Det var också i Malmö han sjöng han sin sista roll, så sent som 2003. Ingvar Wixell hade en lång, stadig karriär med stora internationella framgångar. Han föddes i Luleå 1931 och kom jämförelsevis sent in på operabanan – sin första föreställning såg han som 21-åring. 1955 debuterade han, liksom den sentida kollegan Håkan Hagegård, som en helt ung Papageno i Trollflöjten.

Småningom blev hans stämma tyngre och rollerna mer dramatiska. I Stockholm var Greven i Figaros bröllop och Don Giovanni riktiga Wixellroller, men hans vokala kraft och sceniska pondus kom kanske ännu bättre till sin rätt i den italienska repertoaren. Titelrollen i Rigoletto och Scarpia i Tosca kom att bli de roller han mest förknippades med.

Ingvar Wixell anställdes på Stockholmsoperan 1960. Men det kom redan tidigt erbjudanden från utlandet och han slutade 1967, för att ta ett fast engagemang vid Deusche Oper i (dåvarande Väst-)Berlin. Där ingick han i ensemblen ända till 1998.

Men han återkom med jämna mellanrum till hemmascenen, även om det inte var lika ofta som publiken skulle ha önskat. Det blev alltid ett evenemang när Wixell var hemma igen, utsålda hus, upprymdhet, stora ovationer.

Wixell blev en verkligt folkkär sångare under en tid när klassisk musik och opera var en självklar del av utbudet i radio och tv.

Wixell satsade inte på att studera in hela den stora barytonrepertoaren, utan riktade in sig på att utveckla de roller han redan hade till ytterligare förfining och fulländning. Ingen kunde som hans Scarpia matcha de stora sopranerna i Tosca, och den rollen sjöng han med stor framgång fortfarande på 90-talet.

Kombinationen av den varma, vackra klangen, det övertygande uttrycket och en påfallande manlig charm kom också till nytta i den del av karriären som skedde utanför operascenen. Ingvar Wixell blev en verkligt folkkär sångare under en tid när klassisk musik och opera var en självklar del av utbudet i radio och tv, ofta tillsammans med dåvarande hustrun Busk Margit Jonsson.

Det var en värld där en operasångare kunde sjunga alla bidragen till den svenska uttagningen inför Eurovisionens melodifestival. Så gick det till 1965, och det bidrag Ingvar Wixell deltog med i finalen blev Annorstädes vals av Dag Wirén med text av Alf Henrikson – en melodi som fortfarande kvalar in som en av Sveriges bästa någonsin, även om den inte kom bättre än tia i Neapel.

Förutom alla fina upptagningar som finns med Ingvar Wixell i operarepertoaren kan man också glädjas åt hans tolkningar av Birger Sjöbergs Fridas visor, som han gjorde redan 1959 (på omslaget presenterad som Operasångare Ingvar Wixell). De satte en standard som knappast överträffats.

Efter pensionen från Deutsche Oper i Berlin publicerade Ingvar Wixell sin självbiografi Alles ist Spaß (finns enbart på tyska). Och det var i Tyskland han hade sina allra mest entusiastiska publik. Han utnämndes till tysk Kammersänger redan 1970, innan han 1973 fick den motsvarande svenska titeln hovsångare.

Undrar hur många Ingvar Wixell har fått att rysa av välbehag genom sin långa karriär? Min första vuxenföreställning på Operan var en Rigoletto med en magisk Ingvar Wixell i titelrollen, för närmare 50 år sedan. Den upplevelsen har jag inte kommit över än.