Det är en gammal och till synes banal sanning att detta med att skriva alltid innebär en kamp mellan aktivitet och besinning, eller kalla det iver och tålamod, eller varför inte – som vissa litteraturvetare gjorde för några decennier sedan, i analogi med djuppsykologin – textens sexualdrift respektive dödsdrift.

Belgaren Jean-Philippe Toussaint uppehåller sig vid ämnet i sin senaste bok, med den talande titeln ”L’urgence et la patience”, men han gör det utan teoretisk barlast och snarast som en undersökning av sina egna erfarenheter av att skriva och läsa. I vidaste mening, för här handlar det lika mycket om litteraturens materiella sidor – papperskvalitet, skrivredskap, i vilken fåtölj man sitter, i vilken stad – som dess begreppsliga impulser.

Det är en verklig pärla, den här boken, skriven med den genomskinliga stil Toussaint redan som ung rosades för, men som med varje bok vuxit inifrån, blivit på en gång mer mättad och koncis och nu dessutom fått ett fint stråk – alls inte störande – av sentiment.

Med sin kvantitativt sett relativt begränsade produktion – elva titlar sedan debuten 1985, den nya inräknad (de fem första finns på svenska) – kunde man tro att Toussaint framförallt intresserar sig för skrivandets ”la patience”; tålamodet. Men det är just de båda krafternas oupplösliga relation som är det viktiga. Varje författare har sina unika proportioner, medvetet eller ej. För Rimbaud, Dostojevskij och Faulkner, menar Toussaint, är ”l’urgence” starkast. För till exempel Flaubert eller Proust är det ”la patience” – och med just fallet Proust verkar det som om tålamodet helt föregår nödvändigheten; först ett liv och därpå skriften.

Toussaint lyfter fram två litterära upplevelser som han menar varit avgörande för hans eget författarskap. Den första var ”Brott och straff”, som han läste i tjugoårsåldern, utan att egentligen då vara särskilt intresserad av litteratur; en månad senare började han skriva sin första roman (som aldrig publicerades). Genom Dostojevskij menar sig Toussaint ha blivit varse litteraturens kraft, dess förmåga att aktivera flera kronologiska plan, göra läsaren delaktig i ett förflutet som betraktas från ett efteråt men sker just nu (när man läser).

Ett annat omvälvande möte, så att säga med omvända förtecken, var Samuel Beckett. För den som läst Toussaints avskalade, nollpunktsorienterade romaner med deras avsiktligt förströdda intriger och ömtåliga humor är det förstås en mer begriplig förebild än den febrige ryssen.

Flaubert drömde om en bok om ingenting. Det är på sätt och vis även Becketts projekt, dock med andra förutsättningar (1800-talets ”ingenting” var inte detsamma som 1900-talets) liksom, i ytterligare en tappning, även Toussaints. Noterbart är att Toussaint skriver om Becketts verk – och även människan, som han träffade flera gånger – inkännande, nästan med värme och inte alls, som är så vanligt, till analytisk nihilism förklädd självgodhet. Genom Toussaints försök att läsa sina egna verk eller snarare att berätta fram deras förutsättningar påminns vi om att varje ensam text ändå tillhör världen.