gjorts om alkoholism. Men kanske de första som inte fokuserar på drogen, utan handlar om människorna, och en av dem råkar vara jag.
Detta är viktigt för Jonas Inde. Han och hans vänner, som till slut kapitulerat och lever drogfria, vet redan hur de blir när de ”tagit” återfall och när de är ”aktiva” – båda uttrycken en del i synen på beroendet. Återfall är inget man får, menar de, utan själv tar sig rätten till, och alkoholister/drogberoende är man även när man är nykter.
–Jag vill att det ska handla om att det går att ha ett bra liv om man är som vi. Till och med jag är glad merparten av livet nu, trivs i mig själv, trivs med att leva.
Det kanske inte låter så anmärkningsvärt. Men det är det, förstår jag snart.
I åtta avsnitt följer kameran Jonas Inde under hösten 2011 när han och sambon väntar sitt första barn. Vi får följa samtalen med vännerna med liknande problematik, glimtar av uppväxten, får följa med till barnvagnsaffären och barnmorskan, vara med i studion med musikerkompisarna i bandet Hundarna, som han skriver texter till, och får träffa den nyfödda sonen.
Naket beskrivs hans dagliga kamp. Fast han värjer sig mot ordet kamp. Det handlar om kapitulation, om ”uppgivande av motstånd”.
–Det är som jag säger i serien, att jag kapitulerar varje morgon. Varje morgon inser jag att det är mitt val att ta det där första glaset eller inte. Om det gick ut på att kämpa skulle jag inte vara nykter, utan jag kapitulerar för jag vet att jag förlorar den matchen om jag går den. Det är som att utmana Mike Tyson.
Han har också kapitulerat inför att han inte kommer att bli lika frisk som genomsnittet.
–Jag behöver inte det. Ångesten är en enorm kraft, allt jag gör är ångestdrivet. Men tillåts den ta över blir den ett monster. Men det är i det som betraktas som sjukt som jag har min kreativitet, min fantasi.
Hans tunga drickande, det han kallar självmedicineringen, tog fart när han hade flyttat till Stockholm.
–Jag var 25 när jag förstod att jag var alkoholist.
Dock med hela uppsättningen av bortförklaringar och ursäkter; det var ju så många andra som drack i hans bransch. För vid det här laget hade han klivit upp på scenen och efter ”I manegen med Glenn Killing” följde framgångarna varandra; tv, film, show.
Med förnekelsens logik försökte han kontrollera sin alkoholism.
–Jag kunde bestämma att jag bara skulle dricka en starköl. Så gjorde jag det och tänkte: Ja, ja ja, jag är inte alkoholist! Så låg jag hemma och mådde skitdåligt, värre än om jag fortsatt att dricka.
Han talar om vredesutbrotten, kontrollförlusterna, gränslösheten, elakheten som ofta värst mellan fyllorna.
–Då läcker jag som ett såll, fritt flow, vet inte vad som är privat, jobb...
Det höll förstås inte, det ena efter andra gick åt skogen.
–Till slut var det bara: fan vad jag dricker och jag kan inte sluta. Jag hade slut på bortförklaringar helt enkelt.
En läkare gav honom valet: antabus eller ”så gör vi det här på riktigt”. Så Jonas Inde klev på fem veckors behandling. Från 1995 var han nykter.
Lyckligt slut? Knappast.
För Jonas Inde räcker det inte med att ”bara” låta bli alkohol, eller ersätta det med någon annan drog.
–Drog som drog, oavsett om det är amfetamin, kokain, alkohol, subutex eller metadon. Ersättningsdrogerna är lika farliga.
Den åsikten delas inte av alla. Definitivt inte av de som kallar sig ”brukare” och hävdar rätten till ersättningsdroger, vilket gör att Jonas Inde befinner sig i ständig debatt. Men han viker inte en tum. För honom handlar det om att en drogberoende måste förstå sina inre mekanismer, och till det behöver man hjälp.
Medan karriären fortsatte på högvarv – ”I manegen med Glenn Killing”, ”Nile City”, ”Torsk på Tallinn”, ”Fyra nyanser av brunt” och mycket annat – började han spela tennis som en besatt.
