”Är det någon här inne som är från England?”. Publikens respons på Liam Gallaghers fråga ger en hint om att de som fortfarande orkar bry sig om Oasis, tio år efter att de slutade göra bra skivor, antingen är exil-britter eller anglofiler som i hjärtat bor i England och tycker att baconchips är en alldeles ypperlig uppfinning.

Och nog hade det kunnat bli en värdig kväll med ett av 90-talets bästa brittiska band om det inte hade varit så uppenbart att bandet på scen inte alls verkar bry sig om den tid då de hade betydligt färre nollor på bankkontot. Faktum är att Oasis inte verkar bry sig om något; allra minst om att förvalta sin historia. De är snarare så uttråkade att de skulle överleva ett kärnvapenkrig – med intakta frisyrer – av blotta anledningen att de är just för uttråkade för att orka ge upp.

”Är det någon som kan ett skämt?” frågar Liam Gallagher innan han vänder på klacken och sätter sig på en förstärkare bredvid trummorna. Sedan sitter han där som en fyraåring medan gitarristen Gem och basisten Andy Bell ser obekväma ut på sin sida av scenen och Noel Gallagher pysslar med sin gitarr på andra sidan. Stämningen är kall och lite pinsam. Under konsertens hundra minuter säger Noel Gallagher inte ett ord till sina bandmedlemmar och de övriga byter bara några ord med varandra. Oasis må bygga sitt band på broderskap i ordets faktiska betydelse, men inte i den symboliska. Det hade behövts en hel armada av feng shui-konsulter för att skapa bra energi på scen.

I intervjuer är Liam - familjefadern som numera joggar två timmar varje morgon, bara äter lax och lägger sig klockan tio varje kväll - och Noel Gallagher – som med en 40-plussares rätt har tagit på sig rollen av en grinig gammal farbror - några av musikvärldens allra roligaste. Och med tanke på hur mycket Liam har namedroppat The Kinks under åren borde han ha tagit till sig Ray Davies underhållande scenpersonlighet. Fast å andra sidan, det oartikulerade manchestermålet i kombination med (o)vanan att trycka hela munnen mot mikrofonen hade gjort att det antagligen behövts textremsor för att översätta poängerna.

För tio år sedan var Liam Gallagher ohotat cool i sin stil och vaggande gång, men den nonchalans som förut var en del av charmen har nu blivit till dryghet. Är det så här urtrist han är när han bara halsar vatten på scen förstår jag inte varför någon ansvarig inte trycker en öl i handen på honom. För problemet med konserten är inte att det är dåligt; trots Liam Gallaghers (förkylda?) röstkrax blir det på sina håll bra. Det jag däremot inte förstår är varför Oasis har så himla tråkigt och vad det egentligen är som de surar över? Att vara firad rockstjärna är ingen mänsklig rättighet.