Foto: All Over Press
Först trodde jag det var en explosion från byggnadsarbetet som pågår under vårt tidningshus i centrala Oslo. Det var det inte. Det var ljudet av ett Norge som förlorade sin oskuld.
Många av oss är rädda för att fredagens händelser skulle kunna förändra Norge för alltid
Knut Olav Åmås.Debattredaktör och kulturchef på norska Aftenposten.
Mer än av någonting annat kännetecknas Norge i grunden av en känsla av säkerhet och trygghet. Att känna sig helt trygg och ha det ”koseligt” är verkligen en norsk dygd.
Fredag eftermiddag förändrades detta då en mycket kraftfull bilbomb exploderade i hjärtat av de norska regeringskanslierna och dödade sju personer. Något senare inleddes massakern som dödade närmare hundra unga socialdemokrater, många av dem tonåringar.
Ja, skriken när ungdomarna dog bland sina kamrater eller som rädda djur försökte fly undan en galning med en smattrande automatpistol, förstörde allt som fanns kvar av den norska känslan av oskuld. Jag måste erkänna att jag den eftermiddagen om och om igen sa till mig själv och mina kolleger ”Norge blir aldrig mer detsamma”. Jag tycker klichéer är bedrövliga, men en så skrämmande händelse skakar hela min existens så att endast klichéer finns till hands.
Jag lämnade mitt kontor och gick ut på gatan för att köpa kaffe. Jag befann mig mitt i en krigszon. Vi kan klara av detta, tänkte jag när jag betraktade kaoset. Bomben har exploderat, det värsta är över. Det var inte början till slutet, endast slutet på början. Strax efter att jag återvänt till tidningens centralredaktion där reportrar och redaktörer hade samlats för att följa händelseutvecklingen slets vi än en gång ur sommarens oskuld: Det pågick skottlossning på socialdemokraternas ungdomsläger på en liten ö, Utøya, en halvtimmes bilfärd från Oslo. Enligt källor då hade troligen 50 ungdomar dödats.
Jag började bli riktigt rädd. Vem kunde nu veta hur många terroristceller som delat upp den norska huvudstaden mellan sig?
Skulle inte vår tidning, som publicerat Muhammedteckningarna för inte så länge sen, vara ett mål för terroristerna? Vi hade blivit hotade många gånger. Vi evakuerades till en säkrare plats.
De här dagarnas händelser har för många norrmän inneburit att de känner sig främmande inför sitt land. Vi har förlorat den där känslan av säkerhet och trygghet som vi norrmän är så inställda på att ta för självklar. Som premiärminister Jens Stoltenberg sa i ett tal på lördagen: ”Ön som jag besökt varje sommar sen 1974, då det socialdemokratiska ungdomsförbundets sommarläger hålls där, har plötsligt förvandlats från paradis till helvete”.
Och många av oss är rädda för att fredagens händelser skulle kunna förändra Norge för alltid, kännetecknat som landet är av sin stora öppenhet och jämställdhet. Man kan träffa regeringsmedlemmar på gatan eller våra främsta kändisar i mataffären. En slags charmerande naivitet har varit vårt kännemärke, kombinerat med stor homogenitet.
Paradis? Nåja, Norge har också sina allvarliga spänningar och en av de mest komplicerade är utmaningen och problemen att anpassa sig till ett multikulturellt samhälle, att försöka leva tillsammans med religiösa, kulturella och sociala skiljaktigheter, oavsett om de är verkliga eller inbillade. Under tidigare decennier var vi oförmögna att ta itu med integrationen och dess problem. I dag tror jag att det är en större utmaning att visa på integrationens framgångar.
Som kultur- och debattredaktör för Norges största dagstidning läser jag varje vecka bidrag som retoriskt och politiskt liknar de blogginlägg som skrivits av den 32-årige man som nu sitter fängslad, anklagad för att ha utfört bombattacken och massakern. Dessa artiklar innehåller ofta starka anklagelser mot det politiska etablissemanget och medierna. De anklagas för att slita sönder vårt samhälle och förstöra det norska samhället och dess värderingar så som de känner det.
Detta har bidragit till att skapa en underström av antimuslimska attityder i Norge, åtföljda av en rädsla för fundamentalistisk islamistisk terror. Norges engagemang i Afghanistan samt en del mediers publicering av Muhammedteckningarna har resulterat i allvarliga hot från terrornätverk mot detta land. Självklart har vi insett att en terrorattack kunde hända här men vi har lyckats bortse från det i vårt dagliga liv.
I fredags var det som att dra ur proppen ur badkaret: Nu händer det, tänkte många norrmän. Nu har vi slutligen förlorat vår oskuld.
Och det har hänt men inte alls som de flesta förväntade sig. Under de timmar då fredag blev lördag arresterades en 32-årig, blond, etnisk norrman med ett ariskt utseende som beskriver sig själv som en kristen nationalist, misstänkt för de obeskrivligt blodiga handlingar som syftade till att sätta stopp för ett multikulturellt Norge.
Jag tror i grunden på ett rationellt samhälle som försöker lösa sina allvarligaste problem genom en fri och öppen diskussion, med få tabun och där det finns en grundläggande skillnad mellan ord och handling, som möjliggör att vi kan hålla tal och tanke så fria som möjligt. Terrorhandlingar respekterar inte den skillnaden, de syftar till att sudda ut den.
Den ensamme terroristen (om han nu handlade på egen hand) har visat Norge den enorma kostnaden för att vara ett rörande öppet samhälle. Kostnaden för att vara det Norge som jag själv ofta talar illa om men samtidigt, när jag skriver dessa rader, gråter över för att jag inser att jag älskar detta samhälle och det liv som det skapat.
Socialdemokraternas ungdomsorganisation har redan bestämt sig för att återvända till ön och återerövra den framtid som en terrorist försökte förpassa till det förgångna.
Men jag kan inte frigöra mig från känslan: Ljudet från automatpistolen som ändade nästan 100 unga och politiska liv var också ljudet av ett paradis som förvandlades till ett helvete, sommarljuset blev beckmörkt.
