En söt doft, som en blandning av viol och vanilj, möter besökarna i entrén på Ashdown Park Hotel. Det slottsliknande hotellet ligger på den engelska landsbygden i East Sussex, fem mil söder om London, och har för tillfället ockuperats av journalister från hela världen. Vi är här för att träffa personerna bakom filmen Nalle Puh – Nya äventyr i Sjumilaskogen.
I filmen är Nalle Puh, Nasse och resten av det välkända gänget på jakt efter I-ors försvunna svans. Disney har utgått från berättelser i A A Milnes böcker och har den här gången återgått till en mer gammaldags handritad animation.
När Disney lanserar en film sparas det aldrig på krutet. På Ashdown Park Hotel har en av de stora salarna gjorts om till ett gigantiskt lekrum. Det är gosedjuren här inne som ger ifrån sig den söta violdoften.
– De här tröjorna kostar mellan 70 och 150 Euro. De är lite mer exklusiva och säljs bara i Italien, säger en av pr-personerna på Disney och håller fram en tröja med Nalle Puh-tryck.
Utöver leksaker finns här allt från barnsängar och serviser till dataspel och badskum. Att det här tillställningen handlar lika mycket om produkterna runt omkring som själva filmen är inget som hålls hemligt.
–Vi på Disney är stolta över vår förmåga att överföra berättelsen från en film till de produkter vi tar fram. På så sätt kan historien fortsätta i barnens hem och ge bränsle åt deras fantasi när de leker, säger Luis Fernandez, kreativt ansvarig för produkter på Disney.
Nalle Puh och hans vänner drar varje år in över en miljard dollar och är bland de mest populära och lönsamma figurer Disney har i sitt stall. Exakt hur mycket Disney tjänar på alla Nalle Puh-produkter vill Luis Fernandez inte gå in på, men han säger att den enda figur som egentligen kan utmana är Musse Pigg.
Något cyniskt kan man fråga sig om anledningen till att en ny Nalle Puh-film kommer ut är för att locka en ny generation barn till leksaksbutikerna. Det är också något som halvt om halvt bekräftas av filmens manusförfattare Burny Mattinson.
–Jag tror att avsikten med filmen är att återuppliva varumärket och karaktärerna för allmänheten. Den senaste filmen kom ut för 30 år sedan, så Disney känner nog att det är på tiden med en ny fräsch film för att öka intresset.
Utöver Burny Mattinson och Luis Fernandez finns även regissörerna och några animatörer på plats. Andreas Deja, som animerar Tiger, säger att all kringförsäljning är ett måste för att Disney ska ha råd att finansiera nya filmer.
–Jag tror att det är nödvändigt eftersom inte alla filmer blir kassasuccéer. Själva industrin runt omkring har gjort att studion hela tiden kunnat fortsätta jobba med nya filmer. Annars hade vi kanske gått omkull för länge sedan.
Utanför Ashdown Park Hotel sprider verklighetens Sjumilaskog ut sig. Ashdown Forest, som den egentligen heter, är till större del hed än skog och ligger utanför det lilla samhället Hartfield. På 20-talet var det hit författaren AA Milne åkte när han ville komma bort från storstadsstressen i London. I sommarhuset skrev han på sina romaner och pjäser, samtidigt som det enda barnet Christopher Robin lekte med sina gosedjur. Det var här berättelserna om Nalle Puh kom till.
Alla platser i böckerna är hämtade från verklighetens Ashdown Forest. En stor sandgrop är platsen där Ru lärde sig hoppa. En klunga tallar är den förtrollade plats där ingen någonsin kunnat räkna om det är 63 eller 64 träd. Men det finns inte några skyltar som märker ut platserna och även om man har en karta som visar var de ligger är det inte helt självklart vilket av alla träd som Nasse egentligen bor i.
På en parkbänk längs en av stigarna sitter paret Lisa Siketi och Paul Woollett. De bor i närheten och säger att det brukar komma en hel del turister till Ashdown Forest på somrarna.
