Det blev en man som kammade hem årets Guldpalm i Cannes när den delades ut i söndags. Nu var just det kanske inte så överraskande eftersom det alltid är män som vinner de gyllene palmerna där nere på filmfestivalen (undantaget som bekräftar regeln är Jane Campion som vann 1993 med Pianot). I år kom det dock ännu mindre som en förvåning eftersom alla de tjugotvå nominerade regissörerna var representanter för samma kön.

Aldrig har väl en kultursammankomst verkat mer enkelspårig och ointresserad av perspektiv. Tjugotvå filmer, alla formade av en manlig blick med de referenser som kommer med att vara en man i 2000-talet. Vi upplever alla världen olika beroende på våra förutsättningar och nog kan man därför fråga sig varför en filmfestival inte vill se bortom det manliga perspektivet? Vi i väst kan ju det manliga formspråket utantill – är det också därför som de historierna upplevs som mest berörande? Vid det här laget kan vi ju alla dess koder.

”Det kanske var ett felaktigt drag” funderade festivalgeneralen Gilles Jacob, i The Guardian i lördags, apropå att Cannes hade fyra filmer gjorda av kvinnliga regissörer nominerade till Guldpalmen förra året. ”Det här året förväntar sig alla att det ska vara fem, sedan sex, sedan sju” fortsätter Jacob att måla upp det som verkar vara hans mardrömsscenario. Man kan nästan höra hur han ryser.

Det verkar som om Jacob vill vara analytisk när han förklarar de 22 manliga nominerade med att det är en reflektion av hur filmbranschen ser ut. Det är som det är. Cannes visar bara på hur verkligheten ser ut. Inte konstigare än så. Men nog är den typen av analyser förbehållna utomstående, inte dem som befinner sig mitt i maktspelet. Nog går det att hitta lösningen på ett problem som man varje år själv är med och skapar. För inte kan det väl vara så att det är en bransch som respekterar sina kvinnliga kollegor främst som magneter för kamerornas blixtar där på röda mattan? När det gäller att dra uppmärksamhet till Cannes är skådespelerskor i extravagant glittrande klänningar uppskattade för sin närvaro. Synd bara att kvinnorna drar pr-lasset för en festival som inte verkar vara intresserad av att se dem som något annat än kuttersmycken.

Det kommer därför som en lättnad när den danske regissören Thomas Vinterberg ondgör sig i SvD (18/5). ”Gudskelov att det är Cannes och inte Stockholm” utropar han, som svar på frågan om han har reflekterat över att han deltar i en tävling med bara manliga regissörer. Han fortsätter: ”när jag ser på det martyrium som byggs av och runt kvinnor och på stödordningen som sätter politisk korrekthet över konst… det är en djupt förfelad tankegång”. Vinterberg formulerar där hela den attityd som verkar som en evig bromskloss. Uttrycket politisk korrekthet som ett förlöjligande av idealet. Själv tycker jag aldrig att de två orden låtit vackrare än när Vinterberg säger dem. I en politiskt aggressiv samtid låter det som den finaste komplimang någon kan få. Jag har en dröm inför resten av 2012: att vi allihop ska bli mer politiskt korrekta. För allas vår skull.