För ganska precis ett år sedan gav Jan Guillou ut första delen av sin romansvit om 1900-talet. Samma dag som boken gavs ut intervjuades Guillou i radion. Han sa då att det var skrattretande att en recensent i Svenska Dagbladet påstått att Guillou var landets sämste författare genom tiderna.

Ett sådant påstående vore skrattretande. Problemet är bara att ingen i den här tidningen vare sig sagt eller skrivit det. Jag kan även intyga att recensenten i fråga inte ens hade tänkt tanken. Den var helt och hållet en produkt av Jan Guillous stundom ganska livliga fantasi.

Synd att Guillous fantasi inte är lika rörlig när han skriver sina romaner. Då hade den andra delen av 1900-talssviten, ”Dandy”, kunnat bli riktigt bra.

Den handlar om den tredje av de norska bröderna som introducerades i ”Brobyggarna”, alltså brodern som skeppades iväg till England tillsammans med en ung ädling han älskade och därför inte fick mer utrymme i den första boken. Sverre är, liksom sin älskade, nyutbildad ingenjör. De båda har avancerade planer på att förbättra tågen, att göra dem både bekvämare och mer funktionella. Men Sverre har också konstnärlig talang, och paret rör sig i tidens konstnärliga och intellektuella kretsar, främst Bloomsburygruppen, men även Roger Casement far förbi som ädlingens tillfälliga snedsprång.

Tematiskt följer Guillou två linjer, en teknisk-historisk och en konst- och litteraturhistorisk. Romanen vittnar om ingående källstudier av de båda kulturerna, men också om Jan Guillous oförmåga att gjuta liv i allt som andas ett estetiskt eller existentiellt värde. När han skriver om de tekniska idéerna, frustar Guillous berättande av den lille Meccanobyggarens iver och förtjusning i alla tekniska data.

När det gäller skildringen av det tidiga 1900-talets konst- och intellektuella scen i London och Paris hade jag gärna sett mer av den fantasins rörlighet som Jan Guillou visar när han beskriver dem som inte till fullo inser hans geni.

Han skriver om de post-impressionistiska utställningarna, om premiären på ”Våroffer” och Bloomsburygruppen. Han ger också en del tillbakablickar på processen mot Oscar Wilde.

Men han nöjer sig med att registrera. Någon har sagt att Bloomsburygruppen ”lived in squares and loved in triangles”, och Guillou reder omsorgsfullt ut hur dessa trianglar såg ut. Han återger ändlösa samtal som Sverre, ädlingen och dennes frigjorda syster för med Lytton Strachey, Virginia Woolf och hennes syster Vanessa Bell, Dora Carrington och Keynes.

Men i dessa skikt av texten är prosan livlös. Jan Guillou saknar vilja att ge en förnimmelse av hur samtalen fördes eller de känslor som ändå frodades i den sexuella gemenskapen. Attraktion, kärlek, begär: sådana kategorier göre sig icke besvär. Inte heller svartsjuka, depression eller raseri får plats i Guillous Bloomsburyvärld. Det är svalt och sakligt, enda gången starkare känslor gör sig gällande är när någon riskerar att förlora en debatt. Och då riktas all vrede mot förlusten, inte mot åsikten hen debatterat mot.

Trots den erotiska laddningen (inte bara vid Bloomsburys öppna platser), blir texten märkvärdigt könlös. Strachey hade en kamouflagehustru, men vad kände han? Hur var det med Virginia Woolfs sjukdom? Så fort Guillou närmar sig något som är tvetydigare än ett kopplingsschema gör hans prosa halt. Det är synd. Ty han hade ett ämne.