Om du är invandrare och funderar över detta med jämställdhet, då kan du få råd från statliga Ungdomsstyrelsen: ”Man måste inte bara köpa den rådande svenska versionen av jämställdhet. Det är bättre att istället försöka hitta en egen version utifrån grupp och kultur.”

Varför är det bättre? I själva verket är just jämställdhet en svensk paradgren. Där har vi något att lära ut. Och varför ska du uppmanas att utgå från gruppens och kulturens version av jämställdhet, som för det mesta är konservativ?

Med andra ord, du ska inte bry dig så mycket om hur man gör i Sverige, utan främst fästa dig vid hur man gör i den egna gruppen eller kulturen.

Det är Eduardo Grutzky som pekar ut broschyren för mig. Han arbetar för människorättsorganisationen Almaeuropa – och berättar andra liknande historier, till exempel om skolan i Hjulsta som har gjort om ett klassrum till gudstjänstlokal.

–Man såg det som en nödvändighet, annars skulle de muslimska föräldrarna sätta sina barn i en religiös skola, och det vore ju ännu sämre.

På Hjalmar Strömerskolan i Strömsund gick man ännu längre, och placerade en hög skärm mitt i klassrummet, så att manliga och kvinnliga elever kunde skiljas åt.

Exemplen kan ses som uttryck för multikulturalism, en 30 år gammal politik för integration, ett sätt att organisera ett mångkulturellt samhälle.

Från Strömsund och Hjulsta till Kulturhuset, där chefen förra månaden stoppade en dansföreställning. Varför? Jo, Celebration of Womanhood innehåller en scen där man sjunger ett kort stycke ur Koranen.

Syftet med uppträdandet var inte att häda eller provocera, enligt de medverkande, men det resulterade ändå i att Eric Sjöström avbröt gästspelet – och förklarade:

”Jag vägrar att utan diskussion, ogenomtänkt och utan eftertanke, presentera svåra, komplexa och kontroversiella frågor”.

Så låter en synnerligen försiktig och hänsynsfull människa.

Somliga uppfattar det som utspelar sig i Strömsund, Hjulsta och Kulturhuset som uttryck för hänsyn och tolerans. Vi går dem till mötes.

Andra ser det som att ”vi anpassar oss och backar tills vi ramlar baklänges”, som idéhistorikern Svante Nordin nyligen formulerade det, under ett endagsseminarium med rubriken Bortom multikulti.

Flera av talarna hävdade att Sverige står inför ett skifte: Multikulturalismen har inte lyckats leverera. Det sker för lite fungerande integration, säger man, och nu måste vi pröva något annat.

Det vill säga, dags att sluta förhandla med invandrarnas företrädare, äldre konservativa män, som ändå inte representerar hela gruppen. Dags att överge särbehandlingen. Dags att upphöra med att ensidigt se invandrarna som ett kollektiv, som medlemmar av en etnisk eller religiös grupp. Dags att behandla dem som individer, mogna medborgare, fria aktörer.

”Till judarna som grupp intet, till den enskilde juden allt!”

Mottot kommer från franska revolutionen, och denna tanke om jämlikhet har länge präglat vänstern. Så icke längre.

Valspråket har i stället övertagits av många liberaler och moderater, varav några var med på Bortom multikulti. De vill inte längre ge bidrag till invandrarföreningar, etniska sammanslutningar och religiösa skolor. För dem är det viktiga att stödja den enskilda medborgaren.

Samtidigt som socialdemokraternas Carin Jämtin föreslår att eid, en muslimsk högtid, blir svensk nationell helgdag, i sann multikulturalistisk anda.

Sverige står inför ett skifte.

Förra året passerades två trösklar. För första gången kom ett invandringsfientligt parti in i riksdagen, och för första gången drabbades vi av en islamistisk självmordsbombare.

Nu är vi mer som dem nere på kontinenten. Där har omvandlingen varit igång ett tag. Under förra året avvisade Tysklands och Frankrikes regeringschefer multikulturalismen, liksom deras kollega i Storbritannien.

