Han tillhör inte författarvärldens utvik eller löpsedelsblottare, men säljer bra ändå. Nästan död man heter den senaste romanen som är den nionde om poliskommissarien Erik Winter. Ett rasande skickligt romanbygge, säger en recensent, en nästan död roman, påstår en annan.

Med över 4 miljoner böcker sålda i Sverige och översatt till 25 språk är deckar- och romanförfattaren Åke Edwardson en av våra mest framgångsrika berättare.

–Det gäller att värja sig både för ris och ros. Ibland när något sägs vara bra är det så överdrivet bra, eller så är det den totala sågningen. Ändå är jag samma författare, kommenterar Smålandsförfattaren på besök i huvudstaden.

Läsare har han såväl i Tyskland, England som USA. Den cigarrökande poliskommissarien Erik Winter med whiskyglaset i hand går hem och har blivit tv. Dessutom har den skönlitterära romanen Jukebox och ungdomsboken Samurajsommar skördat stora framgångar. Samurajsommar fick en Augustnominering 2005 och tävlar just nu om det prestigefyllda priset Deutsche Jugendlitteraturpreis. Ändå hade han inte tänkt bli författare från början, det var något som bara smög igång.

–Efter ett tag som journalist blev jag frilans och skrev allt längre och längre reportage. Det skedde en gradvis utveckling.

Åke Edwardson debuterade 1995 med Till allt som varit dött. Genombrottet kom med En dans på rosor 1997 som fick Svenska deckarakademins stora pris. När Åke Edwardson började skriva hade deckare ingen högre status, men i och med Henning Mankell, Håkan Nesser och han själv blev genren accepterad.

–Jag tycker att man ska skriva med lyrisk klang. En författare ska belysa allt från ett annat håll i ett annat ljus. Gå ett varv till.

Själv lärde sig Åke Edwardson av de ryska författarna som han läste redan som tonåring.

–Deras språk och skrivkonst fascinerar mig. Det drastiska språket, den svarta humorn och det pessimistiska gjorde intryck på mig. Där finns nog en del av mig själv. Jag är fascinerad av språk, och läser gärna noveller och poesi.

I tider när bokställ bågnar av bästsäljande kvinnliga deckarförfattare och manliga dito ropar på sanering konstaterar Åke Edwardson lugnt:

–Det är meningslöst att gå in och kritisera vad någon annan skriver. Jag gör min grej. Andra får skriva vad de vill och folk får läsa vad de vill. Det som är bra överlever, det andra inte.

Istället för en diskussion om språk och innehåll har fokus hamnat på genus, menar Åke Edwardsson. Han tycker att det är mer intressant med frågeställningar som: Vad ska vi ha deckarna till? Vilket ansvar har deckarförfattarna?

–Skriver man om brott och våld har man ett moraliskt och etiskt ansvar. Om man inte för in en känsla av humanism och empati reduceras spänningsromanen och blir kall, cynisk och farlig.

Själv undviker han våld och ystert blodstänk, och även om många får sätta livet till även i hans böcker behöver läsaren inte ta del av själva slakten.

– Fler och fler skriver deckare idag och författarna måste lanseras hårt, men jag tycker det är amoralisk marknadsföring när man låter en författare stå i en pöl av blod med blodstänk på benen eller utrustar skribenten med kniv. Då har man gått över gränsen.

–Och det är jättefarligt när man får bästsäljare å ena sidan och författare å den andra. Det ska inte vara så att en skönlitterär författare måste vinna Augustpriset för att ha en chans idag.

I sina deckarromaner är Åke Edwardson noga med gestaltning och miljöbeskrivningar och Jukebox, Samurajsommar och novellsamlingen Genomresa är inte tillfälliga litterära utflykter. Han vill gå vidare och djupare.

–Efter tio böcker börjar jag känna mig nöjd med Erik Winter. Jag har kraften kvar till ytterligare en roman, men sedan är jag nog tömd. Framöver blir det skönlitterära saker och novellsamlingar. Kanske blir det en psykologisk thriller, jag vet inte.

Åke Edwardson brukar göra synopsis på en A4-sida när han planerar en ny bok. På det ännu tomma arket väntar den inre resan.

–Att vara författare är nog ett av de mest ohälsosamma jobb som finns. Man sitter för mycket, går från att vara eremit till estradör.