Vid sidan om Deng Hong, som spelar qin, och Chen Shasha, xiao, måste en tredje person nämnas: Cecilia Lindqvist, författaren och Kinakännaren. Albumet Himmelsk musik för qin och xiao ingår i ett projekt som startade med boken Qin, för vilken Lindqvist fick Augustpriset, och nu fortsätter med en turné i Sverige och en cd, utgiven av det statliga svenska skivbolaget Caprice. Hon finns med på scen för att berätta om musiktraditionen och instrumenten, svarar för texten i cd-häftet och producerade inspelningen i en studio i Beijing.
Egentligen började alltihop 1961, då Cecilia Lindqvist kom till Kina och fick möjlighet att lära sig spela qin. Wang Di, hennes lärare, undervisade: ”Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.” Exakt så – lugnt och stilla, sprött och vackert – kan det låta när Deng Hong spelar qin. Ändå räcker inte beskrivningen, den blir för liten: i stillheten och skönheten ryms så många känslor.
Det avlånga stränginstrumentet qin är känt sen 3000 år i Kinas historia. Den yngre bambuflöjten xiao har sen 600-talet varit en följeseglare till qin. Instrumenten både spelar och filosoferar ihop. Styckena – med titlar som Tårar över Yan Hui (favoritelev till Konfucius), Flödande vatten, Fyra storslagna landskap och Årornas knarr – bygger ofta på dikter, som illustreras och tolkas i toner.
Deng Hong, dotter till Wang Di, plockar och plinkar enstaka toner – med nästan lika långa pauser – som sammanfogas till melodier. Hennes högerhand kan spela som på akustisk gitarr medan vänsterhanden får tonerna att glida som på en steel guitar. Fast sammetsmjukt, eftersom qin har sju silkessträngar. Rikligt med flageoletter: tonerna antyds blott och stannar kvar som vattenstänk från en fors. Någon gång kan hon också dra ett finger strävt över silket och få strängarna att knarra som årtag.
Chen Shashas bambuflöjt faller in i ton- och tankegången, lägger till något ibland men invänder aldrig. Många och långa toner efter varann, på samma andetag. Även xiao-flöjten efterliknar naturens evighet: de lätta tonerna flyger och svävar, som fjärilar eller fallande körsbärs- och plommonblommor.
Intressant att den här kinesiska musiken inte alls verkar bygga på att musikerna ska vara virtuoser. Naturligtvis krävs mångårig övning och stor skicklighet för att spela både qin och xiao, men musikerna får inget utrymme att att framhäva sig själva och glänsa. Det viktiga är att varje ton fylls med så mycket känsla som möjligt. När tonerna lyckas förmedla känslor och tankar från ett hjärta till ett annat, då har musiken uppnått sitt djupaste, mest innerliga och, som cd-titeln säger, himmelska syfte.
