Österrikaren Thomas Bernhard, 1931–89, kom att välja hatet som överlevnadsstrategi. Det är inte så absurt som det låter. Han kom till efter att modern blivit våldtagen. Under sina tidiga tonår överrumplades han av nazismen, först som teatralt överdådig operett, sedan som liklukt från ett världskrig. Bara några år därefter, när han var 18 år, blev han på grund av en svår lungsjukdom inlagd och isolerad på ett sanatorium.
Bernhard kom så småningom in på skådespelarbanan men övergick snart till att skriva. Han blev känd världen över genom sitt oerhörda hat mot sina landsmän och sin nation men främst genom misantropin som livshållning, hämtad från filosofer som Schopenhauer. Bernhard såg livet som ett Hades där alla klamrar sig fast vid löjliga roller. Han tror inte på Gud, han har ingen chef och han äcklas av mänskligheten.
Thomas Bernhard spelas alltför sällan på svenska teaterscener. Många kommer dock ihåg hur Ernst-Hugo Järegård tog sin an Teatermakaren på Dramaten 1989, en formidabel uppvisning av det eruptiva raseriet som livsluft. Istället spelas några av Bernhards lärjungar och landsmän som Jelinek desto mer flitigt.
Stockholms stadsteater ger nu kortdramat Helt enkelt komplicerat från 1986. Texten skildrar en gammal aktör, 82, som låst dörren för yttervärlden och bara släpper in en liten flicka som kommer med mjölk. Resten av tiden för han ändlösa monologer om tillvaron som ett träsk av ringlekar och surkål, om hur människan bara är några futila gester samt hur vi alla spelar en tafatt roll vi uppfunnit för att kunna relatera till omvärlden. Han läser ständigt gamla jobbannonser som för att hitta alternativ till sin egen roll som pensionerad aktör.
Sten Ljunggren spelar skådespelaren som om och om igen påminner sig att han måste köpa råttgift. Denne man, liksom Thomas Bernhard själv, kan sägas vara en produkt av nazismen och använder samma metod, hatet, för att överleva. Här är avskyn dock inlåst, mer en hållning än praktiskt genomförd. Skådespelaren anser att han har undgått att bli del av flocken, alla som slutat tänka. Han håller sin existentiella rädsla vid liv för att inte uppslukas av massan och dess mekanismer.
Regissören Martin Berggren drar Bernhard åt Beckett istället för att betona det besinningslösa ursinnet – möjligen inspirerad av att skådespelaren, liksom Beckettrollen Krapp, spelar in sina tirader på band. Mjölkflickan som aktören ivrigt väntar på, representerar såväl oskuld som försoning men också pojken från I väntan på Godot.
Helt enkelt komplicerat innehåller flera sådana religiösa metaforer. Skådespelaren tar då och då på sin krona som han använt när han spelat Rikard III, besten som dödar alla omkring sig för att få makt men också med en viss njutning. Kronan, som ska tryckas ner så att det blöder, kan också representera Jesus törnekrona och att bära andras lidanden.
Sten Ljunggren redovisar denna medvetandeström av ord, galla och skräck med en genomlyst närvaro, en knappt behärskad ångest som han försöker bemästra via utlevd ilska.
Det är en makalös rollprestation om rollskapandet som överlevnadspraktik och gräns mot äcklet – också inför sig själv. 70 minuter varar detta pessimistiska, nästan rituella, föredrag om vikten av att låta skräcken inför livet – och därmed döden – skapa motstånd mot mental förtvining.
Text: Thomas Bernhard. Övers: Anders Olsson. Regi: Martin Berggren. Scenografi: Sven Haraldsson. Musik: Christian Spering. Medv: Sten Ljunggren, Lou Regen/Alma Berggren Ek