–Varje år kommer hundratals japaner. De älskar verkligen Nalle Puh. En gång stötte vi på en japansk tjej som hade gått vilse när hon letade efter alla ”förtrollade platser”. Hon hade högklackat på sig och det är verkligen inte särskilt praktiskt här, säger Paul Woollett och skrattar åt minnet.
Han har inget emot alla turister som kommer på besök, men tycker lite synd om de som kommer ändå från Japan.
–Det finns ju inte något att se här egentligen. Men det är åtminstone fina omgivningar.
Att man inte gjort mer i Hartfield kring industrin av traktens mest kända figurer är ett medvetet val. Skogen är en nationalpark och Ros Mariott, förvaltare på Ashdown Forest Centre, säger att det sista de vill är att skogen ska bli något sorts Disneyland.
– Om vi till exempel skulle bygga Ugglas hus skulle turismen öka och det är inte något vi är ute efter. Det är jättekul att det kommer turister och kollar, men vi gör ingenting för att uppmuntra dem att komma hit. A A Milne har förevigat Ashdown Forest i sina böcker och vi vill behålla skogen som den såg ut när han bodde här.
Även om inga aktiva försök har gjorts för att locka till sig besökare finns det en naturlig turistattraktion i skogen. Nedanför heden, där hassel- och kastanjeträden breder ut sig, hittar man den bro där Nalle Puh uppfann leken ”puhpinnar”.
På ena sidan bäcken finns också ett träd med en miniatyrdörr. På en skylt står det Mr Sanders. Det är en likadan skylt Nalle Puh har ovanför sin dörr i böckerna. Efter en stormig höstnatt för några år sedan var dörren bara där och trots efterlysningar i lokaltidningen tycks det fortfarande inte finnas någon som vet vem som satte upp den.
Ovanför bron åker kartan fram. En kvinna stannar till med bilen och frågar var jag ska.
– Jag ska till Cotchford Farm.
–Vill du besöka huset där författaren A A Milne bodde, eller huset där Brian Jones tog sin sista simtur, frågar hon.
– Jag trodde att det var samma hus?
– Det är det också. Jag undrar bara vilket hus du är intresserad av.
Hartfield och Cotchford Farm är inte bara känt för att vara platsen där A A Milne skrev böckerna om Nalle Puh. I slutet av 1960-talet köptes godset av Rolling Stones forna gitarrist Brian Jones. Det var på Cotchford Farm han kickades från bandet och det var också här han hittades död i sin swimmingpool några veckor senare.
Kvinnan i bilen heter Mary Taylor och bor precis ovanför Nalle Puhs bro. Hon berättar att det finns en hel del äldre personer på vägen som lekte med Christopher Robin när de var små.
–Han var en verkligt sorglig figur faktiskt. När han blev äldre blev han retad i skolan för att han var verklighetens Christopher Robin. Han gillade inte alls att bli sammankopplad med den Christopher Robin som finns i böckerna och tyckte att fadern stulit hans identitet.
När jag frågar Mary vad hon tycker om att Disney gjort en ny Nalle Puh-film märks det att är en fråga som väcker känslor.
–Disneys figurer är verkligen hemska. Men jag antar att det är okej så länge barnen gillar filmerna. Men de riktiga böckerna är bättre.
Själva samhället Hartfield består i stort sett av en huvudgata kantad av några affärer och två pubar. Många av invånarna är stolta över att böckerna om Nalle Puh skrevs just här. Därför uppstår en något komisk situation när en ung kille frågar kassörskan i den lokala Nalle Puh-affären, Pooh Corner, om det är Disney som ligger bakom historierna. Hon svarar att så inte är fallet.
–Det var författaren A A Milne som skrev böckerna om Nalle Puh. Disney köpte sedan rättigheterna för varumärket på 60-talet.– Men var det inte Disney som bestämde hur han skulle se ut?
Kassörskan förklarar att det var A A Milnes vän E H Shepard som illustrerade böckerna och att han i sin tur inspirerats av de gosedjur Cristopher Robin hade. När Disney sedan köpte rättigheterna bestämde de sig för att göra egna versioner av figurerna.
De bittra striderna kring rättigheterna av Nalle Puh har varit både många och långa. Redan 1930 sålde A.A Milne alla merchandise-rättigheter i USA och Kanada till den amerikanska affärsmannen Stephen Slesinger för tusen dollar. Ingen av dem anade då hur gigantisk industrin kring Nalle Puh skulle bli.