David Cameron klagade bland annat på att ”multikulturalismen som politik har underminerat sammanhållningen i samhället, genom att tillåta, och även uppmuntra, att olika kulturer lever separata och åtskilda liv”.

De tre ländernas ledare är missnöjda med integrationen – och vill framöver ställa fler krav på invandrare, från färdigheter i landets språk till kunskap om landets kultur och värderingar.

Nu betonas det stora projektet. Vi lever i samma samhälle, vilket betyder avsevärt mer än att vi bor på samma plats. Den nationella väven måste stärkas; det etniska och religiösa får komma i andra hand.

Sverige står inför ett skifte, så lät det flera gånger under seminariet, och kan inte längre acceptera att minst 70000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där man inte bryr sig om svensk lag, och där unga människor inte själva bestämmer över hur de klär sig eller vilka de umgås eller gifter sig med.

Trotsar de familjen eller klanen riskerar de att mördas, som Fadime Sahindal och Pela Atroshi.

Regeringen räknar med över 100 enklaver runt om i landet, enligt en rapport från 2009, små slutna samhällen med andra värderingar, och djup misstänksamhet mot majoriteten.

Situationen är oförenlig med demokrati och mänskliga rättigheter, som Eduardo Grutzky ser det.

–Det borde vara självklart att alla skolbarn behandlas lika och alltså deltar i såväl simskola som sexualundervisning. Och att vi skyddar våra medborgare mot barnäktenskap, tvångsgifte och könsstympning. Varför skulle inte barn med invandrarbakgrund få samma möjligheter som andra barn?

Han berättar om en lärare från Hägersten. Hon ringer och vill att han ska komma och föreläsa om mänskliga rättigheter. Under samtalet förklarar hon att det går barn med invandrarbakgrund i skolan, men där finns inga sociala problem.

–När jag sedan frågar om det händer att flickorna i åttan och nian ibland försvinner, och sedan aldrig återkommer, då svarar hon: javisst, vi har många flickor som blir bortgifta utomlands.

Det gäller flickor som är 15 eller 16 år, och som gifts bort mot sin vilja. Man kan betrakta denna lärare som rasistisk, enligt Eduardo Grutzky, men hon vet inte om det, för hon är indoktrinerad – och tror att hon är tolerant.

Även andra är inne på liknande tankar, som journalisten och författaren Nathan Shachar. Han menar att rasism och multikulturalism vill olika saker, men utgår från samma farliga grund: Dina rättigheter handlar om vilken grupp du tillhör – som individ har du inga.

–Bägge ideologierna leder till samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser.

Så vad kommer i multikulturalismens ställe? Hur ska vi åstadkomma mer integration?

Det är bara att ha tålamod och vänta, svarar några, för processen måste få ta tid, en eller flera generationer. Därför dröjer det.

Andra anser att integration ska innebära att både gamla och nya svenskar anpassar sig och förändras, och att bägge borde göra mer.

Somliga tror på arbete, som integrationsministern, som var en av talarna på seminariet, och som flera gånger berättade att 600000 utlandsfödda går till jobbet varje morgon, som ett mått på integration.

Men de släktingar som mördade Fadime hade arbete, påpekade en deltagare i pausen efteråt, ”och inte fan leder arbete automatiskt till mer integrering, det vet vi ju”.

Först härskade assimilationen, och man förväntade sig att invandrarna i stort skulle uppgå i det svenska. Därefter kom multikulturalismen, med ett helt annat budskap: Var ungefär som ni alltid har varit!

Nu svänger pendeln igen: Det svenska är viktigt. Vi lever i samma samhälle. Vissa värden kan inte vara förhandlingsbara.

För forskaren Andreas Johansson Heinö har det nya ett namn, ”villkorad tolerans”, en modell som går ut på att immigration och multikultur är av godo, men som samtidigt påstår att mångfalden har drivits för långt – och kört över grundläggande svenska värden, som rätten att fritt få bestämma över sitt eget liv. Där går en gräns att bevaka.

Sverige har börjat skifta.

Fotnot: Eric Sjöström ångrade sig och tyckte beslutet var fel. Så även Carin Jämtin, som drog tillbaka sitt förslag.