Låt oss inledningsvis konstatera att det faktiskt skrivs en och annan riktigt bra konspiratorisk äventyrs- och spänningsroman, till exempel Umberto Ecos sofistikerade ”Foucaults pendel” eller vår egen Håkan Anderssons debutroman ”Breven”. Men låt oss i samma andetag påminna oss om att det skrivs betydligt fler riktigt undermåliga och olidligt pretentiösa dito.

Till denna kategori hör också debutanten Jan Wallentins ”Strindbergs stjärna”, som emellertid redan på manusstadiet förvandlats till en förlagets guldkossa med översättningar på väg i 14 länder och med sålda filmrättigheter och allt.

Strategierna är genomtänkta och själva upplägget är förstås både mediesmart och marknadsekonomiskt hur försvarbart som helst:

1) Titeln. Namnet Strindberg är internationellt gångbart; det faktum att det här inte rör sig om författaren Strindberg, utan om hans avlägsne släkting, polarforskaren Nils, spär förstås bara på nyfikenheten.

2) Innehållet. Ingenjör Andrées ballongfärd, nedgrävda hemligheter i Arktis, ett hundra år gammalt lik, nazistisk ockultism, svensk nynazism, hemliga italienska agenter, ett våldtäktsförsök vid en norrländsk tjärn, en tablettmissbrukande judisk historiker från Lund, ljusskygga sällskap, kodade meddelanden och ett försvunnet egyptiskt ankh-kors. Detta är bara några av romanens sällsamma inslag, högvilt för en läsekrets som outtröttligt är på jakt efter stoff som ständigt lurar någonstans mellan ”Jules Verne och Indiana Jones”.

3) Författaren. Bildskön före detta tv-journalist.


All respekt för Wallentins förmåga att verkligen hitta just de markörer som den läsande allmänheten uppenbarligen älskar att förlora sig i, men också för att han i sin debutbok faktiskt lyckats snickra ihop en historia på närmare 500 sidor.

Att återge romanens tilltrasslade intrig är formligen omöjligt, men det inleds åtminstone med en rätt spännande beskrivning av en amatördykares makabra fynd i ett djupt gammalt gruvhål i Dalarna. Men i en rasande fart läggs den ena mystifikationen på den andra, och redan efter hundra sidor är läsaren totalt utpumpad av all mysteriös information och av Wallentins veritabla katalogarior av historisk och esoterisk Wikipedia-kunskap.


Texten som sådan är lättsmält, renons på djupare persongestaltning, full av schabloner, undermåliga dialoger och grovt tillyxade miljöskildringar. Men inget ont som inte har något gott med sig – följande glosor kan jag nu addera till mitt ordförråd: klinometer, neoprenhuva, trikloretan.