För att uthärda skrev Jesper Huor sin bok snabbt, de sista 20 sidorna precis före lämning. ”Jag tror pappa for hem till Phnom Penh för att förklara revolutionen för sin släkt, övertygad om att alla var stolta över honom. Vad han tänkte sina sista timmar före avrättningen kan jag inte ens föreställa mig, det blir för absurt.”
Det ser ut som en helt vanlig skola, med korridorer och klassrum och utanför på gården är det ovanligt lugnt, nästan fridfullt, för att vara i en stad som Phnom Penh. Men när han skyndar före sin mamma och faster den här dagen 1999 vet han att detta är en fasans plats. Bilderna på väggarna berättar. Tusentals män stirrar mot honom, de är fotograferade rakt framifrån som ett sista bevis på att de har levat. Innan de blev avrättade av de röda khmererna.
Nu ser han en ny bild, kan det vara hans pappa? Hans mamma och faster skakar på huvudet. Jesper Huor skyndar vidare. Och så, äntligen, återfinner han sin far Someth Huor och börjar det mödosamma arbetet att få veta vad som hände efter att pappan återvände till sitt hemland Kambodja i maj 1977. För han blev aldrig lärare. Han började aldrig arbeta på ett risfält. Han fick aldrig uppleva revolutionens sötma eftersom det inte fanns någon seger att fira. Fem dagar efter att han landat i Phnom Penh blev han tillfångatagen av sina egna. Kanske fick han leva några månader, kanske bara några dagar, uppgiften saknas. Men bilden i tortyrens Tuol Sleng, också känt som S-21, visar att han tillhör de 14 000 män som efter revolutionen pekades ut som förrädare och blev dödade bara i detta läger.
Endast tio överlevde.
– Det var när jag hittade bilden på pappa som jag bestämde att skriva en bok om honom.
Jesper Huor är journalist, har bland annat arbetat på Svenska Dagbladet. Men han är också son till Someth Huor, den kambodjanske diplomat som lämnade sin svenska hustru och son för att stödja revolutionen. Då var Jesper två år. När han och hans mamma fått ett nytt liv i Stockholm hittade han själv på det bästa svaret när människor frågade om hans pappa.
– Jag sa att han var brevbärare i Kina. Det lät konkret. Men jag tänkte sällan på honom, hade inga minnen av honom. Mamma berättade att han älskat mig och var duktig på karate. Sånt var cool att höra, det räckte fram tills jag kom i tonåren.
Först då vaknade hans vrede.
– Jag anklagade min mamma för att ljuga, enbart lyfta fram hans goda sidor. För hon hade ju inte sagt något om att han lämnat oss för att gå med i en revolution som ändå bara blev skit.
Av hela pappans släkt, föräldrar och 13 syskon, dödades alla under revolutionen. Utom en syster som hela tiden funnits kvar i Kambodja och en bror som lyckades fly till Paris.
– Som yngre hade jag fantasier om att pappa också klarat sig. Att han hamnat i Vietnam och bildat ny familj.
Boken Sista resan till Phnom Penh är inget fadersuppror, inget försök att demonisera eller idyllisera en man. Mer ett försök att försöka förstå vem han var – och vad som hände honom.
– Tja, som att skriva en död far till liv, på något sätt.
Man kan också säga att Jesper Huors författardebut är ett forskningsarbete, ett idogt letande efter människor, dokument, bilder – allt som kunde bli bitar i det pappapussel han nu lagt. På omslaget till boken sitter han, med runda barnakinder och neddragen mössa, på axlarna till sin pappa. Det är den enda bilden på dem tillsammans.
Vem var din pappa?
Som journalist är Jesper Huor van att själv ställa frågor, den omvända situationen verkar inge honom viss vånda. Nu stirrar han ut genom sitt köksfönster på Söder i Stockholm, tänker länge innan han sammanfattar:
– Han kom från överklassen, var familjens älsklingsson och duktigast i skolan. Som 18-åring for han till Paris på ett stipendium, en ny värld öppnade sig. Första tiden gick han mest runt och tittade på folks näsor, han tyckte de europeiska näsorna var så stora, håriga och groteska.
Det var i Frankrike som Someth Huors intresse för politik vaknade på allvar.
– Efteråt har jag funderat över hur mycket som beror på slumpen. Vad hade hänt om pappa hamnat i en annan studentkorridor? Å andra sidan drogs de flesta av hans vänner med i den radikala rörelsen.
Someth Huor såg sig själv som patriot. Jesper har bara hittat ett enda ställe där pappan beskriver sig som kommunist. Och i Paris växte hans fosterlandskärlek. Samtidigt möter han Marita, en svensk vänstertjej som kommit till Sorbonne för att plugga. De gifter sig efter kort tid, tar bröllopsfotot framför ett minnesmärke för mördade upprorsmän. Och allt är kärlek, studier och politik – fram tills han lämnar Paris.
– Han ville egentligen åka hem men kom till Nordkorea. På ett sätt kan man säga att det blev en brytpunkt. Pappa kom från det goda livet i Paris till hårt arbete i revolutionens tjänst.
Du skriver i boken att han blev hjärntvättad?
