Skammen gick att ta på när Sonys högsta chefer bad om ursäkt för Playstation network-hacket i förra veckan. De tre männen bugade djupt i erkännande av sitt misslyckande, och hade de befunnit sig i feodala Japan hade en samuraj stått redo med höjd katana.

De böjda nackarna kom sig av att hackers trängt in i Sonys system och kommit över personuppgifter för hundra miljoner konton, däribland kontokortsnummer. Vi tar den hisnande siffran en gång till: 100 000 000 konton – vars ägare litat på Sony – har hamnat i kriminellas händer. Ett av dem var mitt.

Sony-incidenten är pinsam för företaget, men också en allmän påminnelse om vår sårbarhet på nätet. Raska tekniska framsteg har fått oss att förkasta gamla idéer om privatlivets helgd för att kunna dra full nytta av alla dessa sökmotorer, sociala nätverk och mobiltelefoner. Vi anförtror våra digitala liv till företag som Apple, Google, Facebook och Sony. De har inte bara våra kreditkortsnummer utan semesterbilder, mejlväxlingar, telefonsamtal, geografiska positioner, webbsökningar, surfvanor och vänskapsrelationer.

Ingen säkerhetstjänst har någonsin haft så omfattande personarkiv. Inte förrän nu.

Playstation-debaclet kom strax efter avslöjandet att Apple smygregistrerar var Iphone-användarna befinner sig. Google samlar liknande uppgifter och har den senaste tiden dessutom tampats med eskalerande hackerangrepp mot eposttjänsten Gmail. Facebook är å sin sida ständigt i blåsväder för sin lättsinniga inställning till personlig integritet. I en intervju i veckan kallade Julian Assange tjänsten för ”den mest fasansfulla spionmaskin som någonsin uppfunnits” och anklagade företaget för att ha ett särskilt gränssnitt som låter den amerikanska underrättelsetjänsten komma åt all information. Oavsett om den anklagelsen grundas i fakta eller konspirationsfantasier så är det väl dokumenterat att säkerhetstjänster i Iran och Tunisien utnyttjat Facebooks massiva arkiv av persondata för att kartlägga dissidenter.

Som många andra blundar jag helst för riskerna med datasamlingarna och intalar mig själv att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Men Playstation network-attacken visar att vi alla har hemligheter, om inte annat våra kreditkortsnummer. Och ibland är det svårt att veta vad som räknas som orent mjöl. Sänd gärna en tanke till de oskyldiga afghaner som suttit inburade i Guantánamo i åratal för att de burit på en kikare eller Casio-klocka. Försök bara att inte bli alltför paranoid – det är värt att komma ihåg att den världsomspännande spionmaskinen internet på det hela taget är mer fantastisk än den är fasansfull.