Senare förhandlades ett nytt avtal fram som innebar att Stephen Slesinger också ägde rättigheterna till alla framtida tv- och radioframträdanden av Nalle Puh. Men 1961, fem år efter A.A Milnes död, sålde hans änka Dorothy de Sélincourt filmrättigheterna till Disney. Vid det här laget var även Stephen Slesinger död och alla avtal skrevs om på nytt.
Allt var lugnt ändå fram till 80-talet då intresset för Nalle Puh fullkomligt exploderade i samband med lanseringen av VHS. Med så mycket pengar på spel kände plötsligt arvtagarna till Stephen Slesinger sig förfördelade och drog Disney inför rätta. Rättsliga strider inleddes 1991 och pågick i hela 18 år innan en amerikansk domstol beslutade att rättigheterna till varumärket Nalle Puh tillhör Disney.
Inget av det här berättar kassörskan till den unga killen. Men han verkar nöjd med svaren och går därifrån. Kvar står kassörskan, som heter Georgina Tod, och suckar lätt. Hon berättar att det här är långt ifrån första gången hon fått frågan om Nalle Puhs ursprung.
–Det är många som tror att Nalle Puh är amerikansk, eller möjligtvis kanadensisk. Jag tycker att det är synd att Disney inte utgick mer från de ursprungliga figurerna. Nu är de för söta och har alldeles för starka färger. Men å andra sidan är det kanske det barn gillar?
I Hartfield är det många som håller med Georgina Tod. De flesta tycker att Disneys version är alldeles för sockersöt och färgglad. Många säger lokalpatriotiskt att de föredrar böckerna framför filmerna. Men det finns undantag. På puben Anchor Inn hänger en ung mamma med sin treåriga dotter. Hon säger att både hon själv och dottern föredrar filmerna.
Möjligtvis är det en generationsfråga. Äldre engelsmän läste böckerna som små, medan den yngre generationen växte upp med Disney-versionen. Kanske är det också den klassiska striden där finkultur ställs mot populärkultur.
Ägaren till Pooh Corner, Mike Ridley, är dock övertygad om att Nalle Puh inte hade blivit lika populär utan Disney. Han berättar att innan filmen kom ut sågs böckerna som något för medelklassen. Troligtvis på grund av att A A Milne var välbeställd. Men när den första Nalle Puh-filmen släpptes 1966 var det många i England som var upprörda.
– När Disney beslutade att de ville exploatera Nalle Puh, gick de verkligen hårt ut. De brydde sig inte ens om den brittiska dialekten. När den första trailern kom var det stora protester i brittisk media. Protesterna växte i styrka och till slut ändrade faktiskt Disney så att Christopher Robin fick en brittisk accent.
Mike Ridley flyttade till Hartfield 1976 och öppnade Pooh Corner kort efter det. I och med den nya filmen kommer intresset för Nalle Puh återigen öka. Det är självklart något som är positivt för honom själv och Pooh Corner. Men för Mike Ridley verkar Nalle Puh betyda mer än bara pengar. Över en kopp kaffe i ”Nasses tehörna” berättar han om sin livslånga kärlek till den snälla teddybjörnen utan hjärna.
– Det jag gillar med historierna är att det är en värld långt ifrån vår egen. Det finns inga bilar, flygplan, tegelhus, gatuljus eller affärer. Det är en helt annan värld. Det är vad som tilltalar mig mig med Nalle Puh och det jag tror är det som tilltalar andra också,
Nalle Puhs värld är sannerligen en oskyldig plats befolkad av gulliga djur med tydliga karaktärer. Nasse är orolig, Kanin lättretlig och Tiger hyperaktiv. Det är möjligt att det är det som gör historierna så populära. För egentligen är det inte så mycket som händer. I-or tappar svansen, Nalle Puh suktar efter ”håning” och Christopher Robin tar med sina vänner på ”expotition” till Nordpolen. Det är en plats utan måsten och krav. En värld där det bästa som finns är att göra ingenting.
