Länge rådde enighet om att övervakningsfrågan handlade om att hitta en lagom avvägning mellan två värden: nationell säkerhet kontra personlig integritet. Politik sägs handla om att kompromissa, vilket förutsätter en glidande skala av alternativ. Mellan de bägge ytterligheterna anarki och polisstat gäller det att hitta en gyllene medelväg, förklarar exempelvis övervakningskritikern Pär Ström på sin sajt stoppa-storebror.se.

Utifrån dessa premisser har en idealistisk kritik mot övervakningssamhället vuxit fram. En kritik som åberopar sig på medborgerliga rättigheter, särskilt rätten till personlig integritet. Rättigheterna anses visserligen tidlösa, men eftersom de måste vägas mot andra rättigheter så förblir möjligheten till kompromiss ändå öppen – särskilt som ”integritet” är ett notoriskt luddigt begrepp.

De senaste månadernas ”blogg­bävning” mot FRA har dock inte bara, som Marie Demker framhållit (SvD 8/9), skapat block­överskridande allianser utifrån ett integritetsperspektiv. Debatten har inte minst varit en kollektiv läroprocess, där denna idealistiska kritik mot övervakningen stegvis har kompletterats med vad jag vill kalla en materialistisk kritik.

Materialisterna utgår från hur datatrafik fungerar rent tekniskt och påpekade tidigt att även e-post mellan svenskar passerar landets gränser. Spekulation i möjliga framtidsscenarion, snarare än höga principer, får motivera materialisternas politiska ställningstaganden. För materialisterna finns i FRA-frågan ingen kompromiss, inga mellanpositioner; dess logik är binär och ekar bland bloggarna: antingen kopplas kablarna in, eller inte.

Den senaste tidens uppmärksamhet kring att FRA:s superdatorer kan teckna så kallade sociogram var det stora genombrottet för det materialistiska perspektivet. Många politiker, oavsett inställning till FRA, har haft svårt att hänga med. De föredrar idealismens premiss: först väga principer mot varandra och fatta ett beslut, sedan lämna det tekniska till experterna. Inte minst gäller detta socialdemokraterna, som ju visserligen är överens med regeringen om att koppla in kablarna i övervakningsnätet, men som nu ändå positionerar sig som kritiker genom att kräva tydligare riktlinjer för när FRA ska tvingas blunda.

Materialisterna fnyser mot sådana ”pappersspärrar”. Inte heller är de intresserade av att, som vissa idealistiska integritetsförkämpar, kräva regler för FRA:s lyssnande på radiovågor. Det ligger ju i radiovågors natur att vara tillgängliga. Avlyssningen av kabeltrafik är väsensskild i att den kräver lagar om tvångskopiering av information från nätoperatörerna.

Idealister diskuterar vad FRA får göra, materialister vad FRA kan göra. Regeringens företrädare fortsätter envetet att tala i metaforer – vad som på modern kanslisvenska kallas ”teknikneutralitet” – men protestvågen har tränat upp en immunitet mot sådana undanmanövrer. En ny motståndsvåg inom regeringspartierna har under hösten förtydligat det konkreta innehållet i sitt krav: kablarna ska inte kopplas in!

Styrkan i FRA-motståndet är just kombinationen av idealism och materialism, eller om man så vill juridik och teknik. Fram växer en ny förståelse av nätets politik.

Mycket har hänt på några år. När EU i slutet av 2005 fattade beslutet om allmän datalagring sysslade Sveriges politiska bloggare mest med pajkastning inför valrörelsen. År 2008 samarbetar vänsterns och högerns övervakningskritiker i att slipa varandras argument. Detta har bara kunnat ske mot bakgrund av de senaste årens nätdiskussioner om fildelning, där ett materialistiskt perspektiv långsamt fått fäste.

Förslaget om att stänga av fildelare från internet kritiserades exempelvis ur två olika vinklar. Ur ett idealististiskt perspektiv är det ett oproportionerligt övertramp mot den enskildes rättigheter att beröva någon tillgång till nätet. Materialistiska kritiker påpekar tvärtom hur lätt det är för den enskilde att kringgå en sådan åtgärd – vilket riskerar leda till ytterligare regleringar av nätet. Detta oavsett om man vill stänga av en enda människa, eller en miljon.

I längden kommer det att vara ohållbart för politiker att fly undan nätets materiella aspekter. Detta betyder inte att de måste ”lägga sig platt för tekniken”, för utvecklingen är alls inte förutbestämd. Däremot krymper utrymmet för kompromisser. Vissa nätpolitiska frågor har den egenheten att de faktiskt är binära. Principer är viktigare än någonsin, men de ställningstaganden som de ska vägleda erbjuder ibland bara två alternativ: ett eller noll.