Håret står som en ljus sky kring det smala ansiktet, ögonen är både vänliga och intensiva. Nina Cassian stöder sig lätt på sin 86-årige man Maurice. Med förväntansfull blick sätter hon sig ner för att bli intervjuad.

Vi möts i en lugn hotellobby på Östermalm. Efter visst besvär har Rumänska kulturinstitutet hittat ett hotell som tillåter Nina Cassian att röka på rummet. Och tur är det.

Ett tag hotade nämligen Nina Cassian att sätta sig på första bästa flyg tillbaka till New York.

Nina Cassian är drastisk, obändig, rolig. Nu är hon på snabbvisit i Stockholm. Hon är inbjuden av Rumänska kulturinstitutet, för att tillsammans med Kristina Lugn inleda en ambitiös serie poesikvällar på institutet.

Nina Cassian skrev sin första dikt när hon var fem. Sedan dess har det blivit både propagandadikter, barnböcker och expressiv kärlekslyrik. Satiriska dikter om diktatorn Ceausescu tvingade henne i exil.

–Jag är inte särskilt konsekvent. Jag har aldrig planerat något, jag är spontan, säger hon som en förklaring till sitt mångskiftande författarskap.

Den första lyriksamlingen, publicerad på 1940-talet, ansågs alltför avantgardistisk i det kommunistiska Rumänien. Nina Cassian stämplades som ”dekadent”.

Själv var hon övertygad kommunist; som ung judinna hade hon upplevt den växande fascismen i Rumänien, och sett räddningen i det kommunistiska partiet.

Nu försökte hon skriva så som partiet önskade. Hon gjorde studiebesök i gruvor och fabriker, hon uteslöt alla metaforer ur sitt språk.

–Jag utarmade mig själv. Min vokabulär krympte, säger hon och tillägger att det slutade med att hon blev stum.

Under några år förmådde hon inte skriva någon poesi över huvud taget. Hon tog sin tillflykt till barnlitteraturen och musiken; Nina Cassian är både författare och en respekterad kompositör.

I slutet av 1950-talet kom poesin tillbaka. Passionen blev ett centralt tema i Nina Cassians lyrik. Hennes diktning är lekfull, sensuell, fylld av livfulla bilder.

–Censuren blundade med ena ögat, säger hon och förklarar att hon kunde verka i relativt stor frihet.

1985 befann hon sig i New York, för att undervisa i kreativt skrivande. Då fick hon veta att en god vän i Rumänien hade fängslats, sedan polisen hittat hans dagbok med regimkritiska anteckningar. I dagboken fanns också sarkastiska dikter om paret Ceausescu, skrivna av Nina Cassian.

Vännen torterades till döds. Nina Cassian insåg att hon inte kunde återvända till Rumänien.

Hon beviljades politisk asyl i USA. Hon var drygt 60, självmordsbenägen, omgiven av ett främmande språk. Hon var nybliven änka, med två ”hopplösa” yrken.

–Att skriva poesi och komponera klassisk musik är inget man försörjer sig på, säger hon.

Men till sin förvåning insåg hon att det fanns ett intresse för hennes lyrik bland amerikanska läsare. Hennes dikter översattes och publicerades i The New Yorker, och snart kom flera volymer ut på ett amerikanskt förlag.

Idag skriver Nina Cassian många av sina dikter på engelska. Hon säger att livet tagit sig en oväntad vändning på många sätt; när hon var drygt 70 träffade hon sin amerikanske make, och numer är hon ett respekterat namn i USA.

En av de första dikter hon skrev på engelska är Youthing, Föryngring, som finns med i volymen Mirakelkvinnan som ges ut i Sverige i höst.

Nina Cassian förklarar att hon aldrig kunnat dela upp sitt liv i olika avsnitt som ”barndom”, ”ungdom” och ”ålderdom”.

–Jag lever alla åldrar samtidigt. Jag är fortfarande sju år, 21 år, 45 år, samtidigt som jag upplever de åldrar som jag ännu inte uppnått. Livet är alldeles för kort för att delas in i olika åldrar, livet är bara en unik gest.

Sitt dramatiska liv har Nina Cassian skildrat i en självbiografi som getts ut i tre delar i Rumänien. Den har fått ett blandat mottagande, konstaterar hon. Avsnitten om olika kärleksaffärer har lett till en del arga kommentarer från rumänska kvinnor, säger hon och tillägger att de anklagat henne för att gå genom livet ”med fittan på sina framsträckta händer”.

–De är nog bara avundsjuka, säger Nina Cassian med ett avväpnande skratt.