För Jonas Inde kan aldrig göra något på halvfart. Lika besatt av att inte dricka, som av att dricka. Så han spelade tennis fyra–fem gånger i veckan och blev så bra som man inte ska kunna bli när man börjar som 28-åring.
–Det var min medicin och det kan ju låta vackert, men tro inte att det kunde rädda mig. Idrott räcker inte för en som är sjuk.
2003, när inspelningen av ”Fyra nyanser av brunt” just var klar, försökte Jonas Inde ta sitt liv. I ”Jonas löfte” besöker han lägenheten där han bodde då, tre våningar upp. Han lutar sig ut genom fönstret, visar sakligt var han hoppade. Avmagrad hade han då suttit i veckor, dygnet runt och skrivit – också det som besatt – och levt på kaffe.
–Inte en drog i mitt blodomlopp. Men psykosen fungerar likadant, som en enda lång berusning. Min bipolära hjärna orkade inte mer.
Han vaknade upp på sjukhuset med spräckt skalle. Läkarna trodde knappt på honom när de insåg att han varit omedicinerad, eller obedövad som han säger, i sju–åtta år med sin bipolära sjukdom. För det var diagnosen han fick.
Vägen tillbaka, eller snarare vägen fram gick – går – knappast rakt nu heller.
–Jag hade några vedervärdiga år till, 2004-2005 – han snurrar snusdosan lite snabbare nu – och fick prova alla möjliga preparat för min bipolaritet, det ena värre än det andra.
–Till slut återgick jag till min ursprungliga medicin, alkoholen.
I samma veva hade han fått pröva litium mot bipolariteten, vilket fungerade så bra att han drog den felaktiga slutsatsen att han inte var alkoholist, utan att det var den psykiska sjukdomen som var problemet. Och nu hade han ju fått rätt medicin.
–Så jag tog återfall 2006, drack värre än någonsin, blev spritt språngande galen.
Nu har Jonas Inde varit nykter två och ett halvt år och är nybliven pappa. Det känns fortfarande overkligt.
–Han är så otroligt fin, och jag märker ju att han tycker om mig.
Han tystnar.
–Att stå ut med misär och elände, det är jag riktigt jävla vass på, vinner nog VM i det. Det är det här andra, att vara lycklig jag har svårt för, att jag får ha det så här. Det är mina tuffaste matcher.
I tv-serien säger han att när en kvinna hutar åt honom så tänker han direkt att han ska bättra sig. Att han kunde tänka själv först när han var 37 år. Hans mamma dog när han var 39.
–Hon hade makt över mig länge.
Om din mamma säger du ”jag är inte din snuttefilt”, att du inte borde behövt bära hennes depression.
–Det där med föräldrar är ju så mycket större än en text om en enskild incident av psykiskt våld. Men sådana känslor är inget att skämmas för. Jag ville att det skulle vara så där, ingen försoning, ingen förlåtelse, precis som det kan se ut.
Din kompis Ronny säger att du kommer att bli en överbeskyddande förälder.
Han skrattar.
–Njae... Fast jag kommer helt klart vara väldigt alert på honom.
Snart ska vi skiljas åt, känslan av något skört – något lite mindre stark när jag träffat Jonas Inde i verkligheten, inte bara på tv – är stark; den korta tid han varje dag bestämt sig för att stanna på den ljusa sidan av livet.
–Jag fattar hur du menar. Men det är ett ointressant fokus. Jag har ju erfarenhet när det brinner fullständigt. Men hur det än krisar är det inte något alternativ för mig att droga. Jag har för mycket att förlora.
För första gången tittar han stint på mig, utan att flacka.
–Det är stabilt nu. En dag i taget.
Efter vårt möte har ”Jonas löfte” börjat rulla på tv och han mejlar efter första programmet att reaktionen varit lika varm som avvaktande, mest uppskattande och någon kylig attack. Efter andra programmet rullar uppskattningarna in på twitter: ”Nu börjar jag förstå vad som rörde sig i farsans liv!”. ”Alla borde titta på #jonaslöfte”.
Någon skriver: ”Att prata meningsfullt om konst, hundar, föräldraskap och inre vånda. Med samma person. Efter tuff tennis. Låter omöjligt? Eller?”
Jonas Inde svarar: ”Haha! Ingenting är omöjligt för ett fyllo. Det är inte bara av ondo att vara galen.”
