Vitalitet och energi är bara förnamnen. Den snart 94-årige Stéphane Hessel är en showman men med ett allvarligt uppsåt. Han behärskar en scen oavsett om det, som på Internationell författarscen, sitter 500 i publiken eller om en enskild journalist ställer frågor på ett hotellrum. Han grimaserar, skojar och blinkar åt publiken men landar alltid, som en duktig gymnast, samtidigt med båda fötterna på golvet. En lång och unik erfarenhet kryddad med lite jävlaranamma ger eftertryck till det han vill ha sagt. Hans budskap är enkelt – och ibland förenklat – attraktivt:
–Vad vi kämpar emot är likgiltighet och modlöshet. Vi är medvetna om att ungdomar i många av våra länder inte är intresserade av politik. De avstår från att rösta och när de försöker förändra någonting och inte lyckas blir de modlösa. Det är inte bra. Det innebär att saker kommer att fortsätta vara som de är och hämmar en rörelse för förändring.
Det låter lite dystert?
–Det finns också grupper som är engagerade. I enskilda frågor växer det fram rörelser, som emigrationsfrågor, kring miljö, kring mänskliga rättigheter. Men de är inte tillräckligt starka och deras stora utmaning är att engagera sig ännu mer och bli ännu starkare.
När Stéphane Hessel får frågan om hur han ser på framtiden säger han med dämpad röst: jag är inte överoptimistisk. Den kris som pågått de senaste tio åren, sen 11 september 2001, med flera krig och svåra ekonomiska problem, tilltagande fattigdom och klyftor i samhälle påverkar framtidstron.
–Å andra sidan har jag varit med så länge och stått mitt i kriser som vi aldrig trodde vi skulle kunna ta oss ur men ändå lyckats till slut. När jag tänker på det blir jag lite mer optimistisk, säger han och får den där lite spefulla glimten i ögat.
Med din erfarenhet från diplomatin och ditt arbete i FN, undrar jag om du skulle vilja ge den svenska regeringen ett råd. Känner du till den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak som sitter i fångenskap i Eritrea?
–Är han gisslan? Frankrike har nio gisslan i Afrika och vi har bara lyckats befria två som var i Afghanistan. Det är alltid en fråga om pengar men regeringar vill inte att det ska bli känt att de gett pengar. Det finns i stort sett inget annat sätt.
Dawit Isaak är fängslad av regeringen i Eritrea. Han är inte gisslan.
–Aha. Då är det annorlunda. Och regeringen har medgivit att de vet var han finns?
De medger ingenting men vi vet att han befinner sig i ett fängelse på landsbygden. De svenska regeringarna som de senaste tio åren har försökt få honom fri har använt sig av tyst diplomati, men ingenting händer. Vad ska man göra?
–Diplomati måste vara tyst. Om man talar öppet vill de man förhandlar med bara ha mer. Men tyst diplomati är inte tillräckligt, man måste ha möjlighet att utöva påtryckningar. Och det är antingen pengar eller sanktioner. Det finns inget enkelt svar på din fråga, det beror så mycket på omständigheterna, säger Hessel, men påpekar att det ibland kan vara otydligt vem som egentligen kontrollerar fången.
–Låt mig berätta. Jag var i Gaza i oktober förra året och jag lyckades få till stånd ett möte med Hamas ledare Ismail Haniyeh. Och jag sa till honom: ”Ni har en fransk-israelisk fånge här, Gilad Shalit, låt mig träffa honom. Jag ber er inte att befria honom, låt mig bara träffa honom så att jag kan rapportera tillbaka hem att han lever.” Han tittade på sina rådgivare och sa sen ”nej, det kan jag inte.”
Så du fick aldrig träffa Shalit
–Jag vände mig till honom. ”Ni är en stark man och ni borde kunna se till att jag får träffa honom.” Han svarade ”nej, det kan jag inte”. Varför kunde han inte hjälpa mig? För han var inte den som hade honom, det är en liten grupp som han inte har inflytande över som håller Shalit fången.
–Den enda trösten i sådana här sammanhang – gisslan eller fångenskap – är att människor i fängelse ofta har en inre styrka som gör att de överlever. Se på Mandela, han satt 27 år i fängelse.
Du själv överlevde en period i koncentrationsläger. Hur har det påverkat dig?
–Jag satt alldeles för kort tid för att prövas, men jag dömdes till döden och skulle hängas. Jag räddades genom att jag kunde stjäla identiteten från en man som dött i tyfus. Det har absolut påverkat mig. När man av en slump eller på grund av tur överlever händelser som många av ens kamrater inte överlevt har man ett ansvar att höja sin röst i situationer som inte går att acceptera.
Du har under ett långt liv kämpat för mänskliga rättigheter runt om i världen. Hur hanterar man frågan om mänskliga rättigheter när man har att göra med regimer som inte är intresserade av eller stampar på de mänskliga rättigheterna?
–Jag brukar säga, ju fler försvarare av mänskliga rättigheter som finns desto bättre. Och särskilt viktigt är det i länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Ta ett land som Burma, en fruktansvärd regim, men där finns Aung San Suu Kyi.
–För några månader sedan hade jag ett samtal med henne över videotelefon. Det var mycket uppmuntrande för mig. Hon var stark. Vi är oroliga för dig, sa jag. Du är fri nu men kommer du inte att fängslas igen? Kan vi göra något för att hjälpa? Nej, svarade hon. Jag kommer att fortsätta, jag kommer att arbeta, jag kommer att ha inflytande. Det blir inte lätt men räkna med mig och tala om mig, det är bra. Är det inte farligt? Nej, jag är tillräckligt stark.
Hur kom det sig att ni skrev boken ”Säg ifrån!”?
–Vi var en grupp gamla franska motståndsmän från andra världskriget som för några år sen samlades på en för rörelsen historisk plats. Tusentals människor kom för att lyssna på oss. Vi sa att motståndsrörelsen värderingar fortfarande är viktiga. Och vi måste göra motstånd, när vi tycker att regeringen handlar fel.
–Förläggaren Sylvie Crossman kom till mig lite senare och sa: Vad du sa var intressant kan vi inte göra en lite bok om det? Jag sa: ”låt oss försöka, låt oss skriva om motståndsrörelsens värderingar, om deklarationen för mänskliga rättigheter och dagens situation.” Om vi väljer en aggressiv titel som Indignez-vous måste vi klart och tydligt säga att motståndet måste genomföras med icke-våld annars skriver jag inte på. Jag vill inte att det ska bli revolution utan att människor ska hålla fast vid sina värderingar och göra motstånd.
Ja, och sen kom den arabiska våren, då befolkningen sa ifrån?
–Det visar sig att när allt tycks hemskt, Mubarak och Ben Ali är väldigt starka, uppstår ett tillfälle när allt förändras. Så vi ska inte bara vara pessimister, men vi måste också vara pessimister för att förstå varför förändringar inte sker. Jag var i Tunisien i februari och träffade människor som var aktiva i upproret och några av dem hade läst min bok.
