Vi hade stämt träff, inget märkvärdigt, en kopp kaffe och något gott från det lokala bageriet. Det hade gått åtskilliga månader sedan vi sågs förra gången. Nu skulle det bli av – vi hade båda saker att berätta. Slumpen gjorde att just denna dag, måndagen den 15 mars, var en av årets alldeles speciella dagar för Sture Linnér. Ja, han brukade ha en sådan alldeles speciell dag i stort sett varje år.

Det var alltså en strålande författare som öppnade dörren: ”Jag har just fått det första exemplaret av min Pindaros-bok. Är den inte vacker! Omslaget är precis som jag ville ha det, det är min äldste son som tagit bilden.”

Den grekiske diktaren Pindaros var för Sture Linnér en långvarig följeslagare. Han har vid olika tillfällen skrivit om honom, men nu hade han i boken Solglitter över svarta djup skrivit ur sig allt han visste och genom åren inhämtat om Pindaros. Det var stort.

Senare, under vad som skulle visa sig bli vårt sista samtal, underströk han hur fantastiskt det var att kunna få skriva. Vilken glädje han varje dag kände att få sätta sig ner med sina texter. Och han var fullt upptagen av nästa bok ‧– ett gigantiskt hopp i tiden. Den skulle handla om Kongokrisen i början av 1960-talet, Dag Hammarskjöld och de andra aktörerna. Nu skulle han berätta allt han upplevt och visste om denna minst sagt kontroversiella tid, men också historien och koloniseringen. På bordet låg två volymer med Stanleys reseberättelser från Afrika: ”Han var inte ett dugg bättre än kung Leopold.”

Vi lärde känna varandra för knappt tio år sedan då jag blev hans redaktör på Svenska Dagbladet. Han levde då huvudsakligen i Grekland men brukade komma upp på redaktionen när han var i Stockholm. Liksom många andra smittades jag av hans entusiasm, nyfikenhet och glädje inför verksamheten. ”Ge mig bara böcker, jag skriver så gärna”, var något av det första han sa. Han skrev recensioner, understreckare och så småningom en del längre texter som baserades på hans upplevelser och minnen. Så kom vi att tala om andra världskriget och hans engagemang i syskonen Scholls antinazistiska verksamhet. Vi pratade om människans förmåga att handla gott och ont. Jag nämnde att jag satt och plitade på en historia om mina farföräldrars flykt men att det inte gick något vidare. Hans ögon lös upp: ”Vill du låta mig läsa?” Några dagar senare ringer han: ”Jag kunde inte lägga ifrån mig texten. Det här måste du ge ut.”

Han var generös och ett stort stöd, men jag tror också att han trivdes i rollen som mentor. Han hade en obruten tro på ungdomen. Och vem var inte en ungdom utifrån hans perspektiv ‧– han skulle i år ha fyllt 93 och levde i daglig närhet till den antika historien.

Men det fanns också mycket som bekymrade honom. Vi hann prata om utvecklingen inom medierna, politiken och diverse skandaler. Särskilt ledsen var han över det som hänt i Röda korset. Den internationella scenen, FN-arbetet, var ju hans hjärtebarn, där hans humanism kom till praktiskt uttryck.

Sture Linnér var – om jag så får säga – ett charmtroll. Han hade den där omtalade glimten i ögat. Varje gång han intog en scen levde han upp och trollband publiken. Han var en talekonstens Fred Astaire – gentlemannen som alltid med ett leende till hands utförde sin konst till fulländning.

Den dagen kände jag som alltid samma beundran för hans vitalitet. Om det var någon människa som, i likhet med notisskrivaren i Torgny Lindgrens roman Pölsan, skulle överleva ålderdomen så var det Sture Linnér. Och i viss mån hade han väl redan gjort det, för Sture Linnér blev aldrig gammal.