– Egentligen inte, eftersom det innebär att man tar ifrån människor ansvaret för sina handlingar. Och skulden. Pappa åkte på eget bevåg till Nordkorea, han var ingen fånge. Men det som intresserar mig mer är den mentala resa som många i min fars generation, de som stödde röda khmererna, gjorde. I min bok får man följa hur en ung man, som råkar vara min far, glider från att ha varit en ung student i Paris, vidare till radikala diskussioner och berättigad vrede över USA:s bombningar, in i ett allt mer dogmatiskt och doktrinärt tänkande, där revolutionen, den lysande framtiden, alltid kommer före den personliga lyckan.
Efter två år återförenas ändå Someth och Marita – i Stockholm. Jesper är ännu inte född, de bor i en liten lägenhet mitt i city och i januari 1974 köper han månadskort på SL. För 50 kronor. Tanken var att han skulle arbeta på den inofficiella ambassaden för Den förenade fronten, stödd av många.
I stället utnämndes han efter några månader till officiell diplomat i Östberlin och det är där det unga paret så småningom bildar familj.
Jesper föds efter att revolutionen i Kambodja är ett faktum. Den 19 april 1975 tågar de röda khmererna in i Phnom Penh och tvingar under vapenhot invånarna att ge sig ut på landsbygden. År Noll har inletts – och två veckor senare blir Someth Huor far. Ändå får han allt svårare att avstå från ett aktivt arbete hemma.
När han återvänder till Kambodja reser han ensam.
– Utländska fruar och barn var inte välkomna, vilket var tur – annars hade jag väl inte suttit här. Innan pappa åkte blev mina föräldrar tvungna att skiljas, men de kom överens om att återförenas. Mamma hoppades det skulle bli så, vad pappa trodde vet jag inte.
Someth Huor var inställd på att möta en jublande släkt och ett lyckligt land. Men när planet landar i Phnom Penh finns inga blommor, inga kramar och folkmassor. Landningsbanan ligger öde, staden står i ruiner. Och snart förs han till dödens förrum.
När tror du sanningen gick upp för honom?
– Jag vet inte. Folk kom först till transitläger, där borde han ha anat något. Å andra sidan, har man satsat så mycket på en ideologi under så lång tid är det svårt att se att allt är skit. In i det längsta försöker man nog hitta ursäkter, undanflykter. För annars – ja, då måste man omvärdera hela sitt liv.
Jesper Huor vet ingenting om sin pappas sista tid. Men han vet att några torterades till döds i S-21 medan andra kördes bort, utanför stan. Till det som blev Killing fields, Dödens fält.
Som förklaring till det som hände använder han det enklaste språk:
– Det gick ju inte så bra med revolutionen. Därför behövde man syndabockar. Mot alla som varit utomlands fanns ett hat, man ansåg att de var smittade med västerländska förrädiska tankar. Därför tvingades de under vidrig tortyr att bekänna saker som de aldrig hade gjort. Jag har hittat andras bekännelser, men ingen med min pappas namn under.
Om han inte blivit avrättad, hur tror du då att hans liv hade blivit?
Jesper Huor har svårt att hitta svar. De flesta av hans pappas vänner blev efteråt hederliga medborgare. Några få förenades med bödlarna, en var under 90-talet minister till den fruktade Pol Pot.
– Men hans bäste vän och hans syster är inga konstiga människor. Jag vill tro att han skulle ha blivit som de. Själv tänker jag på honom som en person från en annan tid, en lågmäld patriot, ingen skrävlare som drömde om att bli revolutionär maktgubbe.
Och din mamma?
– Hon tog senare helt avstånd från politiken och är i dag omgift, lever ett annat och lyckligt liv här i Stockholm.
Boken är till stor del skriven i Kambodja, där Jesper Huor och hans flickvän Maria bodde under fem månader förra året. Hos Jespers faster, som gläds åt sin nya släkting.
– Hon säger att jag är lik min pappa, rent utseendemässigt. Att jag har samma leende och samma fingrar. Själv letar jag inga likheter. Jag är en egen person, uppvuxen i en helt annan tid.
Hur har din pappas öde påverkat dig, rent politiskt?
Jesper fnissar korthugget, berättar hur han drogs med i den vänstervåg som svepte fram för några år sedan. Men att han hoppade av. I dag skräms han av åsiktslikriktning, oavsett vad det handlar om, och säger att han ser sig som något tråkigt, ovisionärt.
– Min bok har heller ingen självklar slutsats, inget syfte. Folk behöver inte ens tycka att den är intressant eller bra.
Nja, det där sista var väl inte riktigt sant.
Dagen efter vårt möte kommer ett långt mejl, där Jesper Huor sammanfattat det han egentligen hade velat säga. Därmed får han själv formulera slutsatsen:
”Att skriva fram någon ur döden och historien är förstås omöjligt. Jag kan ana något om vem min far var, men han förblir undflyende, ogripbar.
Vad han skulle blivit, vilka val han skulle tagit om han hade överlevt, får jag aldrig veta. Men visst har jag väl ”försonats” med detta nu, med Someths öde, i den mån det går. Det är obehagligaste är att inte veta, att sväva i okunskap.”
