–Om det finns tvivel, så har jag en chans.

Så säger Frédéric Bourdin i filmen ”The imposter” som har premiär idag.

Under flera månader bodde han hemma hos Beverly Dollarhide i Texas och låtsades vara hennes son.

Beverlys verklige son, Nicholas, försvann i juni 1994. Tre år senare fick hon ett telefonsamtal med den glädjande nyheten att hennes son dykt upp i Linares, Spanien. Nicholas syster flög genast till Europa och hämtade honom.

Problemet var bara att pojken som steg av planet några dagar senare inte alls var 16-årige, blåögde Nicholas Barclay. Istället var det 23-årige, mörkögde, fransk-algeriske Frédéric Bourdin som familjen välkomnade in till det väntande pojkrummet. Det dröjde över fyra månader innan Bourdins lögn avslöjades. I mars 1998 kunde han gripas och senare dömas till sex års fängelse.

Historien utgör navet i brittiske regissören Bart Laytons prisbelönta dokumentär ”The imposter”. Att tänja på sanningen är något vi alla känner igen oss i. Ofta handlar det om oskyldiga lögner: En berättelse görs något mer dramatisk för att locka till skratt, kanske vill vi framstå som lite bättre än vad vi är.

–Jag tror de flesta av oss undrar hur långt man kan dra sina lögner. Personer som vågar gå över gränsen fascinerar oss, säger regissören Bart Layton och fortsätter:

–En lögn kan ibland passa bättre än sanningen. Uppenbarligen fanns det, i den här familjen, ett behov av att tro.

Forskning visar att om vi har bestämt oss för att tro på någonting, då är vi mer benägna att söka bekräftelse på vår initiala bedömning än att söka efter sanningen. Risken är då att vi aktivt bortser från information som faktiskt kan leda oss rätt. En grupp människor kan också tro på uppgifter som de som enskilda, fristående personer aldrig hade trott på.

Om man vill ha tillbaka sitt försvunna barn, är det kanske inte så konstigt att man tror på en presenterad sanning, även om tecknen på lögn är många.

Verkliga, avancerade lögnare är ett återkommande tema för åtskilliga filmer. I ”Bluffen” ser vi Richard Gere i rollen som Clifford Irving – mannen som skrev en falsk biografi om Howard Hughes. Leonardo Di Caprio är Frank William Abagnale i ”Catch me if you can”. I ”Shattered glass” spelar Hayden Christensen Stephen Glass som fabricerade reportage på tidningen The New Republic.

Exemplen är många och gemensamt är att lögnen här används för att uppnå bekräftelse – inte i första hand ekonomisk vinning. Och kanske är det just det som fascinerar oss: Att blåsa någon på pengar är i det närmaste banalt och syftet är enkelt att förstå. Men att medvetet ljuga för att förbättra sin egen självbild är mer kittlande eftersom det är något vi alla gör ibland.

Ola Kronkvist forskar vid Linnéuniversitetets polisutbildning i Växjö och har skrivit boken ”Att avslöja lögn”. Han hävdar att lögner utgör ett social kitt i var- dagen. Vi är bekväma med att ljuga om att maten är god eller att inredningen är tilltalande. Att anklaga någon för att ljuga är inte socialt accepterat.

–Det finns två risker med att ifrågasätta någon: Om man avslöjar en lögn kan konsekvenserna bli förödande, i familjen Barclays fall innebar det ju att de blir av med sin ’son’. Och om man har fel i sin anklagelse om att någon ljuger måste man hantera den situationen också.

Frédéric Bourdin har nu blivit 38 år och bor med sin familj i Frankrike. Beverly Dollarhide har fortfarande inte fått tillbaka sin son till San Antonio, Texas.

Privatdetektiven Charlie Parker har ägnat en stor del av sin karriär åt att leta efter Nicholas Barclay. Det var också Parker som avslöjade Frédéric Bourdins lögn för 14 år sedan.

–När polisen grep honom upptäckte jag att han knappt hade några saker eller kläder i sitt rum. Han hade bara sovit i Nicholas säng och ägde inte mer än det han hade i väskan när han kom från Spanien.

Frédéric Bourdin ljög alltså inte för att få pengar. Han ljög för att få kärlek. Och för att bygga en illusion av att han tillhörde en familj.

Han ville bara förbättra sin egen självbild.

Och vem vill inte det?