Möter man någon i paradiset kan man inte börja med de svåra, obekväma frågorna. Per Wästberg får först visa sin vackra skånska gård, vi går genom vita rum, längs trädgårdsgångar kantade med prunkande rabatter fram till lusthuset där bordet redan är dukat med tekoppar och nybakade scones.

–Här lever jag mitt munkliv, läser och skriver minst fyra månader varje år, berättade han redan när vi passerade stockrosorna. Med tillägget att han vid sin sida, förstås, har hustrun Sofia.

Fliten ger resultat. Nästa vecka kommer fjärde delen av Per Wästbergs memoarer, den som fått namnet Ute i livet och handlar om åren mellan 1980 och 1994. Genom 404 sidor tar han med oss till händelser och människor – bara personregistret kräver 24 egna sidor – fram till sina mest privata brännpunkter. Som när han lämnar en kvinna för en annan, när han blir pappan som bryter upp från sin familj.

Att jag läser hans bok orättvist, mer långsamt genom de privata våndorna än när han rör sig ute i världen, beror främst på honom själv. Att han i våras när hans dotter Johanna Ekström kom ut med sin självbiografiska Om man håller sig i solen bad att få vänta med en kommentar tills nu, när hans egen bok kommer ut. Eftersom den avhandlar samma tid. Därmed inte sagt att den ska läsas som en försvarsskrift.

–Nej, nej, främst är min bok ett tackbrev till livets fest. Jag är starkt medveten om hur bra jag har det, vilken tur jag haft, och den känslan har förstärkts genom memoarskrivandet.

Så att rota i minnen och gamla dagböcker har inte förändrat din självbild?

–Arbetet har snarare bekräftat att jag förblivit densamme: En upptäcktsglad pojke.

Framåtlutad i en korgstol talar han om alla resor till Afrika, om arbetet med PEN-klubben och Amnesty, mötet med författarkolleger världen över – men också med Mugabe, som får ett helt kapitel i hans bok. Per Wästbergs ögon lyser, gesterna är livliga; nog har pojken kvar sina såpbubblor. Men han är också mannen som svek – och i de egna böckerna går nära sina uppbrott.

–Det är sant att jag är en lycklig man. Men jag är förstås inte lycklig över att jag gjort tre älskade kvinnor olyckliga, åtminstone temporärt, när jag brutit upp på grund av nya kärlekar som gått utöver det som moral och hänsyn påbjuder. Men detta gäller inte barnen. Jag lämnade Johannas mamma Margareta Ekström, men jag lämnade inte Johanna. Eller hennes bror.

Tillbakalutad i korgstolen, som för att få stöd av den flätade ryggen, tillstår han att boken Om man håller sig i solen gjort honom ledsen.

–Ja, mer bedrövad än jag nog blivit för någonting i mitt liv.

För att du tycker att Johannas bild av sin uppväxt inte stämmer eller för att hon uppenbarligen mådde så dåligt?

–Det sista är förstås svårast. Men jag tycker också bilden av vårt liv på Stora Skuggan är orättvis.

Redan den 7/9 1971, när Johanna är ett år, förutspår Per Wästberg i sin dagbok: ”Hon kommer att profilera sig i motstånd till oss.” Betyder det att hennes bok inte förvånade honom?

–Jo, i högsta grad. Eftersom hon håller fast vid att den är självbiografisk. Att skriva om en uppväxt som vilar på en avgrund, vilket är hennes tema, är konstnärligt mycket fruktbart och något jag skulle ha accepterat i en roman. Men jag tycker det är kolossalt feltolkande av en dotter, som ändå levt så nära oss, att hennes mor och jag ville dölja något under en estetiskt vacker yta. Min uppfattning, som jag delat med mina kvinnor, är densamma som Ellen Keys; detta att skönhet utvecklar en människa. Jag har behövt ljus och rymd för min mentala hälsa. Efter resor till kåkstädernas helveten var det viktigt att komma hem till det som inte var kaos.

Fick något vara fult, skitigt, hemma hos er?

