Marguerite Duras fick sitt genombrott med ”En fördämning mot Stilla havet” 1950, en berättelse om en familj på André Gides beprövade tema ”Familjer jag hatar er!”. Medlemmarna i romanens familj kämpar mot olidliga livsvillkor i Franska Indokina men också mot varandra. Boken var baserad på Duras egen uppväxt.
I den efterföljande romanen släppte hon loss sin fantasi, som om hon inte var nöjd med det ikonoklastiska familjedramats framgångsformel. Hon verkar ha befunnit sig i valet mellan två litterära vägar. Å ena siden ett berättande à la Jean-Paul Sartre och hans läromästare Flaubert som med klinisk distans gestaltar sinnesintryck, tecknar personer och blottlägger social och tankemässig förstelning. Å andra sidan ett berättande som vill skapa ett för litteraturen helt eget verklighetsregister. Här kunde hon stödja sig på sin vän Maurice Blanchot, författaren till ett antal tyngdlösa och kristallina fiktioner som ”Thomas l’obscur” och ”Dagens vanvett”. Bakom honom fanns Mallarmé med sin tro på skriften som religion. Den litteraturformen blev så småningom Duras egen.
Men i början av 50-talet verkar hon inte ha kunnat välja. Eller snarare, hon valde båda vägarna och försökte smälta samman dem. Resultatet blev ”Sjömannen från Gibraltar”, den omfångsrikaste bok hon någonsin skrev.
Den blev ingen framgång när den kom ut 1952. Först nu har den översatts till svenska av Ulla Bruncrona. Men trots att den kränger åt flera olika håll och kombinerar flera olika stilar har ”Sjömannen från Gibraltar” åtskilliga kvaliteter som gör översättningen till något av litterär händelse, och det inte bara för Durasfantasterna. Den är förunderligt rik med sina udda personer och infogade berättelser inne i andra berättelser. Den har en drastisk och grym humor som få Durasromaner (man hittar humorn mer i hennes pjäser). Den pekar framåt, särskilt i dialogerna, mot den avskalade litteratur som hon skulle skriva under senare decennier. Och inte minst pekar den framåt mot den mogna Duras tematik framför alla andra: passionens våld. Här är passionen som i så många klassiska kärleksberättelser en angelägenhet för tre. En ung man som också är bokens berättare – den enda bok av Duras med en manlig berättare! – semestrar vid Medelhavet med sin kvinna. Av en lastbilschaufför han tar lift med får han impulsen att ändra sitt liv: bryta med kvinnan han inte älskar, lämna sitt själlösa kontorsjobb, och ge sig ut på resor utan mål.
Han träffar den ofantligt rika Anna som sedan många år med sin vita lustjakt och ett antal välbetalda matroser letar efter sin älskade, kallad sjömannen från Gibraltar. Anna hittade honom för många år sedan vid Gibraltar, därav hans namn. Efter en tid tillsammans med henne försvann sjömannen. Under berättelsens gång blir han en alltmer undflyende gestalt, en mytisk representant för den totala och ouppnåeliga kärleken. Bokens berättare blir Annas älskare på den vita båten, han deltar i sökandet efter sjömannen men fruktar samtidigt att finna honom: det skulle innebära slutet på hans och Annas förhållande. Hur det går? Ja, inte som man väntar.
”Sjömannen från Gibraltar” är som så många av Duras berättelser och pjäser en fabel om begärets dunkla mål. Lastbilschauffören i början och sedan den mystiske sjömannen blir den tredje som triggar berättarjagets längtan, kanske till och med väcker den hos honom. Och sjömannen/rivalen håller sedan denna längtan vid liv. Det är inte svårt att hitta Duras förebilder i liknande triangulära fiktioner, i två filmer nästan samtida med Duras bok: Viscontis ”Köttets lust” och Orson Welles ”The Lady from Shanghai”. Laure Adler berättar i sin Durasbiografi om hur hon fascinerades av Welles film. I bakgrunden anar man också Dostojevskijs ”Vita nätter” om en man som förälskar sig i en kvinna som troget väntar på sin försvunne älskare. Och i den väldiga litterära ekokammare som Duras roman deltar i finns dessutom Karen Blixens romantiska sjömansskröna ”En odödlig historia” (som Duras knappast kunde ha läst) och givetvis också berättelsen om Odysseus väg mot hemkomst, hustru och rivaler.
Men det är inte de litterära parallellerna som gör ”Sjömannen från Gibraltar” till stor läsning. Här finns ett övermått på detaljer; landskap, dagrar, platser, säregna människor och besynnerliga situationer skildras med korthuggen skärpa som påminner om att Duras också var en av sin tids bästa journalister. Här finns en magisk dansscen, som så ofta hos henne. Och hon kan återge berusningens komik och våld. Till sist blir också själva havet både magisk huvudperson och den moder – franskans ”mer” och ”mère” är likljudande – som på något vis ändå alltid är undertexten i Duras böcker.
”Sjömannen från Gibraltar” är inte Duras mest helgjutna roman, men den är hennes mest livsbejakande. Det är som om hon här vill säga allt – och faktiskt lyckas med att säga en hel del av det.