–Nej, det försökte vi förstås hålla borta. Men det Johanna beskriver är ju det fula som fanns under ytan. Och det känner jag inte igen. Frånsett detta att jag mötte en annan kvinna och lämnade hennes mamma, vilket jag så här i efterhand kan känna skuld för. Inte för att det hände utan för att jag alltför länge levde dubbelliv. Vi gjorde det för barnens skull men man ska inte bry sig om barn i den situationen.

Så du tycker hennes bok är – ja, vad sa du – orättvis?

–I högsta grad. Eftersom den är så ensidigt mörk, svart. Denna känsla av orättvisa har förstås förstärkts av att så många recensenter, med tonvikt på yngre kvinnliga, har funnit ett legitimt sätt att angripa mig. Jag är ju kändisen i sammanhanget. ”Emotionellt störd” skrev man i Aftonbladet. ”Inpiskad skitstövel” skrev man i Dagens Nyheter. Min egen bok kommer förvisso en smula post festum…

Man kan tycka att just en ambitiös memoarskrivare borde ha större förståelse för den som lämnar ut sitt privatliv. Per Wästberg håller med. Men poängterar att hans böcker är så oändligt mycket snällare än Johannas. I nästa andetag säger han att barn förstås har större rätt att skriva utlämnande om sina föräldrar än vad föräldrar har att skriva om sina barn. Litteraturen är förvisso full av fadermord.

–Men då i skönlitterär form. Johanna menar att hon beskriver verkligheten men har hoppat över allt positivt som fanns i vårt familjeliv, alla lyckliga stunder. Därför känner jag inte igen mig.

De flesta författare väntar med att skriva om sin uppväxt tills föräldrarna är döda. Johanna Ekström väntade inte. Därmed, om man ska se det positivt, gav hon dem alla chansen att reda ut det som blivit fel.

–Det är sant. Samtidigt har hennes bok tillfogat mig sår som kommer att ta tid att läka, sår som recensenterna i hög grad bidragit till. Att bli utpekad som inpiskad skitstövel är en smädelse som jag står helt frågande inför.

Lika undrande är han inför bilden av sig själv som en kärlekens hoppjerka.

Mycket har förvisso skrivits om Per Wästbergs äktenskap, inte minst när han för sju år sedan bröt upp för sin nya kärlek, Sofia som är 32 år yngre. Men – i ärlighetens namn – fyra långa kärleksrelationer på 78 år är kanske inte något att hisna inför.

–Nej, jag menar det. Varför jag brutit upp har jag svårt att analysera särskilt övertygande ens för mig själv. Det rimliga, naturliga, är att en gammal kärlek dör innan man öppnar sig för en ny. I mitt fall har det inte varit så. De nya kärlekarna har bara haft en annan färgning, en dragningskraft som inte gått att motstå.

Och sedan, har det blivit bättre för varje gång?

–Det tycker jag nog. Nu räknar jag med att aldrig någonsin älska någon annan än Sofa.

Kan denna övertygelse också vara en åldersfråga för den som nästa gång fyller 79?

–Det ligger väl mycket i det. Men det är likadant för henne.

Deras kärlek, för att använda hans egna ord, ”skapade stor uppståndelse inte minst i södra Gotlands kulturkretsar”. Många tog parti för hans tidigare hustru Anita Theorell, hon som blev lämnad.

–Att mista gamla vänner smärtar. Men jag var väldigt bestämd, tänkte att de får väl finna sig i det som hänt. Fortfarande finns det säkert de som ifrågasätter Sofias och min relation, trots att så lång tid gått. Men om jag blivit mer ensam är det i så fall något positivt. Nu har jag tid att läsa, skriva, vara med bara Sofia.

Det är han själv som beskrivit paradiset som ett lusthus på en äng, nära vattnet, dukat med ett English high tea. Precis som där vi sitter. Nu lämnar han detta paradis för att bli fotograferad, kliver rakt ut genom fönstret. Kvar i luften hänger svaret på hur han hade velat bli omskriven, vilken bild som varit mer rättvis.

–Att jag är omtänksam, lyssnande och intresserad av andra. Ja, så långt från en skitstövelpappa man kan komma.